Från Jordmoder till fruktbarhetsgudinnor

KÄNNER du igen den gudinna som finns avbildad på framsidan av denna tidskrift? Det är den forntida egyptiska modergudinnan Isis. Om du har varit på ett museum eller bläddrat igenom en bok om antikens historia, har du förmodligen sett den här statyn eller någon liknande. Men tänk efter: Skulle du vilja falla ner inför gudinnan Isis och tillbe henne?

Om du tillhör någon av kristenhetens religioner, kan det tyckas vara en konstig fråga. Du svarar säkert att du tillber Skaparen, honom som vi tilltalar med orden: ”Fader vår, som är i himmelen.” (Matteus 6:9, 1917) Tanken på att falla ner inför en modergudinna kan förefalla egendomlig, ja, rentav motbjudande. Sådan dyrkan har emellertid varit mycket utbredd under historiens gång, och du kanske blir chockerad när du får veta vilka som tillber den stora modergudinnan i våra dagar.

Men innan vi går närmare in på den frågan, skall vi gå tillbaka i tiden och se i hur stor omfattning dessa modergudinnor tillbads i forna tider. Detta slag av tillbedjan tycks ha varit en mycket tidig form av falsk religion. Arkeologer har funnit statyetter och bilder av nakna modergudinnor vid utgrävningar av historiska platser i hela Europa, i Medelhavsländerna och ända borta i Indien.

Jordmodern betraktades som den bestående källan till alla former av liv, den som gav liv och sedan tog det tillbaka vid döden. Som sådan blev hon inte bara dyrkad, utan också fruktad. Hennes reproduktionsförmåga ansågs från början ha varit av icke-sexuell art, men enligt mytologin födde hon sedan sin maskulina motsvarighet, Himlafadern, och blev hans maka. Tillsammans frambragte de ett otal andra gudar och gudinnor.

Den babyloniska prototypen

I den babyloniska gudavärlden var den främsta gudinnan Ishtar, identisk med den sumeriska fruktbarhetsgudinnan Innanna. Paradoxalt nog var hon såväl krigsgudinna som kärlekens och sinnlighetens gudinna. I sin bok Les Religions de Babylonie et d’Assyrie (Babyloniens och Assyriens religioner) säger den franske forskaren Édouard Dhorme beträffande Ishtar: ”Hon var den stora gudinnan, härskarinnan, den barmhärtiga modern som hör bön och intar en medlarställning inför de vredgade gudarna och blidkar dem. ... Hon var upphöjd över alla andra, hon blev gudinnornas gudinna, drottningen bland gudarna, den förnämsta av himmelens och jordens gudar.”

Ishtars tillbedjare tilltalade henne med sådana titlar som ”Jungfrun”, ”Heliga jungfrun” och ”Jungfrumodern”. I den forntida sumerisk-akkadiska dikten ”Klagobön till Ishtar” sägs det: ”Jag ber till dig, o du härskarinnornas härskarinna, gudinnornas gudinna. O Ishtar, drottning över alla folk. ... O du som äger all gudomlig makt, du som bär härskarkronan. ... Heliga platser, helgedomar och tempel ger ära åt dig. ... Var finner man inte avbilder av dig? ... Se till mig, o min härskarinna; ta emot mina böner.”a

Dyrkan av modergudinnan får ökad spridning

Enligt orientkännaren Édouard Dhorme var Ishtardyrkan en mycket expansiv kult. Den spred sig över hela Mesopotamien, och Ishtar själv eller gudinnor med andra namn men liknande attribut dyrkades i Egypten, Fenicien och Kanaan, liksom också i Anatolien (Mindre Asien), Grekland och Italien.

Den mest dyrkade modergudinnan i Egypten var Isis. I H. G. Wells’ Världshistoria sägs det: ”Isis lockade många fromma som helgat sina liv åt henne. Hennes bilder stodo i templet krönta med himmelsdrottningens krona och visande i hennes armar barnet Horus. Ljusen fladdrade och runno framför henne och exvotobilderna [små vaxmodeller av kroppsdelar i behov av vård] hängde kring hennes altare.” Isisdyrkan var oerhört populär i Egypten. Den spred sig också över hela Medelhavsområdet, i synnerhet till Grekland och Rom, och nådde ända upp till västra och norra Europa.

I Fenicien och Kanaan dyrkades modergudinnan under namnet Astarte, som sades vara guden Baals maka. I likhet med sin babyloniska motsvarighet Ishtar var Astarte både fruktbarhetsgudinna och krigsgudinna. I Egypten har man påträffat forntida inskriptioner i vilka Astarte kallas ”himmelens härskarinna” och ”himlarnas drottning”. Israeliterna hade en ständig kamp mot det depraverande inflytande som dyrkan av denna fruktbarhetsgudinna medförde.

I de nordvästra delarna av Anatolien var Ishtars motsvarighet Kybele, känd som den stora gudamodern. Hon betraktades också som alltings upphov och uppehållare och kallades alla ”heligas Moder”. Från Anatolien spred sig Kybelekulten först till Grekland och därefter till Rom, där den levde kvar ett gott stycke in på den kristna eran. Dyrkan av denna fruktbarhetsgudinna inbegrep extatiska danser, självgisslande präster, självkastrering av aspiranter till prästadömet och processioner i vilka bilder av gudinnan bars omkring med stor pompa och ståt.b

De gamla grekerna dyrkade en jord- och modergudinna som kallades Gaia. Men den grekiska gudavärlden kom också att inbegripa gudinnor som liknade Ishtar — till exempel Afrodite, kärlekens och fruktbarhetens gudinna, Athena, krigets gudinna, och Demeter, växtlighetens gudinna.

I Rom dyrkades Venus som kärlekens gudinna och utgjorde som sådan en motsvarighet till grekernas Afrodite och babyloniernas Ishtar. Romarna dyrkade emellertid också gudinnorna Isis, Kybele och Minerva (grekernas Athena), vilka alla i ett eller annat avseende var en avspegling av den babyloniska prototypen Ishtar.

Det är således tydligt att dyrkan av modergudinnor i tusentals år var en mäktig rival till den sanna tillbedjan av den store Skaparen, Jehova. Har dyrkan av den stora modergudinnan dött ut? Eller har den överlevt fram till våra dagar? Du finner svaret i nästa artikel.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 3]

Den babyloniska gudinnan ISHTAR personifierad som en stjärna

[Bildkälla]

Med vänligt tillmötesgående från British Museum

[Bild på sidan 4]

Den egyptiska gudinnan ISIS med gudabarnet Horus

[Bildkälla]

Musée du Louvre, Paris

Dyrkas modergudinnan fortfarande?

MODERGUDINNAN dyrkades fortfarande i början av den kristna eran. Aposteln Paulus konfronterades med denna kult i Efesus i Mindre Asien. Där liksom i Aten, som också kännetecknades av gudinnedyrkan, hade han vittnat om ”den Gud som har gjort världen”, den levande Skaparen, som inte är lik något av ”guld eller silver eller sten, ... något som är skulpterat genom mänsklig konst och uppfinning”. Detta var mer än efesierna kunde tåla, eftersom de flesta av dem dyrkade modergudinnan Artemis. De som försörjde sig på att tillverka små Artemistempel av silver satte i gång ett upplopp. I omkring två timmar skränade folkskaran: ”Stor är efesiernas Artemis!” — Apostlagärningarna 17:24, 29; 19:26, 34.

Den efesiska gudinnan Artemis

Grekerna tillbad också en gudinna som hette Artemis, men den Artemis som dyrkades i Efesus hade mycket lite gemensamt med denna gudinna. Grekernas Artemis var jaktens och barnafödandets jungfruliga gudinna. Efesiernas Artemis, däremot, var en fruktbarhetsgudinna. Det enorma Artemistemplet i Efesus betraktades som ett av världens sju underverk. Hennes bild, som ansågs ha fallit ner från himlen, framställde henne som fruktbarheten personifierad med flera rader av äggformade bröst. Den egendomliga formen på dessa bröst har gett upphov till en rad förklaringar, till exempel att de skulle föreställa kransar av ägg eller rentav tjurtestiklar. Oavsett vilken förklaring som är den rätta, är bildens roll som fruktbarhetssymbol mycket tydlig.

Det är intressant att lägga märke till att den ursprungliga bilden av denna gudinna enligt The New Encyclopædia Britannica ”var tillverkad av guld, ebenholts, silver och svart sten”. En känd staty av den efesiska gudinnan Artemis, som daterar sig från 100-talet v.t., avbildar henne med svart ansikte och svarta händer och fötter.

Artemisbilden fördes i procession genom stadens gator. Bibelkännaren R. B. Rackham skriver: ”I templet [Artemistemplet] fanns hennes ... bilder, altaren och heliga föremål av guld och silver, som vid de stora högtiderna bars till staden och tillbaka i en praktfull procession.” Dessa högtider lockade till sig hundratusentals pilgrimer från hela Mindre Asien. De köpte små silvertempel och hälsade Artemis som sin stora gudinna, sin härskarinna, drottningen, jungfrun, ”en som hör och tar emot böner”. I en sådan miljö krävdes det stort mod av Paulus och de första kristna att ge ära åt ”den Gud som har gjort världen” och inte åt gudar och gudinnor tillverkade av ”guld eller silver eller sten”.

Från modergudinna till ”Guds moder”

När aposteln Paulus talade med de äldste i den kristna församlingen i Efesus, förutsade han att det skulle ske ett avfall från den kristna tron. Han varnade dem för att avfällingar skulle uppstå och tala ”förvända ting”. (Apostlagärningarna 20:17, 28—30) En av de faror som ständigt hotade församlingen i Efesus var en återgång till dyrkan av modergudinnan. Inträffade det verkligen något sådant?

I New Catholic Encyclopedia läser vi: ”Som centrum för pilgrimsfärder ansågs Efesus hysa [aposteln] Johannes’ gravplats. ... En annan tradition, som bekräftas av kyrkomötet i Efesus (år 431), förknippar den heliga jungfru Maria med sankt Johannes. Den basilika i vilken kyrkomötet hölls kallades Mariakyrkan.” Ett annat katolskt uppslagsverk (Théo — Nouvelle encyclopédie catholique) förklarar att Maria, enligt en ”förtroendeingivande tradition”, följde med aposteln Johannes till Efesus och tillbringade resten av sitt liv där. Varför är detta förmenta samband mellan Efesus och Maria av vikt för oss i våra dagar?

Låt The New Encyclopædia Britannica ge svaret: ”Vördandet av Guds moder fick ett uppsving när den kristna kyrkan blev [det romerska] imperiets kyrka under Konstantin och hedningar i massor strömmade till kyrkan. ... Deras fromhetsliv och religiösa medvetenhet hade i flera tusen år formats genom dyrkan av ’den stora modern’ och ’den gudomliga jungfrun’, en utveckling som ledde sitt ursprung från de gamla folkreligionerna i Babylonien och Assyrien.” Vilken plats kunde vara bättre lämpad än Efesus, när det gällde att ge dyrkan av modergudinnan en ”kristen” prägel?

Det var således i Efesus som det så kallade Tredje ekumeniska mötet år 431 v.t. förlänade Maria titeln ”Theotokos”, ett grekiskt ord som betyder ”gudaföderska” eller ”Guds moder”. New Catholic Encyclopedia förklarar: ”Kyrkans bruk av denna titel var utan tvivel avgörande för senare århundradens ökade omfattning av Mariadogmer och Mariadyrkan.”

Ruinerna efter ”jungfru Marias kyrka”, där detta kyrkomöte hölls, kan fortfarande beskådas i våra dagar på den plats där det forntida Efesus låg. Där kan man också besöka ett kapell, som enligt traditionen var det hus där Maria levde och dog. Påven Paul VI besökte dessa Mariahelgedomar i Efesus år 1967.

Ja, Efesus kom att stå i brännpunkten när den hedniska dyrkan av modergudinnan, som Paulus konfronterades med under det första århundradet, övergick i en brinnande hängivenhet för Maria som ”Guds moder”. Det är huvudsakligen genom denna Mariakult som dyrkan av modergudinnan lever kvar i kristenheten i våra dagar.

Dyrkan av modergudinnan lever kvar

Encyclopædia of Religion and Ethics citerar bibelkännaren W. M. Ramsay, som menar att ”den vördnad som visades jungfru Maria i Efesus på 400-talet var den gamla hedniska anatoliska dyrkan av jungfrumodern i ny tappning”. The New International Dictionary of New Testament Theology konstaterar också: ”De katolska föreställningarna om ’Guds moder’ och ’Himmelens drottning’ har, trots att de är av senare datum än NT [Nya testamentet], sina religionshistoriska rötter i ett långt tidigare skede i Österlandet. ... I det mer sentida vördandet av Maria finns det många drag som leder tillbaka till den hedniska dyrkan av gudamodern.”

Dessa drag är alltför talrika och alltför detaljerade för att kunna bero på tillfälligheter. Likheten mellan skulpturer av jungfru Maria och Jesusbarnet och liknande skulpturer av hedniska gudinnor, till exempel Isis, kan ingen undgå att lägga märke till. De hundratals skulpturer och ikoner av Svarta madonnan som finns i katolska kyrkor runt om i världen leder osökt tanken till Artemisbilden. I det franska uppslagsverket Théo — Nouvelle encyclopédie catholique sägs det beträffande dessa svarta madonnor: ”De tycks ha varit ett medel att överflytta till Maria det som ännu återstod av den utbredda dyrkan av Diana [Artemis] ... eller Kybele.” De processioner som i katolska länder anordnas på Marie himmelsfärdsdag (15 augusti) har också sin förebild i processioner till ära för Kybele och Artemis.

De titlar som har getts åt Maria påminner oss också om de hedniska modergudinnorna. Ishtar hälsades som den ”Heliga jungfrun”, ”min härskarinna” och ”den barmhärtiga modern som hör bön”. Isis och Astarte kallades ”Himmelens drottning”. Kybele titulerades ”alla heligas Moder”. Alla dessa titlar tillämpas, med obetydliga variationer, på Maria.

Andra Vatikankonsiliet uppmuntrade också till dyrkan av den ”Heliga jungfrun”. Påven Johannes Paulus II är känd för sin passionerade hängivenhet för Maria. Under sina vidsträckta resor försummar han aldrig ett tillfälle att besöka platser som helgats åt Maria, till exempel helgedomen för Svarta madonnan i Czestochowa i Polen. Han överlämnade hela världen åt Maria. Det är därför inte förvånande att följande står att läsa under rubriken ”Modergudinna” i The New Encyclopædia Britannica: ”Termen har också tillämpats på gestalter av så skilda slag som de så kallade Venusbilderna från stenåldern och jungfru Maria.”

Den romersk-katolska Mariakulten är emellertid inte det enda sätt varpå dyrkan av modergudinnan har levt kvar till modern tid. Anhängare av kvinnorörelsen har, egendomligt nog, gett ut en hel del litteratur som rör dyrkan av modergudinnor. De menar att kvinnor har utsatts för svårt förtryck i denna aggressiva och mansdominerade värld och att dyrkan av kvinnogestalter återspeglar mänsklighetens strävan efter en mindre våldspräglad värld. De tycks också tro att världen av i dag skulle vara en bättre och fridfullare plats om den var mer kvinnoinriktad.

Dyrkan av modergudinnan ledde emellertid inte till fredliga förhållanden i den forntida världen, och sådan dyrkan kommer inte heller att åstadkomma fred i våra dagar. Dessutom blir fler och fler människor i vår tid, ja, miljontals människor som sluter sig till Jehovas vittnen, övertygade om att vår jord inte kommer att räddas av Maria, hur mycket de än respekterar och älskar henne som den trogna kvinna som fick det stora privilegiet att föda och fostra upp Jesus i det första århundradet. Inte heller tror Jehovas vittnen att kvinnorörelsen kan åstadkomma en fridfull värld, även om en del av dess krav kan vara berättigade. Jehovas vittnen sätter sitt hopp om en sådan värld till den Gud som Paulus förkunnade för atenarna och efesierna, ”den Gud som har gjort världen och allting i den”. (Apostlagärningarna 17:24; 19:11, 17, 20) Denne allsmäktige Gud, vars namn är Jehova, har utlovat en ny strålande värld, där ”rättfärdighet [skall] bo”, och vi kan lugnt lita på hans löften. — 2 Petrus 3:13.

Vad beträffar bibelns syn på kvinnans ställning inför Gud och människor kommer detta ämne att behandlas mer ingående i de båda följande artiklarna.

[Bild på sidan 5]

ASTARTE Kananeisk krigs och fruktbarhetsgudinna

[Bildkälla]

Musée du Louvre, Paris

[Bild på sidan 6]

ARTEMIS Fruktbarhetsgudinna i det forntida Efesus

[Bildkälla]

Musei dei Conservatori, Rom

[Bild på sidan 7]

Kristenhetens ”GUDS MODER”

[Bildkälla]

Katedralen i Chartres i Frankrike