Goda nyheter som alla behöver höra

”De goda nyheterna ... är ju Guds kraft till räddning.” (ROM. 1:16)

1, 2. Varför predikar du ”de goda nyheterna om Guds kungarike”, och vad brukar du framhålla?

”JAG delar gärna med mig av de goda nyheterna varje dag.” Förmodligen har du tänkt den tanken och kanske också yttrat den. Som ett aktivt vittne för Jehova vet du hur viktigt det är att predika ”dessa goda nyheter om kungariket”. Du kanske till och med kan den versen i Jesu profetia utantill. (Matt. 24:14)

² När du predikar ”de goda nyheterna om Guds kungarike” fortsätter du det arbete som Jesus påbörjade. (Läs Lukas 4:43.) För det mesta berättar du säkert att Gud snart ska ingripa. I den ”stora vedermödan” ska han göra slut på falsk religion och rensa jorden från ondska. (Matt. 24:21) Du berättar säkert också att Guds rike ska göra jorden till ett paradis igen så att människor kan leva i fred och lycka. Ja, ”de goda nyheterna om Guds kungarike” ingår i ”de goda nyheterna [som förkunnades] för Abraham, nämligen: ’Genom dig skall alla nationerna välsignas.’” (Gal. 3:8)

3. Vad betonade Paulus i Romarbrevet?

³ Men skulle det kunna vara så att en viktig aspekt av de goda nyheter som människor behöver höra kommer i skymundan ibland? I Romarbrevet använder Paulus uttrycket ”Guds kungarike” bara en gång, men uttrycket ”goda nyheter” använder han 12 gånger. (Läs Romarna 14:17.) Vilken aspekt av de goda nyheterna tog Paulus ofta upp i den bibelboken? Varför är just den aspekten så viktig? Och varför behöver vi tänka på den när vi predikar ”Guds goda nyheter” för människor på vårt distrikt? (Mark. 1:14; Rom. 15:16; 1 Thess. 2:2)

Vad de i Rom behövde känna till

4. Vad predikade Paulus om under sin första fångenskap i Rom?

⁴ Det är intressant att lägga märke till vilka ämnen Paulus tog upp under sin första fångenskap i Rom. När ett stort antal judar kom och besökte honom sägs det: ”Han förklarade saken för dem genom att grundligt vittna om [1] Guds kungarike och genom att tala övertygande med dem om [2] Jesus.” Vad blev resultatet? ”Somliga började tro på det som sades; andra ville inte tro.” Sedan tog Paulus ”välvilligt emot alla som kom in till honom, predikade [1] Guds kungarike för dem och undervisade om det som gällde [2] Herren Jesus Kristus”. (Apg. 28:17, 23–31) Det är tydligt att Paulus riktade uppmärksamheten på Guds kungarike. Men vad var det mer han betonade? En kärnpunkt när det gäller Guds kungarike – den roll Jesus har i samband med Guds avsikter.

5. Vilket behov tog Paulus upp i Romarbrevet?

⁵ Alla människor behöver få kunskap om Jesus och sätta tro till honom. Det här behovet tog Paulus upp i Romarbrevet. I början av brevet skrev han: ”Gud, som jag ägnar helig tjänst med min ande i förbindelse med de goda nyheterna om hans Son.” Han tillade: ”Jag skäms nämligen inte för de goda nyheterna; de är ju Guds kraft till räddning för var och en som tror.” Längre fram talade han om den tid ”då Gud genom Kristus Jesus dömer det som är fördolt hos människorna, i enlighet med de goda nyheter jag förkunnar”. Och han berättade att han ”från Jerusalem och på en rundfärd ända till Illyrien” grundligt hade predikat ”de goda nyheterna om Kristus”.a (Rom. 1:9, 16; 2:16; 15:19) Varför tror du att Paulus talade så mycket om Jesus när han riktade sig till de kristna i Rom?

6, 7. Hur kan församlingen i Rom ha bildats, och vilka bestod den av?

⁶ Vi vet inte hur församlingen i Rom bildades. Grundades den kanske av de judar eller proselyter som var med vid pingsten år 33 och som återvände till Rom som kristna? (Apg. 2:10) Eller var det kristna resenärer och handelsmän som spred sanningen till Rom? I vilket fall som helst hade församlingen funnits länge när Paulus skrev sitt brev, omkring år 56. (Rom. 1:8) Vilka bestod församlingen av?

⁷ Några hade judisk bakgrund. Paulus hälsade till Andronikos och Junias och kallade dem ”mina släktingar”, vilket förmodligen avsåg släktingar som var judar. Tältmakaren Aquila, som var i Rom tillsammans med sin hustru Priscilla, var också jude. (Rom. 4:1; 9:3, 4; 16:3, 7; Apg. 18:2) Men många bröder och systrar som Paulus hälsade till var troligtvis inte judar. En del av dem kan ha tillhört ”kejsarens hus”, vilket möjligen betydde att de var kejsarens slavar och lägre ämbetsmän. (Fil. 4:22; Rom. 1:5, 6; 11:13)

8. I vilken svår situation befann sig de kristna i Rom?

⁸ Oavsett bakgrund befann sig alla kristna i Rom i en svår situation, och det gör vi också. Paulus uttryckte det så här: ”Alla har ju syndat och saknar Guds härlighet.” (Rom. 3:23) Alla som Paulus riktade sig till behövde inse att de var syndare och måste sätta tro till Guds sätt att hantera situationen.

Man måste inse att man är en syndare

9. Vilket resultat som de goda nyheterna kan få framhöll Paulus?

⁹ I början av sitt brev framhöll Paulus det underbara resultat som de goda nyheter han talade om kunde få: ”Jag skäms nämligen inte för de goda nyheterna; de är ju Guds kraft till räddning för var och en som tror, för juden först och även för greken.” Ja, man kunde bli räddad. Men det krävdes tro, i enlighet med den viktiga tanke som han citerade från Habackuk 2:4: ”Den rättfärdige skall leva genom tro.” (Rom. 1:16, 17; Gal. 3:11; Hebr. 10:38) Men vad är sambandet mellan dessa goda nyheter, som kan leda till räddning, och det faktum att ”alla har ... syndat”?

10, 11. Varför kan tanken i Romarna 3:23 verka konstig för vissa men inte för andra?

¹⁰ Innan någon kan utveckla en tro som leder till räddning måste han inse att han är en syndare. För dem som växt upp med en tro på Gud och känner till lite om Bibeln är den tanken inte så konstig. (Läs Predikaren 7:20.) Oavsett om de håller med om det eller tvivlar på det, har de åtminstone en viss uppfattning om vad Paulus menade när han sade: ”Alla har ... syndat.” (Rom. 3:23) Men när vi går i tjänsten träffar vi många som har svårt att förstå den tanken.

¹¹ I många länder växer de flesta upp utan en tanke på att människor föds som syndare, att man ärver synd. De inser förstås att de gör misstag, har en del mindre trevliga egenskaper och kanske har gjort en del saker som inte är så bra. Och de lägger märke till att andra är i samma situation. Men deras bakgrund gör att de inte förstår varför det är så. Om man på vissa språk kallar någon en syndare skulle andra rentav tro att man menar en kriminell person eller åtminstone en som brutit mot regler. Den som växer upp i en sådan miljö tänker inte gärna på sig själv som en syndare i den bemärkelse som Paulus menade.

12. Varför har många svårt att tro att alla människor är syndare?

¹² Även i kristenhetens länder är det många som inte tänker på sig själva som syndare. Varför inte det? De kanske går i kyrkan då och då, men berättelsen i Bibeln om Adam och Eva ser de som en saga eller myt. Andra har växt upp i ett ateistiskt klimat. De har svårt att tro på Gud och tar därför inte till sig tanken på att en högre makt ställt upp moralnormer för människan och att det skulle betraktas som synd att inte följa dessa normer. Man kan säga att de liknar de människor på Paulus tid som inte hade något hopp och ”var utan Gud i världen”. (Ef. 2:12)

13, 14. a) Vad är ett skäl till att de som inte ser sig själva som syndare är utan ursäkt? b) Vart har många människors tvivel fört dem?

¹³ I Romarbrevet lägger Paulus fram två skäl till att man inte kan skylla på sin bakgrund. Det första skälet är att skapelsen själv utgör bevis för att det finns en Skapare. (Läs Romarna 1:19, 20.) Det stämmer med det som står i Hebréerbrevet, som Paulus skrev i Rom: ”Varje hus byggs ju av någon, men den som har byggt allt är Gud.” (Hebr. 3:4) Paulus tankegång pekar mot att det finns en Skapare som ligger bakom, eller ”har byggt”, hela universum.

¹⁴ Paulus kunde därför på goda grunder skriva till de kristna i Rom att alla – däribland de forntida israeliterna – som tillbad livlösa avgudar var ”utan ursäkt”. Detsamma kan sägas om dem som gav efter för omoraliska begär och utförde sexuella handlingar som stred mot naturen. (Rom. 1:22–27) Paulus drog därför med rätta slutsatsen att ”såväl judar som greker alla är under synd”. (Rom. 3:9)

Domaren inom oss

15. Vad har alla människor, och vad har det lett till?

¹⁵ I Romarbrevet anges ytterligare ett skäl till att människor borde inse att de är syndare och behöver en väg ut ur sin svåra situation. Paulus skrev om den lagsamling som Gud gav de forntida israeliterna: ”Alla som har syndat under lag skall dömas genom lag.” (Rom. 2:12) Han fortsatte resonemanget och framhöll att människor från andra nationer eller etniska grupper som inte kände till den lagen ofta ”av naturen gör vad som hör till lagen”. Varför är det i allmänhet så att även dessa människor har lagar som förbjuder incest, mord och stöld? Paulus gav svaret: De har ett samvete. (Läs Romarna 2:14, 15.)

16. Varför är det inte säkert att man undviker synd bara för att man har ett samvete?

¹⁶ Men bara för att man har ett samvete som fungerar som en inre domare är det inte säkert att man följer det, något som du säkert lagt märke till. De forntida israeliterna är ett exempel på det. Gud hade gett dem både ett samvete och särskilda lagar mot stöld och äktenskapsbrott, men ändå gick de ofta emot både sitt samvete och Jehovas lag. (Rom. 2:21–23) De var skyldiga i dubbel bemärkelse och var alltså syndare, dvs. de rättade sig inte efter Guds normer och vilja. Relationen till deras Skapare skadades allvarligt. (3 Mos. 19:11; 20:10; Rom. 3:20)

17. Vilken uppmuntran ger Romarbrevet?

¹⁷ Man kan tycka att det vi gått igenom i Romarbrevet målar upp en ganska dyster bild av människans ställning inför den Allsmäktige. Men Paulus lämnade inte ämnet där. Han citerade Davids ord i Psalm 32:1, 2 och skrev: ”Lyckliga är de vilkas laglösa handlingar har blivit förlåtna och vilkas synder har blivit övertäckta; lycklig är den man som Jehova alls inte tillräknar synd.” (Rom. 4:7, 8) Ja, Gud har gjort det möjligt att förlåta synder utan att gå emot sina egna rättfärdiga principer.

En viktig aspekt av vårt budskap

18, 19. a) Vilken aspekt av de goda nyheterna koncentrerade sig Paulus på i Romarbrevet? b) Vad måste vi inse för att få uppleva Guds rikes välsignelser?

¹⁸ När du tänker på vad Jehova har gjort för oss kanske du säger: ”Vilka goda nyheter!” Det är sant, och det för oss tillbaka till den aspekt av de goda nyheterna som Paulus betonade i Romarbrevet. Som tidigare nämnts skrev Paulus: ”Jag skäms nämligen inte för de goda nyheterna; de är ju Guds kraft till räddning.” (Rom. 1:15, 16)

¹⁹ Dessa goda nyheter kretsade kring den roll Jesus har i samband med Guds avsikter. Paulus kunde se fram emot ”den dag då Gud genom Kristus Jesus dömer det som är fördolt hos människorna, i enlighet med de goda nyheter[na]”. (Rom. 2:16) När han sade så förringade han inte ”Kristi och Guds kungarike” eller det som Gud ska göra genom detta rike. (Ef. 5:5) Men han visade att vi för att få leva och uppleva Guds kungarikes välsignelser måste inse 1) att vi är syndare i Guds ögon och 2) att vi måste tro på Jesus Kristus för att få våra synder förlåtna. När någon förstår och godtar dessa sidor av Guds avsikter och ser vilken framtid det öppnar för honom, kan han med rätta utropa: ”Vilka goda nyheter!”

20, 21. Varför behöver vi tänka på de goda nyheter som betonas i Romarbrevet när vi är ute i tjänsten, och vilket resultat kan det få?

²⁰ Den här aspekten av de goda nyheterna behöver vi tänka på när vi går i tjänsten. Paulus citerade Jesajas ord och tillämpade dem på Jesus: ”Ingen som tror på honom skall bli besviken.” (Rom. 10:11; Jes. 28:16) För dem som är införstådda med det Bibeln lär om synd är det grundläggande budskapet om Jesus inte särskilt främmande. Men för andra är det budskapet helt nytt, något som de inte känner till eller tror på. När de sätter tro till Gud och Bibeln behöver vi förklara den roll Jesus har. Nästa artikel förklarar hur det femte kapitlet i Romarbrevet utvecklar den aspekten av de goda nyheterna. Du kommer säkert att få nytta av det studiet i tjänsten.

²¹ Det är verkligen fantastiskt att få hjälpa uppriktiga människor att förstå de goda nyheter som nämns flera gånger i Romarbrevet, de goda nyheter som är ”Guds kraft till räddning för var och en som tror”. (Rom. 1:16) Och förutom det kommer vi även att få vara med om att andra stämmer in i de ord som Paulus citerade i Romarna 10:15: ”Vilken vacker syn: till fots kommer de som förkunnar goda nyheter om goda ting!” (Jes. 52:7)

[Fotnot]

Guds kärleksfulla gåva

”Den oförtjänta omtanken [skall] härska som kung genom rättfärdighet och föra till evigt liv.” (ROM. 5:21)

1, 2. Vad skulle kunna betraktas som en gåva till mänskligheten, men vilken gåva är av långt större värde?

”ROMARNAS viktigaste arv ... till eftervärlden var deras lag och deras uppfattning att livet skulle levas enligt lag.” (Fil. dr David J. Williams, bibelöversättare och professor vid University of Melbourne i Australien) Det är möjligt att det är så, men det finns ett arv eller en gåva som har långt större värde. Denna gåva är den möjlighet som Gud har gett oss att få en godkänd och rättfärdig ställning inför honom och utsikten till räddning och evigt liv.

² I viss bemärkelse fanns det juridiska aspekter på hur Gud gjorde den gåvan tillgänglig. I Romarbrevets femte kapitel lägger aposteln Paulus fram dessa aspekter, men inte som en torr, juridisk avhandling. Han började i stället med den här spännande försäkran: ”Vi ... har förklarats rättfärdiga till följd av tro, [så må vi] åtnjuta frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.” De som får denna gåva av Gud drivs att besvara hans kärlek. Paulus skrev: ”Guds kärlek har utgjutits i våra hjärtan genom den heliga anden.” (Rom. 5:1, 5)

3. Vilka frågor uppstår?

³ Men varför behövde människorna den här kärleksfulla gåvan? Hur kunde Gud erbjuda den på ett rättvist och opartiskt sätt? Och vad behöver man personligen göra för att få den? Vi ska ta reda på svaren på dessa frågor och se hur de framhäver Guds kärlek.

Guds kärlek kontra synd

4, 5. a) På vilket storslaget sätt visade Jehova sin kärlek? b) Vilken bakgrundskunskap hjälper oss att förstå Romarna 5:12?

⁴ I sin stora kärlek sände Jehova sin enfödde Son för att hjälpa människorna. Paulus formulerade det så här: ”Gud bevisar sin egen kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” (Rom. 5:8) Tänk på en detalj i den här versen: ”Medan vi ännu var syndare.” Vi behöver alla förstå hur vi hamnade i den situationen.

⁵ Paulus skisserade upp huvuddragen och började med denna realitet: ”Synden kom in i världen genom en enda människa, och döden genom synden, och döden ... spred sig [på så sätt] till alla människor därför att de alla hade syndat.” (Rom. 5:12) Det här kan vi förstå tack vare att Gud lät nedteckna en skildring av hur det mänskliga livet fick sin början. Jehova skapade två människor, Adam och Eva. Jehova är fullkomlig, och det var också dessa första människor, våra förfäder. Han gav dem bara en enda anvisning som begränsade dem och sade att de skulle straffas med döden om de inte följde den. (1 Mos. 2:17) Men de gjorde ett katastrofalt val, gick emot Guds anvisning och förkastade på så sätt honom som sin lagstiftare och sin härskare. (5 Mos. 32:4, 5)

6. a) Varför drabbades Adams avkomlingar av döden, och förändrades situationen i och med den mosaiska lagen? b) Hur kan man illustrera verkningarna av arvsynden?

⁶ Det var först efter det att Adam hade syndat som han blev far och förde synden och dess verkningar vidare till alla sina barn. De hade naturligtvis inte överträtt Guds lag så som Adam hade gjort och anklagades därför inte för samma synd. De hade inte heller fått någon lagsamling än. (1 Mos. 2:17) Men Adams avkomlingar ärvde ändå synd. Synd och död härskade alltså ända till den tid då Gud gav israeliterna en lag, som tydligt visade att de var syndare. (Läs Romarna 5:13, 14.) Verkningarna av arvsynden kan belysas med hjälp av vissa ärftliga sjukdomar, till exempel talassemi och blödarsjuka. Du kanske har läst om att Aleksej, son till den ryske tsaren Nikolaj II och Alexandra, ärvde blödarsjuka. Det är sant att inte alla barn i en sådan familj får sjukdomen, men de kan bära på anlaget för den. Men så är det inte med synden. Den defekt som Adam förde vidare var oundviklig. Ingen kommer undan den. Den leder alltid till döden. Och den förs vidare till alla barn. Skulle den svåra situationen någonsin kunna upphöra?

Guds gåva genom Jesus Kristus

7, 8. Vilka motsatta resultat fick två fullkomliga människors handlingar?

⁷ I sin kärlek sörjde Jehova för att den nedärvda synden skulle kunna besegras. Paulus förklarade att det gjordes möjligt genom en annan människa, en fullkomlig människa – i själva verket en andre Adam. (1 Kor. 15:45) Men de val som dessa båda fullkomliga människor gjorde fick vitt skilda resultat. På vilket sätt? (Läs Romarna 5:15, 16.)

⁸ ”Det är inte med gåvan som det var med överträdelsen”, skrev Paulus. Adam var skyldig till denna överträdelse, och han fick med rätta en fällande dom – döden. Men det var inte bara han som dog. Vi läser: ”Många dog genom en endas [dvs. Adams] överträdelse.” Straffet för synd är enligt Jehovas rättvisa normer död. Så alla Adams ofullkomliga avkomlingar, däribland vi, förtjänar döden eftersom vi alla är syndare. Men vi kan hämta tröst i tanken att Jesus, som var fullkomlig, kunde uppnå ett helt motsatt resultat. Vilket då? Vi hittar svaret i Paulus uttalande om att människor av alla slag ”har förklarats rättfärdiga för liv”. (Rom. 5:18)

9. Vad gjorde Gud när han förklarade människor rättfärdiga, som det sägs i Romarna 5:16, 18?

⁹ Vilken känsla förmedlar de grekiska ord som återgetts med uttrycken ”rättfärdighetsförklaring” och ”förklarats rättfärdiga”? David Williams, som citerades tidigare, skrev att Paulus använde ”en juridisk metafor som lyfter fram en poäng som har juridisk anstrykning. Den handlar om en förändring i en persons ställning i förhållande till Gud, inte om någon inre förändring av personen ... Metaforen framställer Gud som en domare som har fällt ett utslag till förmån för den anklagade, som så att säga har ställts inför Guds domarsäte, anklagad för orättfärdighet. Men Gud frikänner den anklagade.”

10. Vad gjorde Jesus som ledde till att människor kan förklaras rättfärdiga?

¹⁰ Hur kunde Gud, ”hela jordens domare”, frikänna en orättfärdig människa? (1 Mos. 18:25) Han lade grunden till detta när han kärleksfullt sände sin enfödde Son till jorden. Jesus gjorde sin Faders vilja fullt ut, trots frestelser, smädelser och mycket hån. Han bevarade sig trogen ända in i döden på en tortyrpåle. (Hebr. 2:10) Genom att offra sitt fullkomliga människoliv frambar han en lösen som kunde befria eller friköpa Adams avkomlingar från synd och död. (Matt. 20:28; Rom. 5:6–8)

11. Vilken motsvarighet ligger till grund för återlösningen?

¹¹ På ett annat ställe använde Paulus uttrycket ”en motsvarande lösen”. (1 Tim. 2:6) Vad var motsvarigheten? Adam förorsakade att miljarder människor, hans avkomlingar, drabbades av ofullkomlighet och död. Det är sant att Jesus som fullkomlig människa kunde ha gett upphov till miljarder fullkomliga människor.a Tanken har därför framförts att en kombination av Jesu liv och hans potentiella fullkomliga avkomlingar utgjorde ett offer som motsvarade Adam och hans ofullkomliga avkomlingar. Men Bibeln säger inte att Jesu potentiella avkomlingar utgjorde någon del av lösen. Romarna 5:15–19 framhåller att ”en endas” död gav befrielse. Ja, Jesu fullkomliga liv motsvarade Adams. Fokus ligger, och bör ligga, uteslutande på Jesus Kristus. Det blev möjligt för människor av alla slag att få den fria gåvan och liv tack vare att Jesus utförde ”ett enda rättfärdiggörelseverk”, hans lydnad och trohet ända in i döden. (2 Kor. 5:14, 15; 1 Petr. 3:18) Hur uppnåddes detta frikännande?

Frikännande som grundar sig på återlösningen

12, 13. Varför är de som förklaras rättfärdiga i behov av Guds barmhärtighet och kärlek?

¹² Jehova tog emot det lösenoffer som hans Son frambar. (Hebr. 9:24; 10:10, 12) Men Jesu lärjungar på jorden, däribland hans trogna apostlar, var fortfarande ofullkomliga. De försökte verkligen göra det som var rätt, men de lyckades inte alltid. Varför inte det? Därför att de hade ärvt synd. (Rom. 7:18–20) Men Gud kunde göra något åt det hela, och det gjorde han. Han tog emot denna ”motsvarande lösen” och var villig att använda den till nytta för sina tjänare på jorden.

¹³ Det var inte så att Gud var skyldig apostlarna eller några andra att låta dem få nytta av återlösningen därför att de hade utfört vissa goda gärningar. Det var i stället hans barmhärtighet och stora kärlek som drev honom. Han valde att frikänna apostlarna och andra och att betrakta dem som oskyldiga till den nedärvda synden. Paulus sade klart och tydligt: ”Ja, på grund av denna oförtjänta omtanke har ni blivit räddade genom tro; och detta beror inte på er, det är Guds gåva.” (Ef. 2:8)

14, 15. Vilken belöning får de som Gud förklarade rättfärdiga, men vad behövde de ändå göra?

¹⁴ Tänk vilken fantastisk gåva det är att den Allsmäktige förlåter både den synd som en person har ärvt och de fel som han har begått! Det går inte att räkna alla de synder som människor har begått innan de blev kristna, och ändå kan Gud med återlösningen som grund förlåta dessa synder. Paulus skrev: ”Gåvan som följde på många överträdelser blev en rättfärdighetsförklaring.” (Rom. 5:16) Apostlarna och andra som fick denna kärleksfulla gåva (dvs. blev förklarade rättfärdiga) behövde fortsätta att tillbe den sanne Guden i tro. Med vilken belöning i framtiden? ”De som får detta överflöd av den oförtjänta omtanken och av rättfärdighetens fria gåva [skall] ... ha liv och härska som kungar genom den ende, Jesus Kristus.” Ja, den gåvan, rättfärdighet, ger ett rakt motsatt resultat. Den leder till liv. (Rom. 5:17; läs Lukas 22:28–30.)

¹⁵ De som får den gåvan, dvs. förklaras rättfärdiga, blir Guds andliga söner. Som Kristi medarvingar ser de fram emot att få bli uppväckta till liv i himlen som andevarelser och få ”härska som kungar” tillsammans med honom. (Läs Romarna 8:15–17, 23.)

Andra får del av Guds kärlek

16. Vilken gåva kan de som har ett jordiskt hopp få redan nu?

¹⁶ Inte alla som har tro och tjänar Gud som lojala kristna förväntar sig att ”härska som kungar” med Kristus i himlen. Många har ett hopp som liknar det som Guds förkristna tjänare hade. De hoppas få leva för evigt i ett paradis på jorden. Kan de redan nu få en kärleksfull gåva av Gud och betraktas som rättfärdiga med jordiskt liv i sikte? Med det Paulus skrev i Romarbrevet som grund är det uppmuntrande svaret ja!

17, 18. a) Hur betraktade Gud Abraham? b) Varför kunde Jehova betrakta Abraham som rättfärdig?

¹⁷ Paulus hänvisade till Abraham, ett bra exempel på en man med tro som levde innan Jehova hade gett israeliterna lagen och långt innan Kristus öppnade vägen till himmelskt liv. (Hebr. 10:19, 20) Vi läser: ”Det var ... inte genom lag som Abraham eller hans avkomma fick löftet att han skulle bli arvinge till en värld, utan det var genom rättfärdighet av tro.” (Rom. 4:13; Jak. 2:23, 24) Så Gud betraktade den trogne Abraham som rättfärdig. (Läs Romarna 4:20–22.)

¹⁸ Detta kan inte betyda att Abraham var syndfri under alla de årtionden som han tjänade Jehova. Nej, han var inte rättfärdig i den bemärkelsen. (Rom. 3:10, 23) Men i sin gränslösa vishet vägde Jehova in att Abraham hade en enastående tro och visade den i handling. Han visade i synnerhet tro på den utlovade ”avkomman” som skulle komma i hans släktlinje. Den avkomman visade sig vara Messias, Kristus. (1 Mos. 15:6; 22:15–18) Så med den ”lösen som betalats i Kristus Jesus” som grund kan Gud, domaren, förlåta synder som begåtts i det förgångna. Abraham och andra trogna under den förkristna tiden ska därför få en uppståndelse. (Läs Romarna 3:24, 25; Ps. 32:1, 2)

En rättfärdig ställning nu

19. Varför är Guds syn på Abraham uppmuntrande för många i vår tid?

¹⁹ Kärlekens Gud betraktade alltså Abraham som rättfärdig, och det är uppmuntrande för sanna kristna i vår tid. Jehova förklarade inte honom rättfärdig i samma bemärkelse som han gör med de smorda, ”Kristi medarvingar”. Dessa utvalda är ”kallade att vara heliga” och tas emot som ”Guds söner”. (Rom. 1:7; 8:14, 17, 33) Abraham däremot blev ”Jehovas vän”, och det blev han innan lösenoffret hade framburits. (Jak. 2:23; Jes. 41:8) Hur är då situationen för de kristna som har hoppet att få leva på jorden i det återställda paradiset?

20. Vad väntar sig Gud av dem som han betraktar som rättfärdiga?

²⁰ Dessa har inte fått ”rättfärdighetens fria gåva” med himmelskt liv i sikte, ”med hjälp av frigörelsen genom lösen som betalats i Kristus Jesus”. (Rom. 3:24; 5:15, 17) Men de har stark tro på Gud och lösenanordningen, och de visar sin tro genom goda gärningar. En sådan gärning är att predika ”Guds kungarike” och att undervisa om det som gäller ”Herren Jesus Kristus”. (Apg. 28:31) Jehova kan alltså betrakta dem som rättfärdiga i samma bemärkelse som han gjorde med Abraham. Den gåva som dessa får – vänskap med Gud – skiljer sig från den ”fria gåva” som de smorda får. Men de är verkligen djupt tacksamma för sin gåva.

21. Vad kan bli möjligt tack vare Jehovas kärlek och rättvisa?

²¹ Om du hoppas få leva för evigt på jorden behöver du komma ihåg att det löftet inte kommer från någon nyckfull jordisk härskare. Det är i stället Jehova, universums Suverän, som i sin vishet har bestämt detta. Han förverkligar sina avsikter steg för steg, i harmoni med sann rättvisa och som ett uttryck för sin stora kärlek. Paulus kunde verkligen säga: ”Gud bevisar sin egen kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” (Rom. 5:8)

[Fotnot]