Mänskligt styre i vågskålen

Del 5: Obegränsad makt – en välsignelse eller en förbannelse?

Autokrati: styre utövat av en person som har obegränsad makt; auktoritarism: bruket av regeringsmakt utan de styrdas samtycke, mindre extrem än totalitarism; diktatur: styrelseform med en härskare vars absoluta makt inte begränsas av lagen eller av någon officiell församling; totalitarism: centralstyre av en autokratisk församling, gör undersåtarna nästan totalt underordnade statens myndighet.

AUKTORITÄRA regimer, med ett överflöd av kontroll och ett minimum av individuell frihet, får en att tänka på adjektiv som ”förtryckande”, ”tyrannisk” och ”despotisk”. Sådana regimer är mycket nationalistiska och kontrollerar varje myndighetsnivå, håller noga reda på alla sina undersåtar och förbjuder verksamhet som inte främjar de nationella intressena, hur harmlös den än kan vara. Sorgligt nog råder det i den mänskliga historien ingen brist på auktoritära regimer att rapportera om.

En gradfråga

I The World Book Encyclopedia sägs det: ”Den ryska regimen under tsarerna var inte långt ifrån en absolut autokrati.” Men inte allt auktoritärt styre är absolut. Det är i stor utsträckning en gradfråga. Och alla auktoritära regeringar är inte autokratier, dvs. regeringar ledda av en enda härskare, en diktator eller en tsar. Några kan styras av en grupp, kanske en militärjunta eller en oligarkisk eller plutokratisk elit.

Till och med demokratier kan vara auktoritära. De har visserligen politiska partier, håller val, har ett domstolsväsende och berömmer sig av att ha ett parlament eller en lagstiftande församling. Men i den mån regeringen kontrollerar dessa olika institutioner, tvingar dem att göra som den vill, är regimen auktoritär, oavsett uppbyggnad. Den behöver inte medvetet ha konstruerats på det sättet. Under krigstid eller perioder av inre oroligheter kan situationen ha krävt att regeringen har infört undantagstillstånd och skaffat sig extra makt. Krisen kanske har gått över, men inte de utfärdade undantagslagarna.

Monarkier kan vara auktoritära i olika grad. De absoluta monarkierna har dock till största delen ersatts av inskränkta monarkier. Lagstiftande församlingar och eventuellt skrivna konstitutioner begränsar den myndighet sådana monarkier kan utöva och minskar riskerna för att regimen blir auktoritär. Den personliga friheten i dagens inskränkta monarkier är långt större än i gårdagens absoluta monarkier.

Även när absoluta monarkier var vanliga var deras makt begränsad. Historieprofessorn Orest Ranum förklarar att ”de flesta av kungarna saknade både läggning och verklig makt för att som en Hitler eller en Mussolini eller en Stalin totalt kunna dominera sina undersåtar eller utplåna rasliga och kulturella minoriteter”. Naturligtvis var en kungs moral och goda egenskaper — eller motsatsen — avgörande. Hur som helst säger Ranum: ”Ingen absolut monarki närmade sig den nutida totalitära staten i sin grad av kulturell och ekonomisk centralisering.”

Strävan efter total makt

Under 1920- och 1930-talen uppträdde i Italien, Sovjetunionen och Tyskland ett nytt slags auktoritär regim på världsscenen, ett slag som gjorde det nödvändigt att mynta en ny term för att kunna beskriva den på ett adekvat sätt. I dessa länder hade massmedia kommit under statens kontroll. Polisen hade blivit tjänare åt det härskande politiska partiet och var inte längre folkets tjänare. Propaganda, censur, hård kontroll, övervakning av hemlig polis och våld användes för att motverka oppositionen. Invånarna tvingades anamma statens officiella politiska och sociala ideologi som sin egen. De som vägrade behandlades som förrädare. Termen ”totalitarism” tycktes passande — en stat som strävar efter sina egna mål och som har total kontroll över alla sina undersåtar.

I den tyska tidskriften Informationen zur politischen Bildung (Information för politisk utbildning) förklaras det vidare: ”Den stat som strävar efter total kontroll nöjer sig inte, i kontrast till en auktoritär regim, med att ta över officiella maktpositioner. Den är ovillig att ge undersåtarna relativ frihet i begränsad omfattning, utan kräver lydnad och aktivt stöd för sin doktrin vid alla tillfällen. Dessa obegränsade krav kräver en totalitär stat för att öva inflytande över områden som normalt undgår statens kontroll, till exempel familjen, religionen och fritiden. För att fylla dessa behov måste den totalitära staten lägga ut ett organisatoriskt nät som är i stånd att övervaka varje individ vid varje tillfälle.”

Från statens och dess intressens ståndpunkt sett är den totalitära regimen naturligtvis mycket effektiv. Men den är omöjlig att bevara, säger journalisten Charles Krauthammer. Det är helt enkelt för mycket kontroll. ”Under korta perioder kan man fängsla, ja, också skjuta, människor”, säger han, ”men efter ett tag tar kulorna, fängelserna, energin, ja, till och med offren, slut. ... Det är bara en permanent revolution som kan leva upp till de totalitära idealen, och permanent revolution är något omöjligt. Till och med tyrannin behöver vila.”

Orsakad av ”massamhället”?

Olika teorier har lanserats för att förklara varför det auktoritära styrelsesättet, i synnerhet i dess mest extrema och framgångsrika form, totalitarismen, så har kännetecknat 1900-talet. Enligt The World Book Encyclopedia ”var de två första tredjedelarna av 1900-talet en period av stora förändringar — kanske de snabbaste och mest utbredda förändringarna i hela historien”. Utan tvivel hade detta mycket att göra med tendenserna i riktning mot det auktoritära styrelsesättet.

Befolkningsexplosionen, urbaniseringen och de teknologiska framstegen är nutida fenomen som har hjälpt till att skapa vad som kallas ”massamhället”. Den här termen betecknar ett industrisamhälle som karakteriseras av stora, centraliserade, byråkratiska och opersonliga institutioner. Det är ett samhälle i vilket mänskliga relationer tenderar att vara ytliga och flyktiga. Det är ett samhälle i vilket ensamma individer, mitt ibland massor av folk, konstant söker sina rötter och en känsla av gemenskap.

I vilken utsträckning massamhället har gett upphov åt utvecklingen av totalitarismen är en kontroversiell fråga. Enligt den framlidna tyskfödda politiska forskaren Hannah Arendt var dess inflytande avsevärt. I hennes bok The Origins of Totalitarianism (Totalitarismens uppkomst) framhålls det att totalitarismen inte är byggd på klasser, utan på folkmassor, som ”antingen på grund av sitt antal eller på grund av likgiltighet eller till följd av en kombination av båda inte kan bli integrerade i en organisation grundad på det gemensammas intresse, i politiska partier eller kommunala styrelser, yrkesorganisationer eller fackföreningar”.

Arendt nämner också andra faktorer som har bidragit till totalitarismens uppgång: imperialism, antisemitism och upplösningen av den traditionella nationalstaten.

Imperialism?

Kort före sekelskiftet fick kolonisationen ett uppsving. Den brittiske ekonomen John Atkinson Hobson avskiljer åren 1884—1914 som en period som nu kallas nyimperialismen. Detta var inget annat än monarkiska eller demokratiska staters auktoritära bruk av makt för att utvidga sina imperier. Herraväldet över andra länder åstadkoms antingen genom direkt annektering eller genom indirekt dominans av deras politiska och ekonomiska angelägenheter. Hobson tolkar imperialismen som i första hand en ekonomisk fråga. Faktum är att detta nya slag av kolonialism ofta inte hade så mycket att göra med politisk makt som med ekonomisk utbredning och med skapandet av nya marknader för en nations varor.

Ingenstans var detta mer uppenbart än i det som kom att kallas kapplöpningen om Afrika. Redan i början av 1880-talet hade Storbritannien, Frankrike och Portugal ett flertal afrikanska kolonier. Men när Belgien och Tyskland började kasta avundsjuka blickar på dem, var kapplöpningen i full gång. Med undantag av Etiopien och Liberia var snart hela Afrika under europeiskt styre. Svarta afrikaner tvingades se på medan vita ”kristna” bosättare lade beslag på deras land.

Amerikas förenta stater blev också en imperiemakt. I slutet av 1800-talet tillägnade det sig Alaska, Hawaii, Filippinerna, Guam och Samoa, jämte andra öar i Stilla havet, såväl som Puerto Rico och andra öar i Karibiska havet. En kommentar av Henry F. Graff, professor i historia vid Columbia University i USA, är av intresse. Han skriver: ”De kristna missionärernas verksamhet var lika inflytelserik som publicisternas i att skapa den nutida imperialismen.” Men hade dessa kristenhetens missionärer varit sanna kristna, skulle de ha varit politiskt neutrala i kapplöpningen om Afrika såväl som andra kolonialvälden, i överensstämmelse med Jesu ord: ”De är inte någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” — Johannes 17:16; Jakob 4:4.

Imperialismens era antas ha slutat 1914. Det stämmer dock inte när det gäller dess auktoritära anda. Denna anda sammanfattades uttrycksfullt av Cecil Rhodes, premiärminister under 1890-talet i vad som nu är en del av Sydafrika, då han sade: ”Expansion är allt.” Han var en drivande kraft bakom det brittiska imperiets expansion, och han skröt en gång: ”Jag skulle annektera planeterna om jag kunde.” Denna egocentriska anda motiverar fortfarande nationerna att så långt som möjligt kontrollera politik och ekonomi i andra länder till nytta för sig själva. Japan, som misslyckades med att vinna seger militärt, anklagas till exempel ibland för att nu försöka ”vinna seger” ekonomiskt.

Är lösningen att omstörta auktoritärt styre?

Obegränsad makt utövad av principlösa och giriga människor är en förbannelse, inte en välsignelse. Den forntida kung Salomos ord är passande: ”Se! de förtrycktas tårar, men de hade ingen tröstare; och på deras förtryckares sida fanns makt, så att de inte hade någon tröstare.” — Predikaren 4:1, NW.

Under auktoritärt styre har vi sannerligen sett många ”förtrycktas tårar”. I sin bok Perestrojka varnade emellertid Michail Gorbatjov: ”Man kan förtrycka, tvinga, muta, slå sönder och föröda, men bara under en viss tid.” Följaktligen har folket många gånger, trots att makten finns ”på deras förtryckares sida”, rest sig och kastat av sig auktoritära regimers bojor. Det blodiga maktövertagandet i Rumänien i december förra året, då Nicolae Ceauşescu och hans säkerhetsstyrkor, Securitate, störtades, är ett exempel på det.

Att kullkasta auktoritärt styre kan verkligen ge lindring. Men det är också sant som ett burmanskt ordspråk säger att ”först när en ny härskare har tagit makten inser man den gamles värde”. Vem kan garantera att det dåliga inte ersätts av något ännu värre?

Vi kan nämna ett enda exempel: kullkastandet av det auktoritära styret i ett visst latinamerikanskt land. Befolkningen var hoppfull att saker och ting skulle förbättras, men blev det så? I en nyhetstidskrift sades det i en kommentar till situationen åratal senare att livet hade blivit sämre. Det talades i tidskriften om skyhög inflation, och landets valuta kallades ”praktiskt taget oanvändbar”. Man beklagade landets otillräckliga hälsovård, och det framhölls att undernäring var en allt vanligare dödsorsak. Med tiden avlägsnades också den regimen från makten.

Är det inte alltför uppenbart att mänskligt styre i varje form har befunnits otillräckligt? Och ändå fortsätter människor att söka efter det ideala styrelsesystemet. Två framträdande exempel på den besvikelse som detta kan leda till, att hela nationer kan kastas ner i förtvivlans djup utan ”någon tröstare”, kommer att behandlas i nästa nummer.

[Bild på sidan 21]

Ett exempel på en nästan absolut autokrati var Ryssland under tsarerna

[Bildkälla]

Alexander II målad av Krüger, o. 1855