Mänskligt styre i vågskålen

Del 3: Är elitstyre verkligen det bästa?

Aristokrati: ett styre som leds av adeln, en privilegierad minoritet eller en elitklass som anses bäst lämpad att härska; oligarki: fåmannastyre då antingen några få personer eller några få familjer styr, ofta för korrupta och själviska syften.

DET kan förefalla logiskt att man skulle kunna åstadkomma det bästa styret genom att låta eliten, de bästa människorna, ha del i det. De bästa människorna är bättre utbildade, mer kvalificerade och mer kompetenta — enligt argumenten — och därför bättre i stånd att leda andra. Ett aristokratiskt styre lett av en sådan elitklass kan se ut på flera olika sätt: till exempel de rikas styre, dvs. plutokrati; präststyre, som brukar kallas teokrati; ämbetsmannastyre, dvs. byråkrati.

Många primitiva samhällen som har letts av stamäldste eller hövdingar har varit aristokratier. Någon gång under sin historia har Rom, England och Japan, för att bara nämna tre länder, haft aristokratiska statsformer. I det gamla Grekland användes ordet ”aristokrati” om stadsstaterna, poleis, i vilka en liten grupp styrde. Ofta delades makten mellan ett antal framstående familjer. I vissa fall tog emellertid enstaka familjer makten illegalt och upprättade ett mera tyranniskt styrelseskick.

Aten var likt andra grekiska stadsstater ursprungligen en aristokrati. Senare, när kulturella förändringar försvagade klasskillnaderna och bröt upp stadens enhet, blev den mera demokratiskt styrd. Sparta, som sägs ha grundats på 800-talet f.v.t., styrdes å andra sidan av en militär oligarki. Denna stad blev snart en rival till det mycket äldre Aten, och båda städerna kämpade om herraväldet i den grekiska världen på den tiden. Således kom flermannastyre, som det i Aten, i konflikt med fåmannastyre, som det i Sparta. Deras rivalitet var naturligtvis komplicerad och inbegrep mer än bara oenighet om styrelseskick.

Ett ädelt ideal förvrängs

Politiska skiljaktigheter var ofta föremål för filosofiska diskussioner bland de grekiska filosoferna. Aristoteles, som hade varit lärjunge till Platon, gjorde åtskillnad mellan aristokratier och oligarkier. Han klassificerade ren aristokrati som en god styrelseform, ett ädelt ideal som gjorde det möjligt för människor med särskilda förmågor och höga moralnormer att ägna sig åt det allmännas tjänst till nytta för andra. Men när en ren aristokrati leddes av en förtryckande och självisk elit, förföll den till en orättfärdig oligarki. En sådan betraktade han som en förvanskad styrelseform.

Aristoteles förespråkade att ”de bästa” skulle styra, men han medgav att en kombination av aristokrati och demokrati förmodligen skulle frambringa de önskvärda resultaten, en tanke som fortfarande tilltalar en del politiska tänkare. De gamla romarna kombinerade faktiskt dessa två styrelseskick med viss framgång. ”Politik var [i Rom] allas angelägenhet”, sägs det i The Collins Atlas of World History. Ändå var det så att ”de rikaste medborgarna och de som var lyckliga nog att vara av hög börd utgjorde en oligarki som bland sig själva delade ut ämbetena inom magistraten, som militärbefälhavare och som präster”.

Ännu under senmedeltiden och i början av den nya tiden kombinerade europeiska stadscentra demokratiska och aristokratiska element i sina statsformer. I Collier’s Encyclopedia sägs det: ”Den extremt konservativa republiken Venedig, som Napoleon till sist omstörtade, utgör det klassiska exemplet på en sådan oligarki, men de fria städerna i Heliga romerska riket av tyska nationen, städerna i Hansaförbundet och Englands och Västeuropas städer med sina stadsprivilegier uppenbarar samma allmänna tendenser till en stark oligarkisk kontroll utövad av ett relativt litet men stolt och högt kultiverat patricierstånd [aristokrati].”

Det har hävdats, och det med viss rätt, att alla statsformer är aristokratiska till sin natur, eftersom de alla strävar efter att ha de bäst lämpade människorna i ledningen. Idén om en styrande klass har tjänat till att stärka denna syn. I ett referensverk framförs därför följande slutsats: ”Styrande klass och elit håller på att bli synonyma termer som beskriver verkligheten av vad Platon och Aristoteles argumenterade för som ideal.”

Sökandet efter ”de bästa”

Flera hundra år innan de här grekiska filosoferna framträdde lyckades ett feodalt samhälle (grundat på länsherrar och vasaller) åstadkomma ett visst mått av stabilitet och fred i det forntida Kina under Zhou-dynastin. Men efter 722 f.v.t., under det som kallas ”vår- och höstperioden” försvagades gradvis det feodala systemet. Under den sista tiden av denna period framträdde en ny elit, sammansatt av de tidigare ”herrarna”, som tjänade i feodala hushåll, och avkomlingarna av den gamla adeln. Medlemmarna av den här nya eliten fick nyckelposter i staten. Konfucius, den kände kinesiske vishetsläraren, betonade, som The New Encyclopædia Britannica framhåller, att ”förmåga och moralisk förträfflighet, snarare än börd, var vad som gjorde en man lämplig för ledarskap”.

Men i Europa mer än två tusen år senare hade processen att utvälja eliten, dem som var bäst kvalificerade att härska, inte mycket med ”förmåga och moralisk förträfflighet” att göra. Harvardprofessorn Carl J. Friedrich framhåller att ”eliten i det aristokratiska England på 1700-talet var en elit som i första hand var grundad på härstamning och rikedom. Samma förhållanden rådde i Venedig.” Han tillägger: ”I vissa länder, som 1700-talets Preussen, var eliten grundad på härstamning och militära framgångar.”

Tanken att de goda egenskaperna hos ”bättre folk” vidarebefordrades till deras avkomlingar förklarar hur monarkerna förr i tiden valde sina gemåler. Under medeltiden var idén om biologisk överlägsenhet förhärskande. Att gifta sig med en av folket var detsamma som att späda ut ättens ädla egenskaper, ett brott mot Guds lag. Monarker var förpliktade att gifta sig endast med personer av ädel börd. Den här tanken om biologisk överlägsenhet fick senare lämna rum för en mer rationell förklaring — den om en överlägsenhet grundad på bättre möjligheter, utbildning, talanger eller prestationer.

En princip som kom att kallas ”noblesse oblige” var avsedd att säkra aristokratins framgång. Detta uttryck betyder ordagrant ”adelskap förpliktar”, och det betecknade ”den förpliktelse att uppföra sig ärbart, generöst och med ansvar som är förbunden med hög ställning eller börd”. På grund av sin ”överlägsenhet” var personer av ädel börd förpliktade att på ett ansvarsfullt sätt fylla andras behov. Denna princip återfanns i sådana aristokratier som den som rådde i det gamla Sparta, vars krigare var förpliktade att sätta andras intressen framför sina egna, och i Japan bland krigarkasten, samurajerna.

Aristokratierna befunna för lätta

Det är inte svårt att ge exempel på hur ofullkomligt aristokratiskt styre är. I det forntida Rom var det bara personer av hög börd, så kallade patricier, som var valbara till den romerska senaten. Det vanliga folket, som kallades plebejer, var det inte. Men medlemmarna av senaten var långt ifrån några män med ”förmåga och moralisk förträfflighet”, vilket Konfucius hade krävt av de styrande, utan de blev alltmer korrumperade och förtryckande. Inbördes stridigheter blev resultatet.

Trots återkommande perioder av reformer levde senatorernas oligarki kvar, åtminstone tills Julius Caesar upprättade en diktatur några år innan han mördades år 44 f.v.t. Efter hans död återupplivades det aristokratiska styret, men år 29 f.v.t. ersattes det än en gång. Det förklaras i Collier’s Encyclopedia: ”Med Roms växande makt, rikedom och geografiska utbredning hade aristokratin blivit en korrumperad oligarki, och förlusten av social ansvarskänsla återspeglades i förlusten av allmänhetens respekt. Dess sammanbrott bäddade för absolut monarki.”

Under de följande cirka 1.200 åren var aristokratiska regeringar regel i Europa, även om de till namnet var monarkier. Med tiden ledde många politiska, ekonomiska och kulturella förändringar till att systemet gradvis förändrades. Men under hela perioden förblev den europeiska adeln mäktig, i stånd att behålla sina landområden och bevara sitt järngrepp om de militära ämbetena, medan den blev alltmer parasiterande, extravagant, arrogant och lättsinnig.

Under 1780-talet led aristokratin ett allvarligt nederlag. Ludvig XVI av Frankrike, som befann sig i penningknipa, vädjade till medlemmar av den franska adeln att avstå från några av sina skatteprivilegier. Men i stället för att stödja honom drog de nytta av hans svårigheter i hopp om att underminera monarkin och återvinna något av sin egen förlorade makt. ”Missnöjda med att kungen regerade över folket för aristokratin ville de [aristokraterna] att aristokratin skulle regera över folket för aristokratin”, förklarar Herman Ausubel, professor i historia vid Columbia University i USA. Den här inställningen påskyndade franska revolutionen 1789.

De här händelserna i Frankrike ledde till betydelsefulla förändringar vars verkningar sträckte sig långt utanför landets gränser. Adeln förlorade sina särskilda privilegier, feodalsystemet avskaffades, och en förklaring om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna antogs jämte en konstitution. Dessutom begränsades prästerskapets makt genom en förordning.

Fåmannastyre — även om de få ansågs vara de bästa — hade vägts i majoritetens vågskål och befunnits för lätt.

”De bästa” funna till slut

Det uppenbara faktum att ”de bästa” inte alltid lever upp till sitt namn framhåller en av de större svagheterna hos ett elitstyre, nämligen svårigheten att avgöra vilka som egentligen är eliten, ”de bästa”. För att uppfylla kraven på dem som skall vara bäst kvalificerade att styra krävs det mer än att man bara är rik, av ädel börd eller kapabel till militära framgångar.

Det är inte svårt att finna ut vilka som är de bästa läkarna, kockarna eller skomakarna. Vi granskar helt enkelt deras arbete eller deras produkter. ”Med styrelseformer är det dock inte så enkelt”, säger professor Friedrich. Svårigheten är att människor inte är överens om hur en styrelseform skall vara och vad den skall göra. Staternas målsättningar förändras också hela tiden. Därför är det som Friedrich säger: ”Det förblir mycket ovisst vilka som tillhör eliten.”

För att ett elitstyre verkligen skall vara det bästa måste eliten utväljas av någon som har övermänskliga kunskaper och som är ofelbar i sina bedömningar. De som utväljs måste vara personer med obrytbar moralisk ostrafflighet, fullständigt hängivna sin styrelseforms oföränderliga mål. Deras villighet att sätta andras bästa före sitt eget skulle behöva vara ställt utom allt tvivel.

Bibeln visar att Jehova Gud har utvalt precis en sådan klass — hans Son, Jesus Kristus, och en del av dennes trogna efterföljare — och han har förordnat dem att härska över jorden i tusen år. (Lukas 9:35; 2 Tessalonikerna 2:13, 14; Uppenbarelseboken 20:6) Kristus och hans medregenter, som inte är ofullkomliga människor, utan ofelbara, odödliga andevarelser, kommer att låta välsignelser i form av evig fred, säkerhet och lycka strömma ner över jorden, och de kommer att återställa mänskligheten till fullkomlighet. Skulle något mänskligt styre — ens ett som leds av en elit — kunna åstadkomma så mycket?

[Ruta på sidan 26]

Nutida oligarki

”Oligarkiska tendenser ... har upptäckts i alla de stora byråkratiska organisationerna inom högtstående politiska system. Det nutida samhället och dess styrelseformer blir alltmer komplexa, vilket gör att allt större makt läggs i händerna på administratörer och expertkommittéer. Inte ens i konstitutionella regimer har man funnit någon helt tillfredsställande lösning på problemet hur dessa byråkratiska beslutsfattare skall kunna hållas ansvariga och hur deras makt skall kunna begränsas effektivt utan att man samtidigt riskerar att göra beslutsprocessen mindre effektiv och rationell.” — The New Encyclopædia Britannica.

[Bild på sidan 25]

Aristoteles trodde att aristokrati och demokrati i kombination skulle åstadkomma den bästa formen av styre

[Bildkälla]

National Archaeological Museum i Aten