Varför vara tacksam?

TITTA på denna tidskrifts omslagsbild. Säkert påminner den oss om allt det vackra som finns och som utgör en motvikt till allt det fula och allt det elände som vi ser omkring oss.

Uppskattar du det som är vackert? Tänk på en regnbåges klara och milda färger efter mörkret under ett oväder. Föreställ dig ett forsande vattenfall. Eller försök att för din inre syn se djur som tumlar om med sina ungar. Eller föreställ dig en vacker blomsterträdgård eller en riklig veteskörd. Ja, detta är sådant som många människor är vana att se. Men vilken verkan har dessa ting på dig?

Tas lätt för givna

Vanligtvis är det så att ju oftare man upplever något, desto vanligare blir det — och lättare att ta det för givet. Denna benägenhet kan tyckas ännu mer uttalad nu på 1900-talet med dess snabba tempo. Men att inte ta sig tid till att begrunda eller uppskatta allt det man har att vara tacksam för har alltid varit en av den ofullkomliga människans brister.

Under inspiration uttryckte däremot psalmisten David ofta sin tacksamhet i sång. Följande ord riktade till Gud i en av Davids melodier är ett utmärkt exempel på tacksamhet:

”När jag ser dina himlar, dina fingrars verk,

månen och stjärnorna, som du har berett,

vad är en dödlig människa, att du kommer ihåg henne,

och en jordemänniskas son, att du tar dig an honom?

Du låter honom råda över dina händers verk;

allt har du lagt under hans fötter:

Småkreatur och oxar, allesamman,

och även det öppna fältets djur,

himlens fåglar och havets fiskar,

allt som genomvandrar havens vägar.

Tacksamhet kan dämpa förstämning

Psalmistens tacksamhet för det som var vackert bidrog till att uppväga all den förstämdhet som otrevliga anblickar eller svåra situationer kan ha åstadkommit. Du kan göra samma erfarenhet. Hur då? Genom att vinnlägga dig om att mera helt och fullt uppskatta allt det angenäma som omger oss. På så sätt kan du öka din egen och din omgivnings lycka.

Så varför inte låta allt det vackra och förunderliga som vi dagligen ser framkalla innerlig tacksamhet mot vår Skapare som gör så mycket gott? Begrunda nu ytterligare några anledningar till tacksamhet.

Fler anledningar till tacksamhet

MÄNNISKORNA i det forntida Israel hade större anledning än andra till att uttrycka tacksamhet mot Skaparen. Varför kan vi säga så?

Ja, likt alla andra människor hade israeliterna anledning att vara tacksamma för allt det vackra och underbara som Gud har skapat. Men de hade ytterligare anledning till tacksamhet på grund av att den Allsmäktige hade utvalt dem till att vara hans särskilda folk och för att han tog särskild vård om dem. (Amos 3:1, 2) Begrunda några av de ting som gav dem särskild anledning till tacksamhet.

Två gånger räddade från döden

Hur tacksamma måste inte alla israelitiska föräldrar ha varit natten den 14 nisan år 1513 f.v.t.! Den ödesdigra natten dödade Guds ängel ”varje förstfödd i Egyptens land, från människa till fyrfotadjur”. Men han gick förbi alla de israelitiska hus där blodet av påskdjur hade strukits på dörrposterna och det övre dörrträet. Stillheten bröts, när ”det började stiga upp ett stort skri bland egyptierna, för det fanns inte ett hus där det inte var någon som var död”. Men alla israelitiska hushåll hade fortfarande sina dyrbara förstfödda i behåll — friska och vid liv. — 2 Moseboken 12:12, 21—24, 30, NW.

Inte lång tid därefter måste tacksamhet ha vällt upp i israeliternas hjärtan, då de fick bevittna hur Jehova ingrep genom ett underverk, när de tycktes vara fångade i en fälla vid Röda havets strand och hade Egyptens Faraos här tätt i hälarna. Först fick israeliterna se hur molnpelaren som ledde dem flyttade sig bakom dem och effektivt fick förföljarna att sakta farten. Därefter fick de se hur Mose räckte ut sin hand över havet, och med förundran fick de bevittna hur Gud lät en kraftig östanvind blåsa hela natten och klyva vattenmassorna och förvandla havsbäckenet till torr mark. Israeliterna behövde inte många uppmaningar för att skynda igenom den flyktkorridor, som Gud hade öppnat för dem.

Men nu kom en ny orsak till oro! Egyptierna strömmade ner på havsbottnen, övertygade om att de skulle kunna hinna upp israeliterna. Men se! När alla egyptierna var nere i passagen med dess vattenmurar, började hjulen lossna från deras vagnar, och snart var det tumult. När alla israeliterna så var i trygghet på andra stranden, sade Jehova återigen till Mose att räcka ut sin hand, ”och havet började vända tillbaka till sitt normala stånd när morgonen närmade sig”. Resultatet? Inte en enda av den stolte Faraos högt skattade militärstyrka undgick att drunkna, och det gjorde inte heller den stolte härskaren själv. (2 Moseboken 14:19—28; Psalm 136:15; NW) Kan du föreställa dig hur tacksamma de befriade israeliterna måste ha känt sig mot Jehova?

Guds imponerande stridsmetoder

Israeliterna var tacksamma för sin befrielse ut ur Egypten och för sin oförglömliga färd genom Röda havet, men de skulle få möta många svåra erfarenheter innan de nådde det utlovade landet. Men varje erfarenhet under deras 40-åriga vandring i vildmarken borde ha varit ytterligare en anledning till speciell tacksamhet mot Jehova.

Slutligen gick israeliterna över Jordanfloden, och de var i det land som Gud hade gett dem. De fick snart bevittna ett exempel på de imponerande stridsmetoder som Jehova använde för deras skull. Hur då? Jo, genom den häpnadsväckande erövringen och förstöringen av den första kananeiska stad som de stötte på, nämligen Jeriko! (Josua, kapitel 6) Hur ovanlig var inte den av Gud befallda strategin att marschera runt Jeriko och bära på förbundsarken! Under sex dagar i följd marscherade de runt muren en gång om dagen. På den sjunde dagen marscherade de sju gånger runt muren. När prästerna blåste i sina horn, klöv israeliterna luften med ”ett stort krigsrop”, och muren ”började falla samman”! (Vers 20, NW) Endast Rahabs hus och den del av muren som var nedanför det förblev stående. Denna till synes ointagliga stads mur hade fallit utan att Josua och hans här hade behövt skjuta en enda pil! Den erfarenheten vid Jeriko var verkligen ytterligare en speciell anledning till tacksamhet mot Gud.

Vid ett annat tillfälle var det ännu en enastående uppvisning av Jehovas imponerande stridsmetoder. När folket från Gibeon slöt fred med israeliterna, förklarade fem amoreiska kungar krig mot gibeoniterna. Josua kom till deras hjälp, och under den därpå följande striden visade sig Jehovas underbara hand gång på gång. Gud åstadkom förvirring bland amoréerna, och ”medan de var på flykt undan Israel och befann sig på sluttningen ned ifrån Bet-Horon, slungade Jehova stora stenar från himmelen över dem så långt som till Aseka, så att de dog”. Det var fler som dödades av hagelstenar än som israeliterna dödade med svärd. — Josua 10:1—11.

”Inför Israels ögon” talade därefter Josua till Jehova och sade: ”Sol, stå orörlig över Gibeon, och måne, över Ajalons lågslätt.” Och resultatet? ”Följaktligen”, heter det i berättelsen, ”förblev solen orörlig, och månen stod stilla, till dess nationen kunde ta hämnd på sina fiender.” — Josua 10:12, 13, NW.

Vilka häpnadsväckande händelser! Och hur gav de inte Jehovas folk en speciell anledning att återigen visa sin tacksamhet!

Tacksamheten kortlivad

Efter varje manifestation av Jehovas ingripande var israeliterna fyllda av tacksamhet. Antagligen sade varje israelit i sitt hjärta att han aldrig skulle glömma det som han just hade sett. Men ändå var sådan tacksamhet otroligt kortlivad. Om och om igen visade israeliterna en otacksam inställning. Därför gav Gud ”dem gång på gång i nationernas händer, så att de som hatade dem kunde härska över dem”. — Psalm 106:41, NW.

Men när israeliterna kom i svår knipa, ångrade sin felaktiga och otacksamma kurs och ropade till Jehova om hjälp, visade han sin storsinta och förlåtande anda. ”Och han brukade se deras trångmål, när han hörde deras enträgna rop. Och han brukade för deras skull tänka på sitt förbund, och han brukade känna ånger enligt sin stora kärleksfulla omtankes överflöd.” (Psalm 106:44, 45, NW) Gång på gång befriade deras förlåtande Gud dem från deras förtryckare och tog dem tillbaka in i sin ynnest.

Men israeliterna visade sig vara oförbätterliga, trots Guds långmodighet och att han gång på gång sände sina profeter för att rätta till deras tänkesätt. Till slut uttömdes Jehovas tålamod, och han lät Juda nation erövras av babylonierna år 607 f.v.t. De som inte blev dödade av kung Nebukadnessars styrkor fördes i fångenskap till Babylon.

Vilket katastrofalt slut på grund av återkommande otacksamhet och illojalitet mot Gud! Och detta inträffade trots all den anledning till tacksamhet som fanns.

Hur kan de kristna i våra dagar undvika att begå samma misstag — att underlåta att visa tacksamhet för allt det som Jehova Gud har gjort för dem utöver det som han gör för mänskligheten i allmänhet? Detta skall vi behandla i följande artikel.