Krig — de bittra följderna

KRIGETS ångvält har krossat miljoner män, kvinnor och barn, stridande och icke stridande. Många människor har också fått svåra fysiska, psykiska och känslomässiga men.

Soldaterna

Många soldater som överlever krigets fasor kommer hem stympade och lemlästade och med grusade framtidsförhoppningar. Ett typiskt fall är en gammal soldat som överlevde första världskriget — för att under de 30 närmaste åren drabbas av ständiga besvär på grund av sviterna av den senapsgas som användes i detta krig.

Ofta är det emellertid de psykiska och känslomässiga ärren som är svårast att komma till rätta med. ”Ingen man som deltog i första världskriget kunde någonsin bli kvitt sina upplevelser helt och hållet”, skrev Keith Robbins i sin bok The First World War (Första världskriget). ”Män som till synes hade återfått jämvikten och sinnesron hade sår i sitt inre”, fortsatte han. ”Ännu efter många år kunde de vakna mitt i natten, oförmögna att göra sig kvitt någon kvardröjande skräckscen.”

Tänk till exempel på de skräckscener som utspelade sig under det första slaget vid Somme år 1916 — då 21.000 dödades och 36.000 sårades på en enda dag enbart i de brittiska trupperna! ”De män som kom tillbaka från Somme talade nästan aldrig om sina fruktansvärda upplevelser. Chocken gjorde dem liksom förlamade. ... En man ansattes hela sitt liv av tanken på att han inte kunnat hjälpa en annan sårad kamrat som ropat till honom när han släpade sig tillbaka över ingenmansland.” — The Sunday Times Magazine, 30 oktober 1988.

”Man är rädd att såra dem man älskar”, sade Norman J   och förklarar vad följden blir av ständiga stridsövningar och strider: ”Om man väcks plötsligt, blir den instinktiva reaktionen att gå till anfall.” Män som under lång tid måste utstå traumatiska upplevelser märker att deras känslor blir avtrubbade. ”Det blir svårt att visa några känslor över huvud taget”, fortsatte han. ”Jag har också sett män drabbas av allvarliga mentala störningar på grund av stressen. Jag har sett män slå sönder ölglas och tugga i sig bitarna.”

Normans reaktioner är inte ovanliga. ”Var sjunde Vietnamveteran lider av post-traumatiska störningar”, förklarar en rapport. En annan bar rubriken: ”För många lever kriget vidare.” Rapporten fortsatte: ”Så många som en miljon Vietnamveteraner kämpar ännu för att glömma det krig som fortfarande terroriserar dem varje dag. ... Somliga har begått självmord eller misshandlat sina familjer. Andra plågas av dystra minnen, mardrömmar och svårigheter att anpassa sig till det civila livet. ... De har fått psykiska men som är djupa och varaktiga.”

Detta har ibland lett till kriminella handlingar. Hur stort värde kan en människa sätta på livet och höga moralnormer när, som Gerald Priestland uttrycker det, ”ett dödande som skulle kunna få mig fälld för mord i en viss situation kan förskaffa mig medalj i en annan”. (Priestland—Right and Wrong) ”Vi var lejda mördare där ute”, säger en Vietnamveteran. ”Men så en vacker dag skulle vi bara åka hem till Fordfabriken igen och glömma bort alltsammans. Ja, just det.” — Newsweek, 4 juli 1988.

Civilbefolkningen

Frankfurter Allgemeine Zeitung skriver att de två världskrigen ”påverkade en hel generations psyke. ... Människor som upplevde sådana händelser fick känslomässiga ärr, och dessa har gått i arv till barn och barnbarn. ... Nu, fyra decennier senare, börjar sviterna av dessa skador visa sig.” Dessa sviter har kommit till synes över hela världen.

Mary C  , till exempel, bodde i England under andra världskriget, nära ett av målen för de tyska bombraiderna. ”Jag försökte hela tiden dölja mina känslor för att inte barnen skulle bli rädda, och det resulterade i att jag blev storrökare”, berättar hon. ”Det slutade med att jag fick ett nervsammanbrott som i sin tur ledde till klaustrofobi.”

På andra sidan stridslinjerna, i Tyskland, bodde Cilly P  . ”Som flyktingar fick vi lära oss vad hunger vill säga”, berättar hon. Hon fick också lära sig vad det vill säga att sörja. ”Så snart det kom rapporter om döda eller saknade”, fortsätter hon, ”tänkte vi på våra män. Anni, min fästmans syster, fick budet om att hennes man hade stupat strax innan hon födde deras tvillingar. Kriget berövade många familjer deras män, deras hem och deras ägodelar.”

Anna V   från Italien var en annan kvinna som drabbades hårt av kriget. ”Krigets fasor och min familjs lidanden gjorde mig bitter”, säger hon. ”Ett år efter andra världskriget dog min mor utan att ha fått se sin son återvända från fånglägret i Australien. Min syster dog av undernäring och brist på läkarvård. Jag tappade tron på Gud därför att han tillät dessa lidanden och grymheter.”

Den chock som det innebär att behöva fly för sitt liv, skiljas från sin familj och förlora sina kära i döden är svår att komma över. Kostnaden i form av mänskligt lidande är vanligtvis alltför hög. En ung kvinna, som förlorade sin man i Falklandskriget mellan Storbritannien och Argentina år 1982, gör sig till tolk för miljoner änkor och änklingar när hon säger: ”Det var inte värt priset för mig; att förlora min man för en gudsförgäten plats på andra sidan jordklotet. ... Det är den känslomässiga chocken som är det stora problemet.” — Sunday Telegraph, 3 oktober 1982.

Tänk också på de fysiska och känslomässiga skador som drabbar de överlevande i ett kärnvapenkrig. En rapport från år 1945, Shadows of Hiroshima (Hiroshimas skuggor), ger en skakande påminnelse om de fruktansvärda följderna av bombningen av Hiroshima:

”Trettio dagar efter det att den första atombomben förstörde staden och skakade världen dör människor fortfarande här i Hiroshima på ett mystiskt och skrämmande sätt — människor som inte skadades vid själva katastrofen men som dödas av något okänt som jag bara kan beskriva som atompesten. Hiroshima ser inte ut som en bombad stad. Staden ser ut som om en jättelik ångvält hade gått fram över den och utplånat den ur tillvaron.” I dag, över 40 år senare, får människor fortfarande lida och dö på grund av denna explosion.

Barnen

Några av de mest tragiska offren i världens krigshärjade länder är barnen, av vilka många har inkallats till militärtjänst i sådana länder som Etiopien, Libanon, Nicaragua och Kampuchea (Kambodja).

”Av vad som skett i Iran, där unga pojkar sänds ut på minfälten, står det klart att pojkar är fogligare, billigare och kan sporras till en hög nivå av känslomässigt engagemang under långa perioder på ett sätt som inga vuxna soldater kan”, sades det i londontidningen The Times. Beträffande den förråande verkan som detta måste ha på sådana barn frågade sig ordföranden i en organisation som verkar för mänskliga rättigheter: ”Hur skall de någonsin kunna växa upp till sunda och balanserade vuxna?”

Denna fråga upprepas i Roger Rosenblatts bok Children of War (Krigets barn). Han har intervjuat barn som vuxit upp i områden där de aldrig upplevt något annat än krig. Många visade sig ha en fantastisk förmåga att återhämta sig från sina fruktansvärda upplevelser. Andra däremot, till exempel ”ett stort antal barn till båtflyktingar, i synnerhet de vars föräldrar lämnats kvar i Vietnam, förefaller mycket ängsliga och oroliga”.

Hur kan de som överlever krigets fasor — män, kvinnor och barn — klara av de problem som detta har gett upphov åt i deras liv? Hur kan andra familjemedlemmar vara till hjälp? Och kommer det någonsin att bli ett slut på sådana tragedier?

[Infälld text på sidan 6]

”Vi var lejda mördare där ute. Sedan en vacker dag skulle vi bara åka hem och glömma bort alltsammans!”