Fotbollsvåldet – sjukdom eller symptom?
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Storbritannien
”VI STÅR inför en spännande Europacupfinal, väl värd namnet”, rapporterade londontidningen The Times för 29 maj 1985. Men man tillade: ”Bryssel förbereder sig för Liverpoolsupportrarnas ankomst. ... En väldig säkerhetsapparat har dragits i gång.”
Men 38 dog och drygt 150 skadades, när ligister gick bärsärkagång på Heyselstadion i Bryssel, i samband med att lag från England och Italien möttes. Londontidningen Daily Mail rapporterade:
”Tragedin, en timme innan matchen skulle ha börjat, inträffade när Liverpoolsupportrar, möjligen provocerade, gick till angrepp på en skara Juventusanhängare i folkmassan. Det fanns bara ett bräckligt skrank mellan de båda grupperna på denna sektion, och Liverpoolanhängarna klättrade över det och rev omkull det. Väggen och skyddsräcken gav vika under tyngden av italienare som flydde i panik. ...
Efter det att väggen hade störtat omkull låg människor med underdelen av kroppen fastklämd, och skrikande i dödsångest sträckte de fram armarna till vädjan om hjälp, medan de krossades under bråten.
Men runt omkring och ovanför dem fortsatte anhängarna att bekämpa, sparka och slå varandra och kasta föremål. ... Tumultet kunde ses i TV i 80 länder, som direktsände matchen. Mer än en och en halv timme efter tragedin fortsatte supportrar på båda sidor att kasta glåpord efter den belgiska kravallpolisen och bombarderade dem med flaskor, ölburkar, stenar och brinnande fyrverkeripjäser, medan båda lagkaptenerna vädjade om lugn.”
Sådant läktarvåld är emellertid ingenting nytt. Våldsamma anhängare har orsakat panik, kalabalik och död under och efter många fotbollsmatcher. Ja, under samma månad som katastrofen i Bryssel dödades 8 och skadades 51 vid ett tumult bland anhängare på Olympiastadion i Mexico City! Och låt oss nämna bara ett fåtal andra händelser:
I oktober 1982 dog 20 efter en fotbollsmatch på Leninstadion i Moskva. I februari 1981 dödades 19 i Pireus i Grekland. I augusti 1980 dog 16 i Calcutta i Indien. I februari 1974 trampades 48 till döds i Kairo i Egypten. I juni 1968 krävde slagsmål bland anhängare i Buenos Aires i Argentina 72 dödsoffer. Och i maj 1964 dog minst 318 och skadades 500 i Lima i Peru, när slagsmål utbröt efter det att en domare underkänt ett peruanskt mål.
Fotbollsvåldet är emellertid särskilt utbrett bland engelska anhängare. Londontidningen The Times publicerade en dyster lista, där man räknade upp fallen av fotbollsvåld vid engelska fotbollsmatcher under de senaste 23 åren. Engelska klubbsupportrar har anställt förödelse i sådana europeiska städer som Rotterdam, Paris, Saint-Étienne, Turin, Madrid, Basel, Oslo, Amsterdam, Bryssel, Valencia, Köpenhamn, Luxemburg och Lissabon. Det är inte att undra på att européer kallar fotbollsvåldet för ”engelska sjukan”.
Reportern David Miller, som gjorde ett reportage om tragedin i Bryssel i londontidningen The Times, återgav mångas känslor, när han skrev: ”Utanför stadion ses en kavalkad av ambulanser och katastrofläkarlag ta hand om de döda och skadade, vilket får skådeplatsen att påminna om ett slagfält, och när våldsamheterna senare fortsätter i all sin ohygglighet på gatorna, tvingas man göra ett avbrott i hjälpinsatserna.”
Fotbollsvåldet är verkligen ett plågoris i samhället. Men kan det vara så att det våld som hör ihop med ligistbeteendet endast är symptom? I så fall, på vilket slags sjukdom?
Ett sjukt samhälle?
Fotboll har i londontidningen The Sunday Times beskrivits som en ”spegelbild av samhället, och vårt nuvarande samhälle är ett otäckt, girigt och våldsinriktat samhälle”. Tidningen tillade: ”Fotboll är inte i sig självt orsaken till våld, men spelet är en perfekt skådeplats för det. ... Den attraherar och kanaliserar våldet, som annars kanske för en slumrande tillvaro eller exploderar sporadiskt.”
Det våld som kommer till synes i rivaliteten mellan fotbollsklubbar följer ett mönster hos andra handlingar som många så kallade laglydiga medborgare tolererar. Efter att i sju år ha studerat fotbollsvåldet förklarar David Robins i sin bok We Hate Humans (Vi hatar människor): ”Benägenheten bland nationsstater att lösa territoriella tvister med hjälp av våld och under hänvisningar av klenaste slag till ideal eller moraliska principer kan av de politiskt illiterata tydas som ingenting mindre än de vuxnas version av fotbollsaggression.”
Tidskriften The Economist förordade därför följande: ”När en skamsen engelsman begrundar tragedin i Bryssel, skulle det vara bra om han granskade det system av kulturella värderingar som gjorde detta möjligt.”
Presidenten för de engelska polischefernas organisation, Charles McLachlan, som identifierar ligistbeteendet som ett symptom på ett sjukt samhälle, beklagade bristen på disciplin inom den moderna livsföringen och efterlyste bättre vägledning för de unga. Polismästare Robert Bunyard vid Essexpolisen betecknade fotbollstumulten som ”ett koncentrat av sådant beteende som människor hänger sig åt i andra sammanhang”.
Är den sjukdom som genomsyrar det mänskliga samhället dödsbringande? Eller finns det någon bot? Vilken behandling kommer att vara framgångsrik?
Att behandla symptomen
Man har föreslagit identitetskort och kroppsvisitering som en utväg att förhindra ligistelement att komma in på fotbollsarenor. En medlem av Storbritanniens högsta domstol, domaren Popplewell, som leder en utredning om fotbollssäkerheten, drog den slutsatsen att krav på medlemskort för supportrar skulle bidra till en minskning av ligistbeteendet. Om detta förslag sattes i verket, skulle det hindra tillfälliga besökare från att få tillträde till fotbollsarenorna. ”Enligt min mening”, säger Popplewell, ”är detta ett pris som allmänheten och klubben måste betala som ett försök att begränsa fotbollsvåldet.”
Bland andra rekommendationer tillrådde Popplewell polisen att göra fullt bruk av intern-TV för att kunna spana efter våld bland publiken. På somliga platser har man redan efterkommit detta förslag, och polisen placerar ut fordon som kallas ”hoolivans” (av engelska ”hooligan”, ligist, och ”van”, vagn, fordon). Från dessa kan man övervaka händelserna genom att använda färgvideokameror. Om polisen blir varse något bråk, kan den identifiera och sedan fotografera enskilda bråkmakare.
Det finns planer på att förbjuda alkoholförsäljning vid, i närheten av eller till och med på väg till fotbollsarenorna, och ett sådant förbud kommer förhoppningsvis också att bidra till en minskning av våldet. The Times framhöll i en ledarartikel: ”Engelsk fotboll måste kanske så småningom spelas i befästa amfiteatrar med järnburar där det brukade vara bänkrader, och det måste kanske finnas en alkotestapparat [för mätning av alkoholhalten i utandningsluften] vid varje vändkors. ... Framtida fotbollsmatcher i vårt land kommer kanske inte att ha den spänning och stämning som nationalsporten hade förr i tiden. Men fotboll kan åtminstone åter bli idrott, en idrott som är värd att utöva och även säker för export.”
Genom sådana åtgärder, även om de är välmenta, behandlar man symptomen men lämnar fältet fritt för sjukdomen att fortsätta att gripa omkring sig. Som The Guardian Weekly uttrycker saken: ”Ingen sport är värd befästningsanordningar som endast inriktar sig på symptomen och inte på sjukdomen.” Hur kan då sjukdomen behandlas med framgång? Hur kan ligistbeteendet utrotas, inte bara från idrottstävlingar, utan också från det mänskliga samhället?
Att undanröja ligistbeteendet
De hemska händelserna den 29 maj 1985 utgjorde en avgjord kontrast till det som ägde rum två månader senare i lokaliteterna på mässområdet i Heysel, bara 500 meter från fotbollsstadion. Detta påminde om skillnaden mellan ett stormigt vinterhav och ett stilla och spegelblankt hav på sommaren. Under dagarna 25—28 juli 1985 var en stor, flerspråkig människoskara församlad där ännu en gång. Men atmosfären var så annorlunda.
Denna skara hade samlats till ett av Jehovas vittnens fyradagarskonvent. De hade kommit dit för att inhämta kunskap om kristen ostrafflighet, och de lyssnade på tankeväckande tal över sådana ämnen som ”Ostrafflighet mot sanningen i en gudlös värld” och ”Guds tider och stunder — vad pekar de fram emot?” Trots att antalet närvarande uppgick till 27.402, förekom det inte några stölder, slagsmål eller kroppsskador, något som hade kännetecknat den tidigare sammankomsten. Det var tvärtom så att denna församlade skara kännetecknades av fridsamhet och ordning.
På fredagsförmiddagen avbröts programmet av ett bombhot. Men det är värt att påpeka hur annorlunda denna skara reagerade under press: En pålysning gjordes, och alla utrymde mässlokalerna på ett ordnat sätt. En representant för tidningspressen tog tid på utrymningen — den tog bara åtta minuter. En mässhall tömdes på bara fyra minuter! Detta fick en kvinnlig delegat att bli mycket bestört. Hon hade lämnat den fullsatta mässhallen för att gå på toaletten, där det inte fanns några högtalare. När hon kom tillbaka bara fem minuter senare, var mässhallen fullständigt tom. Det fanns inte en människa inom synhåll! Hon var helt rådvill, till dess hon kom underfund med vad som hade hänt.
Mässhallarna stod tomma i en timme, medan polisen och 500 frivilliga genomsökte alla byggnaderna. Man fann inga bomber, och konventet fortsatte enligt programmet.
I England tillbringade 142.859 människor också fyra dagar på tio olika stadionanläggningar i samband med att de deltog i Jehovas vittnens konventomgång ”Vi bevarar vår ostrafflighet”, och deras samvaro stördes inte av några ligistdåd. En funktionär i en fotbollsklubb sade i själva verket: ”Det förekommer aldrig några sammanstötningar. ... Den fridfulla atmosfären ... är smittande.”
Polisen i Manchester, som ställde konventskarorna i kontrast till dem som går på fotbollsmatcher, sade: ”Fotbollsåskådare betraktar oss som fiender och bryr sig inte om oss. Men ni gör er extra besvär att vara vänliga.” ”Om alla var organiserade ... som ni, skulle jag bli utan arbete.”
Vad var det som gjorde dessa människoskaror så annorlunda i jämförelse med dem som går på fotbollsmatcher? Det berodde inte på någon kroppsvisitering eller övervakning med intern-TV. Nej, det berodde på det förhållandet att människorna själva hade tagit ställning för ett fridsamt levnadssätt. Många av dem hade tidigare hängett sig åt ett våldsinriktat levnadssätt. Förändringen för deras del kom emellertid när de regelbundet studerade bibeln, tillämpade dess läror i sitt liv och började umgås med andra som följer bibelns råd att ”söka friden och trakta efter den”. — 1 Petrus 3:11.
Denna verksamhet i sig själv kommer emellertid inte att rena jorden från allt våld, däribland fotbollsvåldet. Detta kommer att inträffa när Guds rike ingriper i jordens angelägenheter och avlägsnar all orättfärdighet och allt våld. Sedan kommer friden att råda under honom som kallas ”Fridsfurste”. — Jesaja 9:6.
Jehovas vittnen vill med värme inbjuda dig att komma till någon av deras Rikets salar och till deras konvent. Kom och se med dina egna ögon hur människors liv undergår en bestående förvandling genom att dessa människor tillämpar de principer som finns angivna i bibeln.
[Infälld text på sidan 25]
”En kväll av ren och skär dårskap besudlade fotbollen med blod, och vi kommer inte att kunna glömma det.” — Den franska tidskriften Onze
[Bild på sidan 26]
Varför sådan ro och stillhet här?
[Bildkälla på sidan 24]
ROSSEL och CIE, S.A., Bryssel