Genom att bli medlemmar av denna domstol gav Tyska riket och Storbritannien intryck av att gynna freden. De satt ”vid samma bord”, till synes som vänner, men de var ”i sitt hjärta beslutna att göra vad ont” var. Den diplomatiska taktiken att ”tala lögn vid samma bord” kunde inte främja verklig fred. När det gällde deras politiska, kommersiella och militära ambitioner kunde ”ingenting ... ha framgång”, eftersom slutet för de två kungarna kommer vid den av Jehova Gud ”fastställda tiden”.

Han ville utmana Storbritanniens herravälde till sjöss och började bygga upp en mäktig flotta. ”Tysklands sjöstridskrafter övergick på drygt tio år från att vara obetydliga till att överträffas endast av Storbritanniens”, sägs det i The New Encyclopædia Britannica. För att kunna behålla sitt herravälde måste Storbritannien bygga ut sin egen flotta. Storbritannien ingick också en allians, den så kallade entente cordiale (vänskapligt samförstånd), med Frankrike och en liknande överenskommelse med Ryssland, vilket skapade trippelententen. Europa var nu delat i två militära läger — trippelalliansen på ena sidan och trippelententen på andra sidan.