”Jag står vid mitt ord”
DET har gått 15 år sedan jag förra gången gick på den här londongatan. Om du hade sett mig då, där jag kom ståtande i svart plommonstop, bärande på ett hopfällt paraply, skulle du ha tagit mig för en typisk engelsk affärsman. Jo, jag var en av de tusentals personer som pendlade in till ”City”, huvudstadens affärskvarter.
Inte långt härifrån har den ”gamla damen vid Threadneedle Street”, Bank of England, sitt säte. Fondbörsen är en nära granne till henne. Runt hörnet ligger Lloyd’s of London, den ansedda sammanslutningen av försäkringsgivare, också ett slags börs. Men mitt arbete förde mig längs St. Mary Axe till Londons tredje stora ”börs”, Baltic.
Uppför samhällets karriärstege
När jag slutade skolan år 1937, började jag arbeta som kontorspojke i ett handelsföretag som hade världsvida intressen inom sjöfarten. Jag tog allvarligt på mitt arbete som kontorsbiträde och siktade på att komma in i befordringsgången. Jag hoppades att en dag bli avdelningschef.
Jag var fortfarande yngst bland de anställda, när andra världskrigets utbrott avbröt min karriär, och år 1941 tog jag värvning i Royal Air Force, engelska flygvapnet. När jag återgick till det civila omkring fem år senare, återupptog jag arbetet i mitt företag. Men situationen hade förändrats. Några i den tidigare personalstyrkan fanns inte längre kvar. Kriget hade krävt sin tribut.
Jag blev snart hemmastadd med rutinerna, och en snabb befordran till en chefsställning förde mig personligen i kontakt med firmans kunder. Jag träffade sådana affärsavtal som chartring av tankfartyg för olja och ordnade med bunkringsmöjligheter för fartygen. I syfte att befrämja vår handelsverksamhet nominerade företaget mig till inval i Baltic Exchange.
I Baltic
The Baltic Mercantile and Shipping Exchange Limited ståtar med en vapensköld som bär mottot ”Vi står vid vårt ord”. I början av 1970-talet var det omkring 700 företag som anslöt sig till den här regeln. De bemyndigade sina 2.400 representanter att följa traditioner som gick tillbaka till de möten i kaffestugorna i början av 1600-talet där skeppare och affärsmän sammanträffade, och dessa personers muntliga kontrakt var alltid bindande. Baltic Exchange kräver fortfarande omutlig ärlighet i affärer av sina medlemmar.
Från och med år 1954 kom jag regelbundet till de lokaler där Baltic Exchange håller till och där jag bedrev affärer på den våning som Baltic Exchange är inrymd i. Mitt arbete var att skaffa frakter åt rederiernas handelsfartyg. När jag för mitt bolags räkning gav mitt ord på ett avtal, blev det löftet ett obrytbart åtagande, oavsett vilka eventuella förändringar som kunde inträffa i fråga om de omständigheter som omgav avtalet. Jag tillämpade alltid samma princip i mitt privatliv.
En prövotid
Jag godtog tanken att Gud existerade, men det var allt. Under andra världskriget hade mina religiösa ideal fått sig en knäck. Prästerna predikade fred men välsignade vårt deltagande i kriget. Jag frågade ofta mig själv: ”Hur kan man lita på sådana människor?”
År 1954 började Jehovas vittnen besöka min hustru, Viv, och tala med henne om bibeln. Jag satte mig inte emot detta, men jag ställde henne frågor som jag tyckte var besvärliga. När mina frågor så småningom blev allt aggressivare och Viv inte kunde svara, föreslog hon att hon skulle be ett vittne komma och träffa mig. Jag gick med på det.
Den dam som min hustru presenterade mig för var propert klädd och gav mig klara och tydliga svar på mina frågor. Jag frågade henne om själens odödlighet, och hon svarade kort och koncist genom att citera Hesekiel 18:4: ”Den själ som syndar, den skall dö.” (Konung Jakobs bibel) Sedan ställde jag ganska många politiska frågor till henne. Hon svarade att eftersom Jesus sade att hans lärjungar inte skulle vara någon del av världen, håller vittnena fast vid en neutral ståndpunkt i sådana frågor. Jag var inte särskilt förtjust över det svaret. Jag invände bryskt: ”Men om ingen av oss hade ställt upp i kriget och Hitler hade fått invadera oss, hur skulle det då ha sett ut nu?” På detta svarade hon lugnt att tyska vittnen också hade vägrat att delta i kriget. De hade orubbligt följt sina trosuppfattningar, trots att de riskerade att bli avrättade!
Jag började studera bibeln med hennes hjälp i hopp om att vederlägga hennes trosuppfattningar. Undan för undan växte min tro på bibeln. Men höll jag inte på att bli förd bakom ljuset? Sedan tänkte jag på prästerna på min hemort. Jag skulle ställa samma frågor till dem som jag hade ställt till vittnena.
Jag ansökte om att tillsammans med min hustru få besöka kyrkan för ett samtal. Det sammanträffandet blev en katastrof när det gällde att få min tro på den etablerade kyrkan styrkt. Till min bestörtning förkastade prästen skapelseberättelsen, som Jesus hade godtagit! (Matteus 19:3—6) Jag lämnade det här mötet och två liknande möten övertygad om att bibeln är Guds ord och att Jehovas vittnen verkligen träder upp till dess försvar och lever efter den. Min tro växte sig starkare.
Jag står vid mitt ord
I takt med att mina bibelstudier fortsatte, började jag inse vad de skulle leda till. Jag oroade mig för mitt renommé, inte endast i City, som en lovande företagsledare inom affärsvärlden, utan också på min hemort, där jag var en framstående idrottsman. Jag undrade vad människor skulle säga, när de upptäckte att jag anslöt mig till vittnenas trosuppfattningar.
Eftersom jag hade gått med på att ta del i att predika de goda nyheterna tillsammans med vittnena på vår ort, svek jag inte mitt ord. Jag hoppades få visa att jag inte var rädd — just genom att följa med dem bara en enda gång. Jag föreslog att vi skulle besöka människor vid en väg där jag inte kände någon. I det allra första huset träffade min kamrat och jag människor som var ivriga att lära känna sanningen, och vi påbörjade ett bibelstudium på stående fot.
Följande vecka stod jag åter inför samma utmaning. Vid förmiddagens slut hade jag bestämt mig. Jag hade sanningen, och jag kände nu att jag hade ansvaret att hjälpa andra att lära känna den.
I min affärsverksamhet var jag tvungen att tänka klart för att kunna väga alla kortsiktiga fördelar mot de långsiktiga följderna. Därför beslöt jag att tjäna Jehova och ägna så mycket av min tid som möjligt åt hans verk. Jag skulle hålla min yrkesverksamhet på en så låg nivå som möjligt och ändå sörja för min familj i ekonomiskt avseende. Den 8 januari 1956 blev jag döpt som offentlig symbol av att jag hade överlämnat mig åt att göra Guds vilja.
Prioriteringar av arbetsuppgifter
Viv och jag hade planerat att flytta från vår lägenhet till ett stort hus och sedan utöka vår familj. Men nu, när Rikets intressen kom först i vårt liv, bestämde vi oss för att bo kvar. När vår dotter slutade skolan år 1969 och började som förkunnare på heltid, låg vägen öppen för mig att utöka min tjänst. Jag bad om ett samtal med firmans verkställande direktör för att berätta för honom om mina planer på att skära ner på mitt förvärvsarbete.
Jag gick i tankarna igenom vad jag skulle säga. Jag skulle respektfullt lägga fram tre alternativ: Ge mig deltidsarbete eller avskeda mig eller också begär jag själv avsked. Han lyssnade på mina förslag, log brett och tog sedan till orda: ”Vänta tills du får höra mitt förslag. Jag tror att det kommer att ändra dina uppfattningar.” Sedan förklarade han att bolagsstyrelsen enhälligt hade beslutat att utnämna mig till direktör i företaget med fyrdubbel lön och därutöver en garanti om att bli styrelseordförande inom tre år. I hopp om att kunna övertala mig gav han mig följande argument: ”Med din löneförhöjning kan du lätt betala några personer att utföra det där arbetet med att vittna som du skulle vilja ha gjort.” Sorgligt att säga missförstod han min syn på Guds verk.
Det fanns ingen tvekan i mitt sinne om vad jag skulle göra. Jag hade gett Jehova mitt ord på att göra hans vilja och att sätta det framför allting annat. Verkställande direktören gick slutligen med på att jag skulle kunna få arbeta deltid, förutsatt att affärerna inte blev lidande. Jag accepterade en avsevärd lönesänkning.
Jehova lämnade mig inte i sticket. Fyra månader senare fick jag direktörsbefattningen, nu i kombination med en överenskommelse om att jag skulle få fortsätta att arbeta deltid men med återgång till min tidigare lön.
Att hjälpa andra att förtrösta på Gud
Bland mina närmaste medarbetare i det rederi jag arbetade för fann jag andra som gav gensvar på budskapet om den Högste, honom som man kan förtrösta på. Jag har faktiskt fått glädjen att hjälpa fyra av dem och deras familjer att göra sådana framsteg att de kunnat överlämna sitt liv åt att göra Guds vilja.
I slutet på 60-talet och i början på 70-talet inträdde snabba förändringar inom affärsvärlden. Mitt företag slogs ihop med andra företag. Det har omsider införlivats i en multinationell koncern, och eftersom jag inte ville återgå till heltidsarbete, slutade jag min anställning år 1972.
De förändrade omständigheterna gav mig frihet att gå in för min förkunnartjänst på heltid. Just när mina ekonomiska tillgångar började minska och jag stod i begrepp att ge mig in på deltidsundervisning om sjöfart, blev jag erbjuden att bli resande tjänare med uppdrag att besöka församlingar av Jehovas vittnen. Alltsedan dess har min hustru och jag mer än väl fått vad vi behöver för vår försörjning.
Dagens affärsvärld har förändrats. Normer och moral har undergrävts. Det har blivit mer hänsynslöshet. Det tycks snarare finnas fullt av fiender, inte vänner. Jag har emellertid tillfredsställelsen att resa som områdestillsyningsman över en stor del av England. Hur gott är det inte att arbeta bland människor som fullständigt förtröstar på Gud, han som säger: ”Jag har sagt att jag ska göra det, och jag kommer också att göra så”! (Jesaja 46: 11, Levande Bibeln) — Berättat av Ted Hunnings.
[Bild på sidan 13]
Jag tjänar som områdestillsyningsman vid en sammankomst av Jehovas vittnen