William Tyndale — en klarsynt man

William Tyndale föddes i England, ”vid gränsen mot Wales”, förmodligen i Gloucestershire, även om man inte kan fastställa exakt var och när. I oktober 1994 firade England 500-årsminnet av den mans födelse som ”gav oss vår engelska bibel”. För detta verk fick Tyndale lida martyrdöden. Varför det?

WILLIAM TYNDALE utmärkte sig i studiet av grekiska och latin. I juli 1515, när han var bara 21 år, tog han magisterexamen vid Oxforduniversitetet. År 1521 prästvigdes han i romersk-katolska kyrkan. Vid den tiden var katolska kyrkan i Tyskland i jäsning på grund av Martin Luthers verksamhet. England förblev emellertid ett katolskt land ända tills kung Henrik VIII till sist bröt med Rom år 1534.

Även om engelska var det allmänt talade språket i Tyndales dagar, bedrevs all undervisning på latin. Latinet var också kyrkans och Bibelns språk. Vid Tridentinska mötet fastslogs år 1546 att Hieronymus’ latinska Vulgata från 400-talet var den enda bibelöversättning som fick användas. Det var emellertid bara de bildade som kunde läsa den. Varför skulle Englands folk förvägras Bibeln på engelska och friheten att läsa den? ”Hieronymus översatte ju bibeln till sitt modersmål: varför kan inte vi också göra det?” resonerade Tyndale.

Ett steg i tro

Efter tiden i Oxford och möjligen ytterligare studier i Cambridge var Tyndale privatlärare åt John Walshs söner i Gloucestershire i två år. Under den här tiden stärkte han sin önskan att översätta Bibeln till engelska, och han hade utan tvivel möjlighet att utveckla sin skicklighet som översättare med hjälp av Erasmus’ nya bibeltext med grekiska och latin i parallella spalter. År 1523 lämnade Tyndale familjen Walsh och reste till London. Hans syfte var att söka tillstånd av Cuthbert Tunstall, biskop av London, att göra sin översättning.

Det var nödvändigt att få Tunstalls tillåtelse, därför att en synod år 1408 i Oxford hade utfärdat förordningar (Constitutions of Oxford) som inbegrep förbud mot att man översatte Bibeln till eller läste den på sitt modersmål utan tillstånd av en biskop. Många vandrarpredikanter, kända som lollarder, brändes på bål som kättare på grund av att de vågade trotsa detta förbud. Dessa lollarder läste ur och spred John Wycliffes bibel, en engelsk översättning av Vulgata. Tyndale ansåg att tiden nu var inne att översätta de kristna skrifterna från grekiska till engelska i en ny, autentisk version för sin kyrka och för Englands folk.

Biskop Tunstall var en lärd man som hade gjort mycket för att stödja och uppmuntra Erasmus. För att ge bevis på sina färdigheter hade Tyndale översatt ett av Isokrates’ tal, en svår grekisk text, som han skulle förelägga Tunstall. Tyndale hade stora förhoppningar om att Tunstall skulle ge honom sitt stöd och ta emot hans erbjudande om att översätta Bibeln. Hur skulle biskopen handla?

Avslag — varför?

Trots att Tyndale hade ett introduktionsbrev, ville Tunstall inte ta emot honom. Tyndale blev därför tvungen att skriva och anhålla om ett sammanträffande. Om Tunstall till sist nedlät sig till att träffa Tyndale är inte känt, men hans budskap var: ”Mitt hus är fullt.” Varför avfärdade Tunstall Tyndale så kallsinnigt?

Luthers reformationsverksamhet på det europeiska fastlandet orsakade katolska kyrkan stor oro, vilket fick återverkningar i England. År 1521 gav kung Henrik VIII ut en kraftfull skrift i vilken han försvarade påven mot Luther. Påven gav uttryck åt sin tacksamhet genom att förläna Henrik titeln ”Trons försvarare”.a Kardinal Wolsey i Henriks tjänst var också verksam och förstörde Luthers illegalt importerade böcker. Som katolsk biskop och därför lojal mot påven, kungen och dennes kardinal kände sig Tunstall moraliskt förpliktad att motarbeta alla som hade en uppfattning som vittnade om sympatier för upprorsmakaren Luther. Tyndale var starkt misstänkt. Varför det?

Under sin tid hos familjen Walsh hade Tyndale oförskräckt sagt sin mening om de lokala prästernas okunnighet och bigotteri. En av dessa präster var John Stokesley, som hade lärt känna Tyndale i Oxford. Han ersatte så småningom Cuthbert Tunstall som biskop av London.

Motsättningarna mellan Tyndale och prästerskapet framgår också tydligt av en konfrontation mellan honom och en högt uppsatt prästman som sade: ”Det vore bättre om vi vore utan Guds lag än utan påvens.” Tyndales minnesvärda svar var: ”Jag trotsar påven och alla hans lagar. Om Gud låter mig leva, skall jag inom några få år se till att en pojke som går bakom plogen vet mera om Skriften än vad du gör.”

Tyndale blev tvungen att inställa sig hos föreståndaren för Worcesters stift på falska grunder anklagad för kätteri. ”Han utslungade förfärliga hotelser mot mig och okvädade mig”, berättade Tyndale senare och tillade att han hade blivit behandlad som ”en hund”. Det fanns emellertid inga bevis som gjorde att Tyndale kunde fällas för kätteri. Historiker tror att man i hemlighet informerade Tunstall om misstankarna mot Tyndale för att påverka hans beslut.

Efter ett år i London hade Tyndale dragit slutsatsen: ”Det fanns inte rum i min herres av London palats för att översätta Nya testamentet, och det fanns ... inte någon plats för det ens i hela England.” Han hade rätt. Vilken boktryckare i England skulle våga framställa en bibel på engelska i den atmosfär av förtryck och repressalier som Luthers verksamhet orsakat? År 1524 for Tyndale därför över Engelska kanalen för att aldrig mer återvända.

Till det europeiska fastlandet och nya problem

William Tyndale fann en fristad i Tyskland för sig och sina dyrbara böcker. Han hade med sig 10 pund som hans vän Humphrey Monmouth, en inflytelserik köpman i London, hade varit vänlig nog att ge honom. Denna gåva var på den tiden nästan tillräcklig för att göra det möjligt för Tyndale att låta trycka de grekiska skrifterna som han planerade att översätta. Monmouth blev så småningom arresterad för att han hade hjälpt Tyndale och för att han påstods sympatisera med Luther. Monmouth förhördes och sattes i fängsligt förvar i Towern i London och frigavs först sedan han vädjat till kardinal Wolsey om tillgift.

Exakt var i Tyskland Tyndale slog sig ner är inte känt. En del tecken pekar på Hamburg, där han skulle ha kunnat tillbringa ett år. Träffade han Luther? Det är ovisst, även om anklagelsen mot Monmouth säger att han gjorde det. En sak är säker och viss: Tyndale var strängt upptagen med att översätta de grekiska skrifterna. Var kunde han få sitt manuskript tryckt? Han anförtrodde den uppgiften åt Peter Quentell i Köln.

Allt gick bra ända tills motståndaren Johann Dobneck, också känd som Cochläus, fick veta vad som pågick. Cochläus rapporterade omedelbart sin upptäckt för en nära vän till Henrik VIII, vilken omgående lyckades utverka ett förbud mot Quentells tryckning av Tyndales översättning.

Tyndale och hans medhjälpare, William Roye, flydde för sina liv och tog med sig de sidor av Matteus’ evangelium som hade hunnit tryckas. De seglade uppför floden Rhen till Worms, där de fullbordade sitt arbete. Med tiden framställdes 6.000 exemplar av den första upplagan av Tyndales översättning av Nya testamentet.b

Framgång — trots motstånd

Att översätta och trycka var en sak, att få biblarna till Storbritannien var en helt annan sak. Kyrkans representanter och världsliga myndighetspersoner var beslutna att förhindra skeppningar över Engelska kanalen, men vänligt inställda köpmän hade lösningen. Gömda i tygbalar och bland andra varor smugglades banden till Englands kust och vidare till Skottland. Tyndale kände sig uppmuntrad, men hans kamp hade bara börjat.

Den 11 februari 1526 samlades kardinal Wolsey och 36 biskopar och andra kyrkliga dignitärer nära S:t Pauls-kyrkan i London ”för att se stora korgar med böcker kastas i elden”. Bland böckerna fanns några exemplar av Tyndales värdefulla översättning. Av förstaupplagan finns det nu bara två exemplar i behåll. Det enda kompletta exemplaret, som endast saknar titelsidan, finns i British Library. Ironiskt nog hittades det andra, där 71 sidor saknas, i S:t Pauls-kyrkans bibliotek. Hur det hamnade där är det ingen som vet.

Utan att låta sig nedslås fortsatte Tyndale att framställa nya upplagor av sin översättning, vilka systematiskt beslagtogs och brändes av engelska prästmän. Sedan ändrade Tunstall taktik. Han gjorde upp med en köpman vid namn Augustine Packington om att denne skulle köpa alla böcker han kom över som var skrivna av Tyndale, också hans översättning av Nya testamentet. Avsikten var att böckerna skulle brännas. Köpet gjordes upp med Tyndale, som Packington hade träffat en överenskommelse med. I Halles Chronicle heter det: ”Biskopen fick böckerna, Packington fick tacket, och Tyndale fick pengarna. När flera exemplar av Nya testamentet sedan trycktes, kom de i allt större antal till England.”

Varför var prästerna sådana bittra motståndare till Tyndales översättning? Den latinska Vulgata hade en benägenhet att fördunkla den heliga texten, men Tyndales översättning från det grekiska grundspråket framförde för första gången Bibelns budskap till det engelska folket på ett klart och tydligt språk. Tyndale valde till exempel att översätta det grekiska ordet a·gạ·pe med ”kärlek” i stället för med ”huldhet” i Första Korinthierna, kapitel 13. Han använde ”församling” i stället för ”kyrka” för att betona att det gällde tillbedjare och inte kyrkobyggnader. Droppen som kom bägaren att rinna över för prästerna var emellertid att Tyndale ersatte ”präst” med ”äldste” och använde ”ångra sig” i stället för ”göra bot” och därmed berövade dem de prästerliga befogenheter de påstod sig ha. David Daniell säger angående detta: ”Ingen skärseld; ingen öronbikt och botgöring. Två stöttepelare för kyrkans rikedom och makt rasade.” (William Tyndale—A Biography) Detta var den utmaning Tyndales översättning ställde prästerskapet inför, och vår tids forskare intygar helt och fullt riktigheten i hans ordval.

Antwerpen — förrådd och dödad

Någon gång mellan åren 1526 och 1528 flyttade Tyndale till Antwerpen, där han kunde känna sig trygg bland de engelska köpmännen. Där skrev han The Parable of the Wicked Mammon, The Obedience of a Christian Man och The Practice of Prelates. Tyndale fortsatte sitt översättningsarbete, och han var den förste som använde Guds namn, Jehova, i en engelsk översättning av de hebreiska skrifterna. Namnet förekommer över 20 gånger i hans översättning.

Så länge Tyndale stannade hos sin vän och gynnare Thomas Poyntz i Antwerpen, var han säker för Wolseys och hans spioners onda anslag. Han blev känd för sin omtanke om de sjuka och de fattiga. Så småningom vann engelsmannen Henry Phillips med list Tyndales förtroende. Följden blev att Tyndale år 1535 blev förrådd och fördes till slottet i Vilvoorde, 10 kilometer norr om Bryssel. Där satt han inspärrad i 16 månader.

Vem det var som lejde Phillips kan inte med säkerhet fastställas, men misstankarna riktas mot en bestämd person, nämligen biskop Stokesley, som då hade bråda dagar med att bränna ”kättare” på bål i London. I boken The Bible of the Reformation säger W. J. Heaton att Stokesley på sin dödsbädd år 1539 ”gladde sig åt att han under sin livstid hade bränt femtio kättare på bål”. Bland dessa var William Tyndale som stryptes, innan hans kropp brändes offentligt i oktober 1536.

Tre framträdande teologie doktorer från det katolska universitetet i Leuven, där Phillips hade studerat, ingick i den kommission som rannsakade Tyndale. Tre kaniker (domkyrkopräster) från Leuven och tre biskopar samt andra dignitärer var också närvarande för att få se Tyndale dömas för kätteri och avsättas från ämbetet som präst. De gladde sig alla åt hans död. Tyndale var då förmodligen 42 år.

”Tyndale”, sade levnadstecknaren Robert Demaus för över hundra år sedan, ”gjorde sig alltid känd för sin oförskräckta ärlighet.” Tyndale skrev till sin medarbetare John Frith, som Stokesley lät bränna på bål i London: ”Jag ändrade aldrig en enda stavelse i Guds ord mot mitt samvete, inte heller skulle jag göra det i dag, om så allt som finns på jorden, det må vara njutningar, ära eller rikedom, gavs mig.”

Så kom det sig att William Tyndale offrade sitt liv för privilegiet att få ge Englands folk en bibel som de lätt kunde förstå. Vilket pris han betalade — men vilken ovärderlig gåva!

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 29]

TIDIGA ÖVERSÄTTNINGAR

TYNDALES vädjan om en översättning av Bibeln till det språk som talades av gemene man var inte orimlig. Det fanns flera föregångare. En översättning till anglosaxiska gjordes på 900-talet. Tryckta biblar översatta från latin hade cirkulerat fritt i Europa under senare delen av 1400-talet: tyska (1466), italienska (1471), franska (1474), tjeckiska (1475), holländska (1477) och katalanska (1478). År 1522 gav Martin Luther ut sin översättning till tyska av Nya testamentet. Allt Tyndale frågade var varför England inte skulle få lov att göra detsamma.

[Bildkälla på sidan 26]

Bibeln i bakgrunden: © Styrelsen för British Library; William Tyndale: Med benäget tillstånd av rektorn, styrelseledamöter och forskare vid Hertford College i Oxford