Jag ville se dem med egna ögon

”Var finns handskrifterna, från vilka bibeln blev översatt?” hade jag ofta frågat mig. Hur kan det fastställas hur gamla de är? Hur har de blivit bevarade genom tiderna? Och kan vi, efter så många hundra år, vara säkra på att de verkligen representerar den ursprungliga bibelskriften? Min egen tro på bibeln är nu befäst, men eftersom jag blev uppfostrad till att tro att bibeln är ett skickligt bedrägeri, har sådana här frågor alltid väckt mitt intresse. Min nyfikenhet ledde mig till att besöka en del av de ryktbaraste biblioteken i Europa, medan jag färdades omkring där. Mitt första besök gällde Rom, där hundratals bibelhandskrifter finns.

KRINGGÄRDAD av den om en borg påminnande Vatikanstadens höga murar och stränga säkerhetsanordningar får man det intrycket att man träder in i en sannskyldig skattkammare. Vatikanbiblioteket ligger på påvens slottsgård, och därför måste besökare ha särskild tillåtelse att få komma in där.

Där förvaras den berömda Vatikanhandskriften nr 1209, eller Codex Vaticanus, som man vanligtvis hänvisar till under beteckningen ”B”. Den innehåller de hebreiska skrifterna och en stor del av de kristna grekiska skrifterna och är från början av 300-talet v.t., mindre än 300 år efter apostlarnas tid. Den har varit i Vatikanbibliotekets ägo åtminstone sedan 1481, men gjordes inte tillgänglig för den akademiska världen förrän åren 1889 och 1890.

Mitt första intryck var att skriften var förvånansvärt klar och inte förbleknad. Uppenbarligen hade det ursprungliga bläcket förbleknat och en senare skribent fyllt i varje bokstavs konturer, varigenom kodexen berövats en hel del av sin ursprungliga skönhet. I likhet med praktiskt taget alla bibelhandskrifter på grekiska är Vaticanus en kodex, en bok med sidor, och inte en rulle. Den är skriven på ett högklassigt pergament, ett skrivmaterial berett av skinn från ungdjur.

”Hur kan åldern på en sådan handskrift fastställas?” ville jag veta. Skriftstilen är en nyckelfaktor, fick jag höra. Bibliotekssekreteraren visade mig vänligt de två mycket olika skriftstilarna i handskriften. Första Moseboken till Hebréerna är skrivna med vad som kallas uncialskrift. Detta är den versalbokstavsstil som användes vid bokskrivande från 300-talet f.v.t. till 700- eller 800- talet v.t. Det finns inget mellanrum mellan orden och inga skiljetecken. Uppenbarelseboken däremot (som inte är någon del av den ursprungliga handskriften) är skriven med minuskelskrift, det vill säga en i kursiv form med många av bokstäverna sammanförda med varandra på ett flytande sätt. Denna mindre stil blev allmän vid början av 800- talet v.t.

Den vetenskap som studerar forntida skrift kallas paleografi. Men eftersom en persons skrivstil vanligtvis inte förändrar sig så mycket under hans livstid, kan en handskrift enbart på skrivstilens vittnesbörd aldrig dateras mera exakt än till omkring en 50-årsperiod.

”Skräp” i ett kloster

Nästa mål på min resplan var England. Där finner man en av de största samlingarna av bibelhandskrifter. När jag gick uppför trapporna framför den storslagna ingången till British Museum i London, ökade sannerligen min förväntan. Där förvaras den berömda Codex Sinaiticus. (Den märkliga berättelsen om hur en del ark av denna handskrift hittades i en skräpkorg i ett kloster i Sinai år 1844 berättades i Vakna! för 22 februari 1980.) Tillsammans med Vaticanus är denna handskrift den förnämsta grundvalen för den grekiska text från vilken Nya Världens översättning har gjorts. Jag fann den utställd tillsammans med Codex Alexandrinus.

Sidorna i Sinaiticus är mer än dubbelt så stora som sidorna i den här tidskriften. Handskriften har fyra spalter per sida, på fint pergament. Den internationella beteckningen för Sinaiticus är första bokstaven i det hebreiska alfabetet, ’á·lef, ”א”. Den har också daterats till 300- talet v.t., men den anses vara något yngre än Vaticanus.

Upptäckten av sådana handskrifter som Sinaiticus är betydelsefull, därför att före dessa fynd måste man göra översättningarna från mycket senare exemplar, som innehöll många avskrivningsfel och till och med oäkta avsnitt. Det var till exempel Sinaiticus och Vaticanus som utvisade att berättelsen i Johannes 7:53—8:11 om äktenskapsbryterskan var ett senare tillägg, eftersom ingendera av dessa handskrifter innehöll den.

Räddad från en eldsvåda

Codex Alexandrinus (A), som daterar sig från 400—450 v.t., delar samma utställningsmonter. Den tycktes mig vara den vackrast skrivna av alla de handskrifter jag såg. Den har sitt namn från Patriarkaliska biblioteket i Alexandria i Egypten, där den förvarades innan den skänktes till Jakob I av England, som auktoriserade den ryktbara engelska bibelöversättningen från år 1611. Men Codex Alexandrinus nådde inte fram förrän 1627, gott och väl efter fullbordandet av det verket.

Det var inte alltid väl sörjt för den i Kungliga biblioteket. År 1731 var det nära att den hade blivit fördärvad. Eld bröt ut i rummet under det där kodexen förvarades. Men uppenbarligen var det någon som uppskattade handskriftens värde, för ett ”ögonvittne berättar om att den lärde doktor Bentley i ’nattdräkt och stor peruk’ skred ut ur byggnaden med Codex Alexandrinus under armen”.

Det var under andra hälften av 1800- talet som de tre stora kodexarna, Vaticanus, Sinaiticus och Alexandrinus, blev publicerade var för sig i form av fotografiska faksimiler. De två första hade skrivits just vid den tid när man började använda pergament som det förnämsta skrivmaterialet vid bokframställning. Det verkade osannolikt att man skulle hitta något äldre med tanke på av vilken förgänglig art papyrus är — tidigare århundradens skrivmaterial. Men år 1931 kom så den betydelsefulla upptäckten av 11 mycket gamla handskrifter på papyrus.

Skatter på Irland

I Dublins bostadsområde, bland vackra, gröna trädgårdar, som bara Irlands svala, fuktiga klimat kan befrämja, ligger huset som rymmer den amerikanske samlaren Chester Beattys museum och bibliotek. Eftersom han var intresserad av historiska handskrifter, skaffade han sig det betydelsefullaste bibliska fynd som gjorts sedan Sinaiticus upptäcktes. Det var tydligtvis boksamlingen från ett kristet samhälle från 300-talet i Egypten. Man hade funnit den ”på en forntida kyrkas tomt nära Nilen”.

Papyrus skiljer sig betydligt från pergament. Det är gjort av papyrusplantan, som växte i Nilens vatten i deltaområdet. Fram till 300-talet v.t. användes det mera omfattande än pergament.

Besöker man Dublin, kan man se en utställning av ett urval av den stora samlingen papyrushandskrifter. En av dem, som man kallar P⁴⁵, innehåller delar av de fyra evangelierna och Apostlagärningarna, även om den befinner sig i ett dåligt skick. Den dateras som stammande från början av 200-talet v.t.

Från 200-talet är också P⁴⁷, som består av tio blad ur en kodex med Uppenbarelseboken. Av ytterligare intresse är P⁴⁶, som daterar sig från omkring 200 v.t. Detta är en kodex som innehåller nio av Paulus’ brev. Jag lade märke till att Hebréerbrevet är inbegripet bland Paulus’ brev, placerat efter Romarna. Detta visar att Hebréerbrevet, som inte innehåller Paulus’ namn, var godtaget som skrivet av honom, ett faktum som bestrids av en del nutida kritiker.

Ett anmärkningsvärt drag i alla de grekiska handskrifter som jag hade sett så långt var att ingen av dem innehöll Guds namn, Jehova. Varför innehåller då Nya Världens översättning det, om dessa texter är de äldsta och pålitligaste? Handskriftsfragment som först blev undersökta i Cambridge i England ger delvis svaret.

Guds namn upptäckt

Hur gladde jag mig inte åt besöket i Cambridge, där man kan se de gamla collegebyggnadernas pelargångar inramade av tårpilars grenvalv! Det var till detta lärdomscentrum som mycket av innehållet i genizan i Kairo fördes. Genizan var ett rum i synagogan, där judarna förvarade gamla dokument.

I gamla Kairo bidrog en vidskeplig uppfattning att en giftorm skyddade ingången till genizan, redo att angripa tilltänkta samlare, till att skydda innehållet till dess doktor Solomon Schechter fick tillstånd att föra innehållet till Cambridge år 1898. Man fann dokument som hade samlats under en tid av nästan ett tusen år. En bibliotekarie visade mig ett fotografi av handskrifterna, när de anlände, nedstoppade i telådor, som om de varit en massa skräp.

Bland allt detta fann man en palimpsest, det vill säga en återanvänd rulle, av stort intresse. ”Palimpsest” betyder ”återskrapad” och syftar på ett dokument där man hade avlägsnat den ursprungliga skriften genom tvättning eller skrapning, så att det dyrbara skrivmaterialet kunde återanvändas. Ofta kan man fortfarande urskilja den ursprungliga skriften.

I det här fallet fanns under senare skrift en avskrift av en del av den hebreiska skriften översatt till grekiska av Aquila, en judisk proselyt som levde under 100-talet v.t. Jag fängslades av att lägga märke till att på flera ställen i den grekiska texten var Jehovas namn skrivet med ålderdomliga hebreiska bokstäver. Detta visar att så sent som på 100- talet v.t. skrevs fortfarande Jehovas namn på hebreiska i grekiska handskrifter. Det finns därför inte något skäl att tvivla på att Jesu lärjungar också använde det, när de ursprungligen skrev de kristna grekiska skrifterna under inspiration från Gud.

Den framlidne bibeltextforskaren F. G. Kenyon skrev att ”när det gäller bibelböckerna, liksom också de klassiska författarnas alla verk och nästan alla medeltida verk, har de egenhändiga skrifterna och alla tidiga avskrifter av dem försvunnit”. Men vilken är den äldsta kända handskriften av de kristna grekiska skrifterna?

En liten skatt i Manchester

Den är bara ett fragment av Johannes 18:31—34, 37, 38 och mäter 8,9 × 5,7 centimeter. Johannes’ evangelium skrevs ursprungligen omkring år 98 v.t. Detta fragmentariska exemplar gjordes bara kort efteråt. Det har daterats till 100—150 v.t. Var finner man det? I den stad där Englands bomullsindustri hade högkonjunktur på 1800-talet, Manchester. I John Rylands-biblioteket där finns detta fragment utställt för allmänheten bara vid sällsynta tillfällen.

Bibliotekarien förklarade vänligt för mig hur man kunde räkna ut bokens ursprungliga storlek från ett sådant fragment. Det beräknas ha kommit från en kodex med 130 sidor av Johannes’ evangelium med en sidstorlek jämförlig med sidorna i den här tidskriften. Fragmentet, som monterats mellan två glasskivor, ser ut att vara lika extremt bräckligt som ett rån. Många papyrusbitar visar sig ändå vara förvånansvärt böjliga, sade man mig.

Hur fastställer man dess ålder? Jag fick veta att det slag av papyrus som använts, dess allmänna utseende och även skrivstilen ger ledtrådar. Även jag kunde se att handstilen, som inte anses tillhöra en yrkesmässig skrivare, skilde sig från skriften i de pergamenthandskrifter jag hade sett, där de lodräta strecken var tjockare och de vågräta strecken hade stora prickar i slutet.

Vilken betydelse har detta lilla fragment? Det vederlägger en del kritikers teori att evangelierna i själva verket är förfalskningar från 100-talet, inte alls skrivna av Jesu lärjungar. Men eftersom man allmänt håller med om att Matteus, Markus och Lukas blev skrivna före Johannes, har vi här bevis för att de alla blev skrivna under det första århundradet. Det är omöjligt att någon grupp av bedragare skulle ha kunnat frambringa dem under första århundradet, när ögonvittnen till de händelser de berättar om skulle ha kunnat vederlägga alla falska berättelser.

Hur anmärkningsvärt är det inte att vi efter så många hundra år har exakta avskrifter av Guds ord som kommit till en så kort tid efter det att det blev skrivet! Det är som den välkände forskaren sir Frederic Kenyon skrev beträffande bibeln: ”Ingen annan forntida bok har något likt ett sådant tidigt och rikhaltigt vittnesbörd beträffande texten, och ingen objektiv forskare skulle kunna förneka att den text som har kommit till oss i grund och botten är ofördärvad.”

Till följd av mina besök kände jag ännu större tillförsikt till de ord som David blev inspirerad att skriva: ”Herrens [Jehovas] tal är ett rent tal, likt silver som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger.” (Psalm 12:7) — Från en av våra läsare.

[Bild på sidan 20]

Codex Sinaiticus utgör en del av grunden till den grekiska text från vilken Nya Världens översättning gjordes

[Bildkälla]

Med tillmötesgående från British Museum, London

[Bild på sidan 21]

Codex Alexandrinus (A), som daterar sig från 400—450 v.t., har sitt namn från Patriarkaliska biblioteket i Alexandria i Egypten

[Bildkälla]

Med tillåtelse av The British Library

[Bild på sidan 22]

Detta fragment av en del av Johannes 18 från början av 100-talet anses vara den äldsta kända texten i de kristna grekiska skrifterna

[Bildkälla]

Med tillmötesgående från The John Rylands University Library, Manchester