”Jag har alltid brunnit för rättvisa”

Jag föddes i april 1951 i Nairobi i Kenya. Mina föräldrar var från Indien, och de var sikher. Mamma och pappa var redan gifta när pappa gifte sig med sin svägerska, som hade blivit änka. Och även om min mamma var hans första fru, så hade hon inget att säga till om när han skaffade sig en andra fru. Min mamma och min styvmamma fick flera gånger barn ungefär samtidigt, så jag växte upp med flera syskon och halvsyskon och en kusin. Vi var sju barn allt som allt. År 1964, när jag precis hade fyllt 13, dog min pappa.

På jakt efter rättvisa

Under min uppväxt upplevde jag mycket konflikter i familjen, och vi behandlades inte lika. Jag visste det inte då, men jag förstod senare att vår familj hade en del gemensamt med det Bibeln berättar om Lea och Rakel. Jag såg också att min familj behandlade våra kenyanska tjänare väldigt illa, och vi blev lärda att se dem som lägre stående. Pappa ville att vi skulle bli vänner med våra europeiska grannar, för att vi skulle kunna lära oss av dem. Däremot sa han åt oss att undvika afrikaner, för han menade att vi inte hade något att lära oss av dem. Han sa också att vi inte skulle bli vänner med några som hade pakistanska rötter, utan att vi skulle se dem som fiender. Jag har alltid brunnit för rättvisa, och jag tyckte inte att pappas syn på saker kändes rätt.

Sikhismen grundades omkring år 1500 av den förste gurun, Nanak. Jag trodde på Nanaks budskap, som bland annat gick ut på att det fanns en enda Gud. Men jag såg att sikher inte behandlade varandra rättvist, och det fick mig att undra om det kunde bero på religionen.

Det var inte det enda som skavde. Sikhismen hade funnits i några hundra år, men jag undrade ofta: ”Vad fanns innan dess? Vilket var det allra första sättet att tillbe Gud som han godkände?” Hemma brukade vi hänga upp almanackor med bilder på de tio sikhiska guruerna. Men jag tänkte: ”Hur kan vi ens veta hur de såg ut? Varför skulle någon böja sig ner inför bilder på guruerna, som min familj och andra gjorde, med tanke på att guruerna själva hade sagt att vi bara skulle tillbe den ende sanne Guden?”

År 1965, när jag var 14, flyttade hela familjen till Indien. Vi hade inget lätt liv där, för vi hade inte så mycket pengar längre. Efter ungefär ett år flyttade vi till England i omgångar. Vi flyttade två åt gången, och vi bosatte oss i Leicester.

När jag var 16 började jag jobba med olika praktiska saker samtidigt som jag gick i skolan på kvällarna för att ta igen det jag hade missat när jag avbröt min skolgång. Men jag såg en hel del diskriminering på jobbet. Ett exempel var att britter fick högre lön än invandrare. Min starka rättvisekänsla gjorde att jag blev fackaktivist. Jag såg till att invandrarkvinnor organiserade sig, och vi strejkade för att få lika lön för lika arbete. Jag längtade efter rättvisa.

Jag hittar lösningen

Min första kontakt med Jehovas vittnen var 1968, när två män som var vittnen knackade på hemma hos oss. Jag fastnade direkt för löftet om att Guds rike skulle se till att alla fick rättvisa. En av dem kom tillbaka med sin fru. Jag började studera Bibeln, och det gjorde även min syster Jaswinder och min halvsyster Chani. Vi hade inte studerat mer än sex kapitel innan vi var övertygade om att Jehova är den sanne Guden, att Bibeln är hans ord och att Guds rike är den enda lösningen på alla orättvisor.

Men vi fick brutalt motstånd från familjen. Efter att pappa dog blev min halvbror familjeöverhuvud. Och min styvmamma eldade på honom så att han skulle motarbeta oss. Han slog Jaswinder och Chani, som båda är yngre än mig, och han sparkade dem med kängor med stålhätta. Jag hade fyllt 18, så han visste att jag hade vissa rättigheter, men han tänkte att han kunde göra som han ville med mina yngre systrar. En gång tog han en bibel, slog upp den och tände eld på sidorna. Sedan tryckte han upp den i ansiktet på dem och sa: ”Be er Jehova att släcka elden!” Vid det här laget hade vi gått på några möten i smyg, men vi ville verkligen tjäna Jehova, den ende sanne Guden. Men det verkade helt omöjligt med tanke på vår situation. Så vi började planera för att flytta ifrån familjen och gömma oss på en plats där vi kände oss trygga.

Vi började spara pengar. Vi lade undan lunchpengar, busspengar och en del av min lön, som jag egentligen var tvungen att ge till min styvmamma. Vi köpte tre väskor som vi gömde utanför hemmet, och vi packade ner lite kläder i taget. I maj 1972, när Jaswinder nästan var 18 och vi hade sparat ihop 100 pund (ca 1 350 kronor), tog vi tåget till Penzance i sydvästra England. När vi kom fram ringde vi från en telefonkiosk till vittnen i området. De tog emot oss med öppna armar. Vi hittade lite olika jobb, bland annat att rensa fisk, och det gjorde att vi hade råd att hyra en bostad och slå oss ner där.

Vi fortsatte studera Bibeln med ett äldre par där, Harry och Betty Briggs. I september 1972, när familjen fortfarande inte visste var vi var, blev vi döpta i en liten bassäng under podiet i en Rikets sal i Truro. Chani började som pionjär, och Jaswinder och jag försörjde henne.

Tjänst där det var större behov

Harry och Betty var nästan 90, men de åkte regelbundet till Scillyöarna för att gå i tjänsten. Det är en ögrupp som ligger utanför Englands sydvästra kust. Deras exempel gjorde att vi ville göra något liknande. Så efter samtalet med broder Skinner 1973, som jag berättade om i början av artikeln, visste vi vad vi skulle göra.

I januari 1974 åkte vi till New Delhi i Indien utan att ha någon returbiljett. Där såg broder Dick Cotterill till att vi fick bo som gäster på missionärshemmet. Chani fortsatte som pionjär, och Jaswinder och jag började gå mycket mer i tjänsten än tidigare.

Så småningom hamnade vi i Punjab, en delstat i nordvästra Indien. Till en början fick vi bo i ett missionärshem i Chandigarh, men sedan hittade vi en lägenhet att hyra. Jag började som pionjär i september 1974, och 1975 fick jag börja som specialpionjär. När jag gick i tjänsten insåg jag vilket stort behov det var av litteratur på punjabi. Det skulle kunna hjälpa ännu fler att lära sig om Jehovas kärlek och rättvisa. År 1976 blev vi tre inbjudna till avdelningskontoret i Indien för att hjälpa till med översättning till punjabi. Vi hade varken skrivmaskiner eller datorer, så det var väldigt krävande. Vi fick skriva den översatta texten för hand och sedan rätta och korrekturläsa den manuellt. Sedan hade vi ett avtal med ett tryckeri i området som hade gamla tryckpressar där man behövde sätta varje bokstav i texten en och en.

Hälsan sviktar, men inte glädjen

Våra omständigheter förändrades ganska mycket på kort tid. Jaswinder träffade en broder som hon gifte sig med, och de flyttade till Kanada. Chani träffade en tysk broder från USA när han var på besök i Indien, och de gifte sig och flyttade till USA. Jag blev väldigt sjuk och flyttade tillbaka till England i oktober 1976. Min mamma och bror hade inget emot sanningen. De bodde i Leicester, och jag fick flytta in hos dem. Jag fick diagnosen Evans syndrom, en mycket ovanlig autoimmun sjukdom som angriper blodceller. Jag behövde flera olika behandlingar, bland annat behövde min mjälte tas bort. Och jag blev tvungen att sluta som pionjär.

Jag bad innerligt till Jehova och sa att jag skulle bli pionjär igen om jag blev tillräckligt frisk. Och det blev jag! Sjukdomen gick lite upp och ner, men jag kunde flytta till Wolverhampton 1978 och vara pionjär i ett område där många talade punjabi. Vi skrev mötesinbjudningar för hand och kopierade upp dem på små butiker i området. Sedan spred vi dem till folk som talade punjabi och bjöd in dem till offentliga föredrag. Nu finns det fem församlingar och tre grupper i Storbritannien som använder punjabi.

På avdelningskontoret i Storbritannien visste de att jag hade översatt till punjabi i Indien. Så i slutet av 1980-talet kontaktade de mig. Jag började pendla till Betel i London för att hjälpa till att utveckla fonter och mjukvaror och för att ta fram en standard för gurmukhisk skrift i våra publikationer. Jag hade ett fullspäckat schema. Jag skulle hinna med mitt jobb, ta hand om min mamma som bodde ganska långt bort och pendla till Betel. Men det var roligt att få hjälpa till!

I september 1991 blev jag tillfrågad om att börja på Betel på heltid och arbeta med att översätta bibelförklarande litteratur till punjabi. Det var totalt oväntat! Jag kände mig okvalificerad, jag hade hälsoproblem och jag hade passerat den övre åldersgränsen för att söka till Betel. Men Jehova gav mig ändå den här otroliga möjligheten. Jag trivdes bra på Betel, men mina hälsoproblem fortsatte. I samband med cytostatikabehandlingar och andra behandlingar ställdes jag många gånger inför blodfrågan. Mina läkare blev så imponerade av att jag hämtade mig så pass bra att de bjöd in mig till ett medicinskt seminarium med ungefär 40 personer på ett stort sjukhus i London. Jag fick berätta i tio minuter om min inställning till att ta emot blod, och sedan var det en frågestund med en broder från avdelningen för sjukhusinformation.

Det här var en svår period, och hela tiden hade jag Jaswinders och Chanis kärleksfulla stöd. Jag är också djupt tacksam för kärleken och omtanken från betelfamiljen och andra vänner. Under alla de här prövningarna fanns Jehova där för mig och gav mig kraft att fortsätta mitt uppdrag. (Psalm 73:26)

Jehovas välsignelse gör livet rikt

Under mina 33 år på Betel har jag fått ”smaka och se att Jehova är god”. (Psalm 34:8; Ordspråksboken 10:22) De trogna äldre vännerna inspirerar mig. Och under årens lopp har jag studerat med flera punjabitalande som nu tjänar Jehova lojalt. Jag har bra relationer med min närmaste familj. Min mamma och bror är inte Jehovas vittnen, men min mamma säger ofta: ”Du är verkligen hängiven Gud.” Och när jag erbjöd mig att sluta på Betel för att ta hand om mamma, som blivit gammal, sa min bror: ”Du gör ett bra arbete där du är. Stanna där.” Mamma bor på ett vårdhem ganska långt från mig, men jag besöker henne så ofta jag kan.

Varje gång jag har drabbats av en prövning har jag sagt till mig själv: ”Var inte rädd, Kamal. Jehova är en sköld för dig. Din belöning kommer att bli mycket stor.” (1 Moseboken 15:1) Jag tackar Jehova, ”rättvisans Gud”, för att han lade märke till mig när jag bara var en flicka och för att han har gett mig meningsfullt arbete under hela livet. (Jesaja 30:18) Jag längtar också efter den tid då ”ingen … ska säga: ’Jag är sjuk.’” (Jesaja 33:24)