Pionjärkamrater under ett helt liv

I ett prydligt och enkelt möblerat rum i Cardiff i Wales har församlingsbokstudiet nyss avslutats. Studieledaren tackar de två pionjärsystrarna, Maud Clark och Mary Grant, som är i 90-årsåldern, för deras gästfrihet och uppmuntrar dem att göra en återblick på sitt liv.

Maud: Det är nu 65 år sedan Mary och jag först träffades och började samarbeta som pionjärer.

Mary: Ja, det var år 1923, en kall, snöig januarikväll! Kommer du ihåg, Maud? Jag tog dig med raka vägen från järnvägsstationen i Much Wenlock till min bostad. Vi tog oss en bit mat, och sedan studerade vi Tabernacle Shadows (Tabernakelskuggor) tillsammans. Nästa morgon gav vi oss i väg på våra cyklar för att predika för bönderna i Shropshire.

Tidiga kontakter

Maud: Vi var naturligtvis inställda på det här. Vi hade båda varit pionjärer någon tid. Redan när jag var en ung flicka tyckte jag alltid att Guds ord var intressant. Jag kan faktiskt komma ihåg att jag läste upp sju psalmer utantill i kyrkan för att få en bibel gratis! År 1908, när jag var 11 år, läste min äldsta syster boken Den gudomliga tidsåldersplanen och lämnade den kyrka vi var med i för att bli bibelforskare. Bibelns sanningar blev ämnet för våra samtal hemma. Men när min far dog, började jag undra: ”Var är de döda?”

Vilken hänförande glädje det var att finna svaret, när jag gick för att se Skapelsedramat i bilder, som visades i min hemstad, Sheffield! I detta ingick filmer, som var synkroniserade med grammofonskivor, och en scen visade hur den sunemitiska kvinnans son uppväcktes. Ja, jag fick veta att de döda är omedvetna ända tills de uppstår. — 2 Kungaboken 4:32—37.

Jag gick omedelbart ur engelska kyrkan och började ägna mig åt något som vi kallade herdearbete, och jag erbjöd bibelförklarande litteratur i just det område där jag var känd för att sprida kyrkliga tidskrifter. Jag symboliserade mitt överlämnande åt Jehova i augusti 1918 vid en sammankomst i grannstaden Leeds.

När jag hade tillbringat en trevlig semesterperiod tillsammans med två kolportörsystrar i Derbyshire, bestämde jag mig för att göra pionjärtjänsten till mitt livsverk. I augusti 1922 började jag på mitt första tilldelade distrikt: Biggleswade i Bedfordshire.

En av kolportörerna sade till mig: ”Om du kan hålla ut de sex första månaderna, kommer du att klara av det.” Dessa första månader var inte lätta. Jag råkade ut för en olycka med min cykel. Sedan återvände min första pionjärkamrat hem. Men jag var fast besluten att fortsätta, och därför skrev jag till Sällskapet och bad om en pionjärkamrat. Och Jehova gav mig Mary!

Mary, du tog ståndpunkt för sanningen före mig, eller hur?

Mary: Ja, Maud. På den tiden bodde vår familj i Cardiff i södra Wales. När jag var 16 år, uppmuntrade min mormor mig att läsa boken Den gudomliga tidsåldersplanen, som hon hade skaffat vid ett offentligt möte organiserat av bibelforskarna. Jag hade alltid velat förstå bibeln och bli missionär, när jag växte upp. När jag hade läst den här boken, visste jag att jag hade funnit sanningen.

Jag började gå på bibelforskarnas möten trots min mors starka ogillande. Mina föräldrar var välbärgade, och eftersom de inte ville låta mig arbeta, tyckte jag att jag hade en mycket instängd tillvaro hemma. Men jag lyckades skaffa de övriga delarna av den serie bibelförklarande litteratur som fanns. När min mor upptäckte det, brände hon i vredesmod böckerna och sade till mig att jag var för ung för att skaffa mig kunskap om sådana saker. För att kunna ersätta böckerna blev jag tvungen att smuggla in böcker i mitt hem — en åt gången, sedan jag tidigt på morgonen hade besökt en av bibelforskarna omkring 3 kilometer hemifrån. Jag brukade läsa i böckerna med iver, innan de andra i familjen vaknade, och jag gömde dem i trädgårdsskjulet under dagen.

År 1913, när jag var 17 år, reste jag till London på en semestertur. Till all lycka råkade resan sammanfalla med ett besök av broder Russell vid en sammankomst som hölls i Kingsway Hall. Där uttryckte jag min önskan att bli döpt. Den kolportörsyster som arbetade i Cardiff tog kontakt med broder Russell för att fråga honom om han tyckte att jag var för ung. Han frågade mig hur gammal jag var och förhörde mig för att se om jag hade förstått bibeln och för att kunna avgöra om jag hade överlämnat mitt liv åt Jehova. Resultatet blev att jag satte på mig en lång, svart klänning, anslöt mig till de andra dopkandidaterna och döptes i London Tabernacle. Jag kommer så väl ihåg de ord vi sjöng, när vi kom upp ur vattnet:

”Nedsänkt med Krist,

uppväckt vid hans sida,

Vad återstår för mig att bida?

Att sluta för gott

med kamp och med kiv,

Att vandra för gott i mitt nyvunna liv.”

Efteråt kom en broder fram till mig och sade: ”Du måste vara den sista av de 144.000; du har endast en kort tid på dig att göra din kallelse och ditt utväljande säkert och visst.” Många som såg fram emot det annalkande året 1914 med stor förväntan hyste sådana tankar. Men för mig visade det sig bli en tid av provsättning, eftersom jag måste stå ut med hårt motstånd hemma. Jag gick på mötena så ofta jag kunde. År 1916 fick jag privilegiet att hjälpa till med att anvisa platser vid visningen av Skapelsedramat i bilder i Cardiff. När jag hade fullbordat min sjuksköterskeutbildning i Manchester, började jag min heltidstjänst som pionjär år 1922.

Vittnande på lantdistrikt

Maud: Vi var verkligen tvungna att ta egna initiativ på den tiden. Vi berättade för alla att vi ägnade oss åt en kristen verksamhet. På den tiden tyckte människor om att läsa. Vi erbjöd Guds Harpa och bokserien Studier i Skriften. Vi behövde naturligtvis en ganska stor väska att bära all den här litteraturen i. Min väska var så stor att när jag en dag kom till en isolerad bondgård, trodde bondens hustru att jag var en släkting från Canada som hade kommit på besök. Vi skrattade verkligen gott åt saken!

Eftersom pionjärverksamheten var vårt liv, klarade vi vårt uppehälle genom arbetet med att sprida de böcker som innehöll budskapet om Riket. Vi var noga med hur vi använde våra tillgångar, och vi levde sparsamt och bytte böcker mot smör och andra jordbruksprodukter. Dessutom plockade vi upp potatisar, kålrötter och kålhuvuden, som föll ner från bondkärrorna på de gropiga och dammiga småvägarna. Vi blev skickliga på att laga punkteringar på våra cyklar, och vi utvecklades till goda sömmerskor, eftersom vi själva sydde våra kläder.

När de bröder som tjänade som resande talare höll bibliska tal i småstäderna, kom Mary och jag efter dem och följde upp det intresse som deras predikande hade väckt. Små grupper av intresserade personer bildades i Shrewsbury och andra städer. Och sammankomsterna såg vi verkligen fram emot! Jag tycker att konventet i London år 1926 var något alldeles speciellt. Där fick vi ytterligare ett privilegium att glädjas åt — att sprida broschyren Ett baner för folken på gatorna i huvudstaden. Senare växte vår entusiasm, när vi läste vad som stod i ett brev från Sällskapet. Det gällde ett nytt förordnande för oss: Nordirland.

Att vara pionjär på nya distrikt

Vi anlände till grevskapet Antrim i Nordirland, där vi skulle vara pionjärer bland ett religiöst sett söndrat folk. Allra först stannade vi i Greenisland. Det var fuktigt och kallt, och vi kunde inte elda på flera veckor till följd av en kolstrejk i England. Jag kan se oss för min inre syn, där vi satt iklädda våra kappor och handskar på kvällarna och försökte studera, medan vi skakade av köld. Sedan kom sommaren, och vi tackade Jehova för privilegiet att få arbeta i de vackra omgivningarna i dalgångarna runt Antrim. Människorna lyssnade gärna på budskapet om Riket. De hade ofta invändningar, men de var vänliga. ”Stig på”, brukade de säga, och de brukade sätta kitteln på sin ”greesha” (glödande torv) och låta den koka upp, och våra samtal fortsatte.

Mary: Eftersom vi nu var fyra pionjärflickor tillsammans som var förordnade där, följde vi ett fullständigt mötesprogram. Varje morgon samtalade vi om en bibeltext och läste ”My Morning Resolve” (Min dagliga föresats), där det fanns ett stycke som löd: ”Inför den himmelska nådens tron skall jag dagligen påminna mig de allmänna intressen som har med skördearbetet att göra, i synnerhet den andel som jag själv har privilegiet att få äga i den verksamheten, och de kära medarbetarna vid Betel och på andra platser.” På onsdagskvällarna hade vi vårt böne-, lovsångs- och vittnesbördsmöte. På söndagarna studerade vi Vakttornet tillsammans, och vi samlades runt de små orglar som fanns i människors hem för att sjunga ur sångboken Hymns of the Millennial Dawn (Millennii dagnings-sånger), till exempel:

”Tro ej segern vunnen är,

Sitt ej i vila här

Ditt strävsamma verk är ännu kvar

Tills du din krona vunnit har.”

Maud: Vilken förändring det innebar när vi blev förordnade att utföra en speciell uppgift som erbjöd sig — vi blev ”pionjärer på affärsdistrikten”. Hur skulle vi någonsin kunna vittna för affärsmän, bankdirektörer och liknande personer? De stora butiks- och kontorsbyggnaderna i Belfast såg skräckinjagande ut. Men vi tänkte på Filipperna 4:13: ”Allt har jag styrka till på grund av honom som ger mig kraft.” Och det hade aldrig fallit oss in att avsäga oss vår uppgift. Vi fick verkligen vara med om storslagna erfarenheter i samband med att vi talade med dessa människor, och vi spred mycket litteratur bland dem! År 1931 hade vi bearbetat affärsdistrikten, och vi hade då tillbringat fem år i Nordirland. Vi undrade vilken plats vårt nästa förordnande skulle gälla. Till vår förvåning blev det affärshusen i Dublin.

Till Tarsis eller Nineve?

Vi måste medge att vi först kände oss som Jona, som fick i uppdrag att predika i Nineve och som i stället gav sig i väg mot Tarsis. Vi skulle ha föredragit ett annat förordnande. Vi insåg snart att vi måste förlita oss på Jehova. Men det var så skrämmande att stå vid Nelsonmonumentet i Dublin och se gatorna fulla av präster och nunnor och män som lyfte på hatten och kvinnor som gjorde korstecknet till ära för ”jungfru Maria”. På den tiden fanns det endast fyra bibelforskare i Dublin.

Vi lyckades hyra rum hos en romersk-katolsk familj. Vi var naturligtvis tvungna att gömma vår litteratur under sängen, för prästen gjorde regelbundna besök i huset. En dag kom en affärsman från Dublin på besök till vår bostad, och han sade: ”Ni har lämnat några böcker på min bank.” Han blev så förtjust i dem att han gick till varje affär för att få veta om de sålde domare Rutherfords böcker. Sedan skrev han till New York och fick vår adress. Han ordnade en bjudning för alla sina vänner för att berätta för dem vad han hade fått kunskap om.

Senare samma år var vi med vid en sammankomst i Liverpool i England, där vi fick veta vårt nya namn, Jehovas vittnen. Efter vår återkomst till Dublin tog vi del i kampanjen med att sprida broschyren Riket som är världens hopp, som innehöll resolutionen från sammankomsten. Vi besökte alla munk- och nunnekloster och butiks- och kontorshus och erbjöd gratisexemplar av broschyren. Alla broschyrerna gick åt!

Mary: En dag såg vi en båt som stävade nedför floden Liffey, och det gav oss idén att vittna för besättningarna på fartygen i hamnen. När vi försökte gå in på hamnområdet, hejdades vi av en polisman, som frågade vad vi gjorde. När vi visade honom böckerna, sade han: ”Fortsätt.” Vi träffade flera fartygskaptener från andra länder som kände till vittnena. När vi blickar tillbaka på dessa erfarenheter, förundrar vi oss över hur Jehova vakade över oss, när vi gick ombord var och en för sig på fartygen.

Att vittna under Blitzen

Maud: År 1939, när kriget bröt ut, återvände vi till Liverpool och förenade oss med 20 andra pionjärer som bodde på pionjärhemmet. Vi fick nu genomleva flygraider och bombanfall, och vi vittnade överallt där det fanns människor som ville lyssna. Ofta, när vi var ute och spelade skivor på våra grammofoner och framförde budskapet om Riket, fick vi plötsligt springande ge oss av tillbaka till pionjärhemmet eller rusa från det ena skyddsrummet till det andra. Under hela den här tiden var vi aldrig rädda, eftersom vi utförde Herrens verk.

Det hände många gånger när vi gick på gatorna att människorna slängde skymford efter oss på grund av den neutrala ståndpunkt som vittnena bevarade under den här konfliktfyllda tiden. Jag kommer ihåg en ung man i ett hus som lyssnade på skivorna och tackade ja till ett regelbundet bibelstudium. Det uppstod svårigheter. Några dagar tidigare hade han tagit värvning i engelska flottan. Han skrev ett brev till myndigheterna, i vilket han förklarade sin neutrala ställning, och han fick omgående en fullständig frikallelse från militärtjänst. Han slöt sig senare till oss i heltidstjänsten.

Mary: Jag kommer aldrig att glömma krigstiden, Maud. Kommer du ihåg vad som hände när vi flyttade till Knutsford i Cheshire år 1942? En kvinna skrek med hög röst till oss: ”Vilken insats gör ni för kriget?” Innan vi hann säga något, svarade en förbipasserande person: ”Hon utför ett arbete som vi inte har mod att utföra.” En äldre man föll in: ”De utför ett gott arbete.”

Maud: Ja, bibelstudieverksamheten var det viktigaste. Jag hade en fantastisk erfarenhet när jag besökte en bondgård och träffade en kvinna som berättade för mig att hennes lille pojke hade blivit dödad i en trafikolycka. Jag lämnade henne broschyren Hopp för de döda och började ett bibelstudium. Efter bara sju studietillfällen började den här kvinnan följa med mig i predikoarbetet. Några månader senare omfattade hennes man sanningen, och inom två år sålde paret sin bondgård och började arbeta som pionjärer. Deras dotter slöt sig till dem i heltidstjänsten, och nu tjänar hon och hennes man vid Betel i London.

Vid sammankomsten i Leicester år 1941 tillkännagav broder Schroeder att alla pionjärer med särskilt uppdrag skulle få ett litet penningbidrag för de allra viktigaste personliga behoven. I nästan 20 år hade Jehova välsignat vår verksamhet med att sprida litteratur, och han hade på så sätt försett oss med det vi behövde. Jehova lämnade oss aldrig i sticket. Vi har fått bevis för att ”ingenting har uteblivit av allt det goda som han lovade”. — 1 Kungaboken 8:56.

Sökandet efter ”får” i Wales

År 1954 befann vi oss i Milford Haven i Wales. Trots prästernas motstånd predikade vi och fann några fårlika personer som gav gensvar. Vi organiserade dessa till en grupp och visade dem hur man leder möten och ger korta, meningsfulla kommentarer. Vilken glädjefull tilldragelse det var att se sju av dem bli döpta i en tvättbassäng för får, fylld med varmt vatten som man hade burit dit i mjölktransportflaskor!

I den lilla walesiska staden Abercynon, som ligger i en dal, förde ett återbesök på en tidskriftsrutt goda resultat med sig. Trots att en kvinna som regelbundet tog tidskrifterna sade: ”Jag tror inte på det ni berättar för mig”, hade hon ändå ingenting emot att läsa tidskrifterna. Vid ett senare besök fann jag hennes man i färd med att måla och tapetsera huset. Efter ett vänligt samtal kom vi överens om att sätta i gång ett bibelstudium veckan därpå. Vi blev vänner med de tre söner som kom och deltog i studiet. Slutligen överlämnade modern och hennes söner sitt liv åt Jehova och blev döpta. Hittills har 35 personer i den släkten omfattat sanningen, och några tjänar som hjälppionjärer, reguljära pionjärer och pionjärer med särskilt uppdrag och några som äldste.

Nu bor vi i Cardiff och kan se tillbaka på vårt liv. Vi har ingenting att ångra. Jehova har fyllt alla våra behov i materiellt avseende. Vi har haft ett underbart liv tillsammans i vår tjänst som pionjärer, och vi anser fortfarande att heltidstjänsten är vår största skatt i livet.

Nu klappar våra hjärtan av glädje, när vi ser de växande pionjärleden. Och alla ungdomar som träder in i den här dyrbara tjänsten — ja, vi gläder oss verkligen! Mary och jag har varit pionjärer tillsammans i 65 år. Vårt liv har varit enkelt men fyllt av verksamhet, hårt men givande. Vi rekommenderar verkligen ett liv i pionjärtjänsten.

[Bild på sidan 23]

Maud (till vänster) och Mary anser fortfarande att deras största skatt är heltidstjänsten för Jehova