• Min fars trogna exempel
    Vakna! – 1993 | 22 december

    • Ett minnesvärt bibliskt samtal

      En dag i tjänsten på fältet, då jag fortfarande var bara 17 år, talade jag med en man i en gård på landet. Medan jag samtalade med honom, kom Winston Churchill, som ledde Storbritannien under andra världskriget, på besök. Mitt samtal avbröts, men Churchill lade märke till tidskriften Vakttornet och berömde mig för mitt arbete.

      Flera dagar senare var jag ute i tjänsten igen och ringde på i ett stort hus. En betjänt öppnade dörren, och när jag bad att få tala med husets herre, frågade han om jag visste vem det var. Jag hade ingen aning. ”Det här är Chartwell”, sade han, ”Winston Churchills hem.” I samma ögonblick visade sig Churchill. Han kom ihåg vårt tidigare möte och bjöd in mig. Vi talades vid en stund, och han tog emot tre böcker och bjöd mig komma tillbaka.

      Senare, en varm eftermiddag, återvände jag och blev återigen inbjuden. Churchill bjöd mig på lemonad, och efter att helt kort ha pratat om lite av varje sade han: ”Du får en halvtimme på dig att berätta för mig om vad du tror att Guds kungarike är, men sedan måste du låta mig berätta för dig vad jag tror att det är.” Och så gjorde vi.

      Churchill trodde att Guds kungarike skulle upprättas medelst gudfruktiga statsmän och att det aldrig skulle komma förrän människorna lärde sig att leva i fred. Jag hade möjlighet att förklara Bibelns syn på Guds kungarike och de välsignelser som det kommer att föra med sig. Churchill var mycket vänlig och uttryckte sin respekt för vårt arbete.

      Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att ta kontakt med honom fler gånger. Men jag är tacksam över att jag, trots att jag fortfarande var i tonåren, med hjälp av den övning och uppmuntran jag hade fått från min far kunde avge ett gott vittnesbörd till en av världens mest framstående statsmän. — Psalm 119:46.

      Utökad tjänst

      I maj 1950 skrev min mor och berättade för oss att hon skulle emigrera till Canada och att hon skulle ta med sig John, min yngste bror. Vid det laget klarade sig mina bröder Peter och David på egen hand. Så efter 18 år på firman (inklusive krigsåren då han stod kvar på anställningslistan) lämnade min far in sin avskedsansökan och ansökte om att bli reguljär pionjär. Han började i heltidstjänsten i augusti 1950 efter det att han kommit hem från Jehovas vittnens stora internationella konvent i New York. Något mer än ett år senare, i november 1951, förordnades min far som resande tillsyningsman och började besöka olika församlingar för att uppmuntra dem. Under tiden, på hösten 1949, inbjöds jag att tjäna vid Jehovas vittnens avdelningskontor i London.

      Sedan kom en annan rik välsignelse — min far och jag inbjöds till missionärsskolan Gileads tjugonde klass i New York. Undervisningen började i september 1952, och vi utexaminerades i februari året därpå. Därefter tjänade jag vid Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York, medan min far sändes ut som resande tillsyningsman i Indiana i USA.

      Hela Gileadskolans tjugonde klass fick vänta med att åka i väg till missionärsförordnandena för att vi skulle kunna vara med vid det internationella konvent som hölls i New York i juli. Jag hade blivit kär i en av mina klasskamrater, Kae Whitson, och vi beslutade oss för att gifta oss. Vi blev förordnade till resetjänst i Michigan i USA, och två år senare fick vi ett missionärsförordnande i Nordirland.

      Men just som vi skulle avsegla upptäckte Kae att hon var med barn. Så vi fick börja med ett annat uppdrag, att uppfostra en son och tre döttrar till att bli framgångsrika heltidsförkunnare, precis som min far hade övat mig.