Rika belöningar för helig tjänst
Berättat av Harry Bloor
För omkring hundra år sedan var min farfar en trofast medlem av metodistkyrkan. Han var också en respekterad lekmannapredikant som gav frikostigt för att stödja många kapell i Stoke-on-Trent, en porslins- och keramikstad i England. Längre fram upplevde han svåra ekonomiska tider. För att hjälpa honom ordnade min far så att farfar kunde sköta en liten affär i byn. Affären hade tillstånd att sälja öl, och när metodisterna fick reda på det uteslöt de omedelbart farfar.
FAR blev rasande och lovade att han aldrig mer skulle ha något med religion att göra — och han höll sitt ord. Han hade varit polis, men blev senare värdshusägare. Jag växte alltså upp i lukterna och tobaksröken i ett värdshus. Religion spelade ingen roll i mitt liv, men jag lärde mig att bli skicklig i att spela de flesta brädspel! På grund av farfars tidiga påverkan bevarade jag emellertid en sund respekt för Bibeln, även om jag inte kände till så mycket om den.
Jag lärde mig Bibelns sanning
År 1923, då jag var 24 år, flyttade jag österut till Nottingham och började uppvakta Mary som bodde cirka 40 kilometer därifrån i byn Whetstone, sydväst om Leicester. Hennes far, Arthur Rest, hade varit organist i ett kapell på orten, men nu var han en nitisk bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades. Arthur talade alltid med mig om sin nyvunna tro — dock med ringa framgång. Men mitt intresse väcktes då jag en söndag eftermiddag, den 13 juli 1924, följde med honom till baptistkapellet på orten för att lyssna till ett tal av en medlem av parlamentet, som också var en framträdande baptist. Hans ämne: ”Pastor Russells läror granskade i Skriftens ljus”, väckte min nyfikenhet. Jag har fortfarande kvar anteckningarna som jag gjorde då.
Baptisterna avvisade en begäran från bibelforskarna att få bemöta angreppet på deras tro. Jag blev förbittrad över detta och beslöt mig för att hitta en annan plats för ett sådant möte. En lada i närheten visade sig vara idealisk. Vi sopade ren den, dammade bort spindelnäten och ställde tröskmaskinerna utmed ena sidan, och sedan var vi alla förberedda. Vi samlade ihop 70 stolar, och vi tryckte flygblad.
När Frank Freer anlände från Leicester för att hålla talet, var alla sittplatserna upptagna, och ytterligare 70 personer fick stå! Franks tydliga sätt att resonera med hjälp av Skrifterna tilltalade mig liksom många andra av de närvarande. Från och med då växte den lilla församlingen av bibelforskare i Blaby nära Leicester snabbt. Det var också vändpunkten i mitt liv — och även i Marys. År 1925 överlämnade vi oss båda åt Jehova, blev döpta och gifte oss.
Andliga välsignelser
Året därpå utsågs jag till tjänstedirektör för Blabyförsamlingen. Min hustru och jag ville följa i kolportörernas fotspår och bli heltidsförkunnare, men det blev snart uppenbart att Marys hälsa inte tillät henne att följa ett sådant intensivt schema. Trots att hon hade svag hälsa ända till sin död år 1987, var hon en utmärkt kamrat och en ypperlig förkunnare som var skicklig i informellt vittnande och i att sätta i gång bibelstudier. Kväll efter kväll var vi antingen på möten eller delade med oss av Bibelns sanning åt våra grannar.
Jag var ingenjör och arbetade på ett företag som tillverkade maskiner till sågverk. Mitt arbete inbegrep omfattande resor både i Storbritannien och i Frankrike, och Mary följde oftast med mig. Dessa resor gav oss möjligheter att vittna vitt och brett.
Grundvalar för utvidgning
År 1925 uppförde vi en fin byggnad för våra möten i Blaby, och därifrån organiserade vi ett effektivt program för vittnandet. Varje söndagsmorgon hyrde vi en buss som tog oss ut till avlägsna byar och mindre samhällen. Förkunnare släpptes av utmed vägen för att predika, och sedan hämtades de upp av bussen på återvägen. Under de varma sommarmånaderna hade vi ett bibelstudium lite senare på söndag eftermiddag, då vi använde ett av de senaste numren av Vakttornet. Därefter, klockan åtta, träffades vi på torget i Leicester för ett offentligt utomhusföredrag. En kväll lyssnade 200 människor. Den här verksamheten lade grunden för de många församlingar som nu finns i och omkring Leicester.
År 1926 hölls en epokgörande sammankomst gemensamt i Alexandra Palace och Royal Albert Hall i London. Vid det tillfället presenterade Joseph F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, boken Befrielse. Resolutionen ”Ett vittnesbörd till världens styresmän” och broder Rutherfords kraftfulla offentliga föredrag ”Varför världsmakterna vackla — Räddningen” trycktes i sin helhet i en av de större dagstidningarna dagen efter det att talet hade hållits. Mer än 10.000 hörde det offentliga föredraget, och 50.000.000 exemplar av resolutionen spreds sedan över hela världen. Sammankomsten tjänade till att påskynda predikoarbetet i Storbritannien.
Stora sammankomster under krigstiden
I september 1939 bröt andra världskriget ut, och år 1941 var kriget som värst. Tyska bombplan anföll dag och natt, och hela landet var mörklagt. Det var ont om mat, och det som fanns att tillgå var strikt ransonerat. Resemöjligheterna var mycket begränsade, även med tåg. Trots dessa till synes oövervinnliga hinder höll vi den 3–7 september 1941 ett fem dagar långt landskonvent.
De Montfort Hall i Leicester valdes som sammankomstplats, eftersom Leicester ligger i mellersta England. Eftersom jag i mitt arbete hade nära kontakt med sågverk, kunde jag hjälpa till med tillverkningen av affischtavlor. Jag ordnade också med lokala transportmedel för sammankomstdeltagarna. Genom att köpa biljetter i förväg och betala mer än det vanliga priset höll vi Leicesters spårvagnar rullande även på söndagen.
Eftersom det var restriktioner på resor, kunde vi inte hoppas att det skulle komma mer än kanske 3.000 vittnen. Föreställ dig vår förtjusning då mer än 10.000 sade att de skulle komma! Men var skulle de bo? Leicesters invånare var vänliga nog att inbjuda många att bo i deras hem. Dessutom fick omkring ett tusen bo i tält som var uppställda på ett fält tre kilometer från sammankomstplatsen. Camp Gideon, som vi kallade det, vållade en hel del uppmärksamhet i samhället.
Stora vita tält hyrdes för att användas till sammankomstavdelningar och för att inkvartera den mycket stora folkskaran. När det blev fastslaget att tälten skulle kunna tjäna som en måltavla för tyska bombplan i det klara månljuset, blev de snabbt kamouflerade. Kriget, och särskilt detta att Jehovas vittnen inte deltog i det, var en sak av allmänt intresse. Hundratals vittnen satt då i fängelse på grund av deras på Bibeln grundade ståndpunkt i fråga om neutraliteten. — Jesaja 2:4; Johannes 17:16.
Tidningen Sunday Pictorial för 7 september 1941 skrev: ”Det är förvånande att finna 10.000 människor, de flesta unga, som använder en vecka till att tala om religion utan att nämna kriget, utom så där i förbigående.
Jag frågade om vittnena hade några medlemmar i Tyskland. Ja, fick jag till svar, och nästan alla av dem, cirka 6.000, satt i koncentrationsläger.”
Reportern tillade: ”Javisst, det är sant att nazisterna är fienden, men Jehovas vittnen gör väldigt lite för att bekämpa dem, förutom att sälja traktater och lyssna till tal.”
Tidningars kommentarer om oss var för det mesta negativa, och motståndare tillgrep även våld i misslyckade försök att avbryta sammankomsten. Londontidningen Daily Mail medgav dock något motvilligt: ”Organisationen fungerade friktionsfritt, diskret och effektivt.”
Vi anklagades för att vara orsaken till knappheten på cigaretter i staden. Men The Daily Mail förklarade: ”Varken invånare i Leicester eller tobakskontrollanter kan klaga på att Jehovas vittnen röker upp Leicesters cigaretter. De röker inte.” Klagomålen att invånarna på platsen berövades mat av vittnena upphörde också, när det förklarades att de hade tagit med sig det mesta av sina egna matransoner. Vid slutet av sammankomsten var det faktiskt så att 150 brödlimpor à 1,8 kilo skänktes till Leicester Royal Infirmary — en ansenlig gåva i dessa livsmedelsbristens tider.
Sammankomsten var mycket andligt upplyftande för de omkring 11.000 Jehovas vittnen som då fanns i Storbritannien. De var hänförda över att cirka 12.000 var närvarande! Sammankomstdeltagarna tog med glädje del i gatuvittnande i Leicester i en aldrig förut skådad omfattning, och de besökte avlägsna byar och utförde vittnande med hjälp av grammofon.
Huvudtalen vid sammankomsten var tal som hade spelats in månaden innan, då de hölls vid den fem dagar långa sammankomsten för Jehovas vittnen i Saint Louis i Missouri i USA. Inspelningen av broder Rutherfords tal ”Konungens barn” var en höjdpunkt på sammankomsten. Eftersom det inte var möjligt att importera exemplar av boken Barnen som gavs ut i Saint Louis, blev en särskild pocketupplaga längre fram tryckt i Storbritannien. Ett exemplar av den sändes till varje barn som hade varit med vid sammankomsten.
Det unika årsmötet i Leicester
Efter kriget var tillväxten av Rikets förkunnare fantastisk! I början av 1980-talet hade antalet församlingar i Leicester ökat till tio. Då fick vi beskedet att Jehovas vittnens styrande krets hade bestämt att år 1983 skulle Sällskapet Vakttornets årsmöte hållas i Leicester. Som platstillsyningsman i Leicester blev jag snart engagerad i förberedelser, däribland att återigen hyra De Montfort Hall.
Tretton medlemmar av den styrande kretsen kom från Sällskapets högkvarter i Brooklyn för denna händelse. Sammanlagt 3.671 deltagare — denna gång från hela världen, och många gamla kämpar — fyllde hörsalen. Ytterligare 1.500 lyssnade till programmet i en närbelägen sammankomsthall.
Albert D. Schroeder, som hade haft tillsynen över Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i London då vi hade vår sammankomst i Leicester under kriget, var ordförande vid detta årsmöte. Då broder Schroeder såg tillbaka på sammankomsten år 1941, frågade han: ”Hur många av er som är här i dag var närvarande då?” Mer än hälften av åhörarskaran räckte upp händerna. ”Oj! Vilken återförening för alla er trogna och lojala!” utropade han. Det var verkligen en oförglömlig upplevelse.
Vid 98 års ålder tjänar jag fortfarande som sekreterare i vår församling, och jag håller fortfarande offentliga föredrag, även om jag nu gör det sittande. Efter Marys död år 1987 gifte jag mig med Bettina, en änka som Mary och jag hade känt i många år. Jag är tacksam för att jag blir så väl omhändertagen, både fysiskt och andligt. Trots vissa begränsningar, på grund av Marys klena hälsa och nu min egen höga ålder, har jag funnit att det alltid har fört med sig rika välsignelser när man haft rikligt att göra i helig tjänst. — 1 Korinthierna 15:58.
[Bild på sidan 26]
Redo att ta del i tjänsten på 1920-talet
[Bild på sidan 26]
Bilder från sammankomsten i Leicester