Kapten James Cook — Stilla havets oförskräckte utforskare

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I AUSTRALIEN

FÖRUTOM i England, i Australien, på Nya Zeeland, på Hawaii och i örikena i Stilla havet kanske de flesta människor inte ens har hört talas om kapten James Cook, men i de nämnda länderna vet nästan varenda skolpojke vem kapten Cook var — ungefär som amerikanska barn känner till Kristofer Columbus.

Det råder emellertid ingen tvekan om att det är i Australien — kontinenten i södra Stilla havet — och på Nya Zeeland som denne sjöfarare och upptäcktsresande är mest känd, för där förekommer namnet James Cook överallt. I den ursprungliga versionen av sången ”Advance Australia Fair”, som år 1974 blev Australiens nationalsång, formligen lovsjungs denne oförskräckte sjöfarare.

Människan James Cook

James Cook föddes i Yorkshire i England i oktober 1728 och växte upp i en liten by på landet. Man vet inte så mycket om hans tidigare år, men tydligen fick han ett visst mått av utbildning i byskolan i Ayton, som finns kvar än i dag. Längre fram arbetade han som lärling hos en specerihandlare i fiskeläget Staithes. När han hade känt havsluften i näsborrarna någon tid, slog han om och ägnade sig åt kolskeppning. Han lärde sig att manövrera fartyg och färdades utmed de vindpinade kusterna kring Nordsjön.

Kolskeppningen var inte den enda praktik Cook hade för sina senare resor. Medan han var i land fortsatte han sina studier i matematik, och år 1755 tog han värvning i brittiska flottan. Även om han utförde viss tjänst till sjöss, blev han mer känd för sina kartor och sjökort över Newfoundland, Nova Scotia och Labrador.

Världsscenen år 1769

År 1763 säkrade Storbritannien sin ställning som världens främsta handels- och kolonialvälde. Efter 200 år av sporadiska krig hade man slutligen besegrat Spanien, Holland och Frankrike. Den sista av dessa rivaler, Frankrike, hade tillfogats förkrossande nederlag. Det var en period som kännetecknades av dramatiska förändringar. Vetenskapliga bedrifter höll snabbt på att förjaga vidskepliga föreställningar och skapa en vittomfattande kunskapstörst. Navigationsmetoderna hade också i hög grad förbättrats. Inom den brittiska flottan och i vetenskapliga kretsar sökte man med ljus och lykta efter en sjöman och forskare som kunde leda en expedition till Stilla havet. Den som tilldelades denna sporrande uppgift var James Cook.

James Cooks första resa

De instruktioner som Cook fick inför sin första resa (1768—1771) var att ”göra upptäckter i hittills okända länder samt vinna kunskap om avlägsna områden, som, även om de redan tidigare upptäckts, ännu inte blivit fullständigt utforskade”. I instruktionerna sades det också att ”det finns anledning att tro att en kontinent eller landmassa av betydande omfattning kan finnas söderut” och att han skulle ”fortsätta sydvart för att upptäcka denna kontinent”. Hans första uppgift var emellertid att göra observationer i samband med planeten Venus’ passage över solskivan i hopp om att exakt kunna fastställa avståndet mellan solen och jorden. Observationerna skulle utföras på Tahiti.

Den första resan tog tre år, sånär som på 43 dagar. Cook hade genomfört sitt uppdrag — och lite till. Det var under denna resa som han gjorde sin berömda landstigning i Botany Bay, några kilometer söder om den vackra Sydneyviken, som dock inte utforskades förrän längre fram. Han hade också seglat runt de båda öar som nu utgör Nya Zeeland och var den förste europé som kartlade Australiens östkust. Han upptäckte naturligtvis inte den stora kontinent som troddes finnas längre söderut.

Ännu en framgångsrik resa

På sin andra expedition, som företogs åren 1772—1775, hade Cook fått i uppdrag att med de båda fartygen Resolution och Adventure ge sig ut på vad som visade sig bli ännu en framgångsrik resa, denna gång runt Antarktis. De gjorde också några svep över södra Stilla havets ödsliga vidder, men efter månader av isande kyla och bitande vindar var han övertygad om att den gäckande så kallade Sydkontinenten inte existerade. Hans utmattade besättningsmän var överlyckliga över att få vända dessa iskalla vatten ryggen och återvända till Tahiti.

Cooks andra resa var en obestridlig framgång och har blivit en historisk händelse. Alan Moorehead skriver i sin bok Ödesdigert möte: ”I slutet av juli 1775 ankrade de i Plymouths hamn. De hade varit borta i tre år och arton dagar. De hade seglat mer än 100.000 kilometer — tre gånger jordens omkrets — och Cook hade inte förlorat mer än fyra män. ... Denna resa [visade] att han var en av de största sjöfarare som någonsin har levat.”

Den ödesdigra tredje resan

Under sin tredje expedition skulle Cook utforska Canadas Stillahavskust och försöka finna Nordvästpassagen, sjövägen som förbinder Atlanten med Stilla havet via Norra ishavet. Detta visade sig bli kapten Cooks sista resa. Han avseglade från England den 12 juli 1776 med fartyget Resolution, som rustats upp för ändamålet, och han hade också med sig fartyget Discovery. Den 18 januari 1778 stötte han på den ögrupp som vi i dag kallar Hawaii, där han och hans män blev gästfritt mottagna. Sedan de provianterat på dessa vackra öar, tillbringade de norra halvklotets sommar till havs i ett fåfängt försök att hitta en passage till Atlanten. Därefter återvände de till Hawaii och övervintrade där.

Historiker vet inte riktigt vad det var som orsakade den förändring i Cooks beteende som tycks ha ägt rum vid denna tid. Det finns många frågetecken, särskilt när det gäller hans behandling av hawaiierna vid återkomsten. Somliga menar att han nu började utnyttja dem på ett grymt och hänsynslöst sätt. Andra tror att han kan ha gjort något som innebar en kränkning av deras religion. I vilket fall som helst var det här han mötte döden — den 14 februari 1779.

Hur dog han? Vid sin återkomst till Kealakekua-bukten den 17 januari hade Cook och hans män välkomnats av 10.000 hawaiier. Dessa höll just på att fira festen makahiki till ära för landets gud, Lono. Cook tycks ha hyllats som guden Lono, och han och hans män blev därför ännu en gång föremål för en enastående välvilja och gästfrihet. Tre veckor senare, den 4 februari, lättade de ankar och avseglade. Men efter bara fyra dagar till havs råkade de ut för en svår storm, och Resolution förlorade en mast. Cook återvände då till Hawaii.

Till Cooks förvåning blev mottagandet den här gången fientligt. Somliga menar att hawaiierna nu hade hunnit tänka igenom saken på ett nyktert sätt och funnit att de blev utnyttjade av Cook och hans män. Andra menar att Cooks återkomst visade hawaiierna att han inte var någon ”gud”. Vilket skälet än var svarade Cooks förbluffade män olyckligtvis med våld. Detta resulterade i att en båt stals från Discovery. Cook försökte få tillbaka båten genom att ta hövdingen Kalaniopu’u som gisslan. Under den skärmytsling som följde blev Cook knivhuggen och sedan misshandlad till döds på stranden.

Dagboksanteckningar som gjorts av en besättningsman på Resolution, kadetten George Gilbert, beskriver på ett målande sätt de sista minuterna av Cooks liv: ”Kapten Cook hade knappt hunnit ner till vattenbrynet och vinkat åt båtarna att upphöra med beskjutningen, förrän en av hövdingarna, som var modigare än de övriga, smög sig på honom bakifrån och högg honom mellan skuldrorna med en järndolk. En annan slog honom i samma ögonblick med en klubba i huvudet, varvid han föll i vattnet. Genast hoppade de i efter honom och höll honom under vattnet några minuter, varefter de drog upp honom på stranden och slog hans huvud mot klipporna flera gånger, så att det inte kan råda något tvivel om att han snabbt gav upp andan.”

En förändrad personlighet framträder

Cooks beteende började tydligen förändras under den tredje resan, och han uppträdde inte längre lika lugnt och sansat som han hade gjort under de två första expeditionerna till Söderhavet. Under den tredje resan fick 37 procent av hans besättningsmän smaka piskan, nästan dubbelt så många som under den första resan. Hans sätt att behandla invånarna på de polynesiska öarna var också mindre humant den här gången. På den tahitiska ön Eimeo, till exempel, lät han med berått mod bränna invånarnas hyddor och förstöra deras kanoter, därför att en av invånarna hade stulit en dräktig get. Han lät till och med skära av öronen på öbor som ertappades med snatteri. Var han sjuk eller trött eller helt enkelt grym?

Vad Cook åstadkom

”Cook var inte en upptäcktsresande i ordets egentliga bemärkelse”, skriver professor Bernard Smith i sin bok Captain James Cook and His Times. Det är på sätt och vis sant, eftersom de flesta av de områden som Cook utforskade redan var bebodda. Grenfell Price säger emellertid: ”Hans främsta insatser inom geografins område var fullbordandet av en konturkarta över Stilla havet genom upptäckten av Australiens långa östkust, kartläggningen av Nya Zeelands kustlinje och utforskandet av långa sträckor av den nordamerikanska kusten; upptäckten av helt nya öar, till exempel Hawaii och Nya Kaledonien, samt återupptäckten och lokaliserandet av andra ögrupper. Cook är också den sjöfarare som i realiteten upptäckte ... den antarktiska kontinenten, och i de arktiska områdena bekräftade han Berings upptäckt av det sund som bär dennes namn.” Cooks kartor och sjökort var i bruk långt efter det att masttopparna på hans fartyg hade försvunnit bortom Stilla havets horisont.

I Cooks kölvatten följde tyvärr också många negativa ting, till exempel veneriska sjukdomar, våldshandlingar med skjutvapen, en omfattande decimering av Antarktis’ djurliv och ett hänsynslöst utnyttjande av den infödda befolkningen. Beträffande Cooks upptäcktsresor i Antarktis skriver Alan Moorehead: ”Ännu en gång blev det Cooks öde att indirekt bli upphov till ett blodbad. Han hade upptäckt den förmodligen största koncentrationen av djurliv i hela världen, och han var den förste som berättade om den för yttervärlden. ... Cooks resor hade medfört katastrofala följder för infödingarna på Tahiti och i Australien, och nu skulle de leda till ett fruktansvärt blodbad på djuren i Antarktis.”

Med ledning av Cooks utförliga rapporter och sjökort for jägare och valfångstfartyg dit för att döda. Moorehead fortsätter: ”Slakten fortsatte tills det praktiskt taget inte fanns någonting kvar att slakta eller i varje fall ingenting som kunde slaktas utan svårighet och med god vinst.”

[Bilder på sidan 15]

Cooks våldsamma död på Hawaii

Cooks upptäckt av Botany Bay i Australien

[Bildkälla]

Målningarna återgivna med benäget tillstånd av Australian International Public Affairs

[Bildkälla på sidan 12]

Målning av John Weber/Dictionary of American Portraits/Dover. Bakgrund: The Complete Encyclopedia of Illustration/J. G. Heck