[Ruta på sidan 27]

Makronisos – En terrorns ö

Under tio år, från 1947 till 1957, fanns det mer än 100 000 fångar på den ödsliga och kala ön Makronisos. Bland dessa var många trogna Jehovas vittnen som sänts dit på grund av sin kristna neutralitet. Anstiftarna till vittnenas förvisning var ofta grekisk-ortodoxa präster, som på falska grunder anklagat dem för att vara kommunister.

Så här sägs det i det grekiska uppslagsverket Papyros Larousse Britannica om de metoder som på Makronisos användes för att ”reformera” fångar: ”De grymma tortyrmetoderna, ... levnadsvillkoren, som är oacceptabla för en civiliserad nation, och vakternas förödmjukande uppträdande mot fångarna ... är en skandal i Greklands historia.”

Några vittnen fick höra att de aldrig skulle bli frisläppta om de inte avsade sig sin tro. Men vittnena förblev ostraffliga. Dessutom var det några politiska fångar som genom sin kontakt med Jehovas vittnen kom att omfatta Bibelns sanning.

[Bild på sidan 27]

Minos Kokkinakis (tredje från höger) och jag (fjärde från vänster) på fängelseön Makronisos

Vi fick veta att vi skulle förvisas till Makronisos, en karg ö utanför Attikas kust i Grekland. Bara ordet Makronisos var nog för att injaga skräck, eftersom det här fånglägret var förknippat med tortyr och slavarbete. På vägen till fängelset stannade vi till i Pireus. Det var till uppmuntran för oss att några av våra medtroende kom ombord på båten och omfamnade oss, där vi var i våra handbojor. (Apostlagärningarna 28:14, 15)

Livet på Makronisos var en mardröm. Soldaterna misshandlade internerna från morgon till kväll. Många fångar som inte var Jehovas vittnen förlorade förståndet, andra dog, och ett stort antal blev invalidiserade. På natten kunde vi höra skriken och jämret från dem som torterades. Min tunna filt gav mig lite värme under de kalla nätterna.

Jehovas vittnen blev så småningom välkända i lägret, eftersom namnet nämndes vid uppropet varje morgon. Därför fick vi många tillfällen att vittna. Jag hade till och med privilegiet att få döpa en politisk fånge som hade gjort sådana framsteg att han överlämnat sitt liv åt Jehova.

Jag fortsatte under den här tiden att skriva till min kära hustru, men utan att få något svar. Men detta hindrade mig inte från att skriva kärleksfullt till henne och försöka trösta henne och försäkra henne om att detta bara var en tillfällig motgång och att vi skulle bli lyckliga igen.

Vårt antal ökade allteftersom fler bröder anlände. Jag arbetade på kontoret och blev bekant med lägerchefen. Eftersom han respekterade Jehovas vittnen, tog jag mod till mig och frågade honom om vi kunde få ta emot lite biblisk litteratur från vårt kontor i Athen. ”Det är omöjligt”, sade han, ”men varför packar inte ert folk i Athen litteraturen i ert bagage, skriver mitt namn på det och sänder det till mig?” Jag stod där helt förstummad! Några dagar senare, när vi lastade av en båt som hade kommit in, hälsade en polisman på lägerchefen och sade till honom: ”Er resväska har anlänt.” ”Vilken resväska?” frågade han. Jag råkade vara i närheten och hörde samtalet, så jag viskade till honom: ”Den är antagligen till oss, den som sändes i ert namn, som ni föreslog.” Detta var ett av de sätt varpå Jehova såg till att vi fick andlig föda.

En oväntad välsignelse – och sedan mer förföljelse

I slutet av 1950 blev jag frigiven och kunde återvända hem – svag, blek, mager och osäker på vilket mottagande jag skulle få.