Kort efter det att jag hade gift mig kom min morbror från Amerika på besök. Han hade med sig ett av banden i Studier i Skriften som skrivits av Charles Taze Russell. Publikationen var utgiven av bibelforskarna som nu är kända som Jehovas vittnen.

När Dimitris öppnade boken, fäste han sig vid en fråga som togs upp där och som han hade undrat över ända sedan han var barn: Vad händer med människan när hon dör? Han hade frågat en grekisk-ortodox teolog om just det här ämnet när han gick i gymnasiet, men han hade inte fått något tillfredsställande svar. Han blev så glad över den tydliga och logiska förklaringen i boken att han gick raka vägen till byns kafé, ett ställe där männen i Grekland vanligtvis samlas. Där berättade han vad han hade lärt sig från Bibeln.

Vår ståndpunkt för Bibelns sanning

Vid den här tiden — i början på 1920-talet — var Grekland mitt uppe i ett nytt krig. Dimitris blev inkallad och skickad till det turkiska fastlandet i Mindre Asien. Han sårades och skickades hem. Sedan han hade tillfrisknat, följde jag med honom till Smyrna i Mindre Asien (nu Izmir i Turkiet). När kriget plötsligt upphörde år 1922, var vi tvungna att fly. Med en båt som hade svåra skador lyckades vi med knapp nöd komma undan till Samos. När vi kom hem, föll vi på knä och tackade Gud — en Gud som vi fortfarande bara hade ringa kännedom om.

Snart fick Dimitris anställning som lärare i en skola i Vathy, som är huvudorten på ön. Han fortsatte att läsa den litteratur som bibelforskarna gav ut, och en regnig kväll kom två bibelforskare från den grekiska ön Chios på besök till oss. De hade återvänt från Amerika för att tjäna som kolportörer, som heltidsförkunnarna då kallades. Vi gav dem husrum för natten, och de berättade mycket om Guds uppsåt för oss.

Efteråt sade Dimitris till mig: ”Penelope, jag förstår att det här är sanningen, och jag måste följa den. Det betyder att jag måste sluta sjunga i grekisk-ortodoxa kyrkan och att jag inte kan gå i kyrkan med skolbarnen.” Trots att vår kunskap om Jehova var begränsad, var vår önskan att tjäna honom stark. Så jag svarade: ”Jag skall inte hindra dig. Fortsätt som du har tänkt dig.”

Han tillade ganska villrådigt: ”Men om kyrkan och skolan får veta hur vi tänker göra, kommer jag att förlora mitt arbete.”

Imponerad av kolportörens kunskap frågade min man: ”Hur kommer det sig att du är så duktig på att använda Bibeln?”

Han svarade: ”Vi studerar Bibeln systematiskt.” Han öppnade sin väska, tog upp boken Guds Harpa och visade oss hur man använde den vid ett sådant bibelstudium. Min man och jag var så ivriga att få lära oss mer att vi omedelbart följde med kolportören och två andra män hem till affärsinnehavaren. Kolportören gav oss var sitt exemplar av boken Guds Harpa, och vi började studera på en gång. Studiet fortsatte till långt efter midnatt, och när morgonen grydde började vi lära oss de sånger som bibelforskarna sjöng.

Den sommaren symboliserade min man och jag vårt överlämnande genom vattendop.

Ungefär vid den tiden blev Dimitris avskedad från sitt arbete som lärare. På grund av alla fördomar mot oss var det praktiskt taget omöjligt att få tag i ett arbete, men eftersom jag kunde sy och Dimitris var en skicklig målare lyckades vi tjäna tillräckligt för att få det hela att gå ihop. År 1928 dömdes min man och fyra andra kristna bröder på Samos till två månaders fängelse för att de hade predikat de goda nyheterna. Jag var den enda av bibelforskarna som var på fri fot, och eftersom jag var fri kunde jag förse bröderna med mat i fängelset.

För att klara ekonomin sålde min man en tomt, så att jag skulle kunna få fortsatt vård.

Kort därefter fick vi besök av den resande tillsyningsmannen. När han såg min situation och att Dimitris var arbetslös, blev han mycket illa berörd. I all vänlighet hjälpte han oss att ordna våra förhållanden så att vi kunde flytta till staden Mytilene på ön Lesbos. Vi flyttade dit år 1934. Dimitris lyckades få tag i ett arbete.

Min man satt fängslad i nästan ett år sammanlagt. När vi gick ut i predikotjänsten, var vi vanligtvis inställda på att tillbringa natten i häktet på polisstationen. Men Jehova övergav oss aldrig. Han ingav oss ständigt mod och styrka så att vi kunde hålla ut.

Men när min man satt i fängelse, var jag tvungen att passera igenom det här området när jag skulle hälsa på honom. En regnig dag bjöd en kvinna in mig i sitt hem. Hon ville veta varför min man satt fängslad. Jag förklarade att det var på grund av att han predikade de goda nyheterna om Guds kungarike och att han fick lida precis som Jesus hade lidit.

Under årens lopp har Jehova välsignat min mans och mina ansträngningar att tjäna honom. På 1920-talet fanns det bara några få vittnen på Samos, men antalet har nu ökat så att det där finns två församlingar och en grupp på sammanlagt omkring 130 förkunnare. På ön Lesbos finns det fyra församlingar och fem grupper bestående av sammanlagt omkring 430 Rikets förkunnare. Min man var en aktiv förkunnare av Guds kungarike fram till sin död år 1977. Det är verkligen en välsignelse att få se dem som vi hade förmånen att hjälpa fortfarande vara nitiska i förkunnartjänsten. Ja, tillsammans med sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn utgör de en stor skara som tillber Jehova i endräkt.

Syster Makris och hennes man år 1955