JAG föddes 1926 i Karitsa, en liten by i Grekland. Jag var den sjunde i en syskonskara på åtta barn, och våra föräldrar arbetade hårt för att försörja oss.

Året innan hade mina föräldrar träffat Ioannis Papparizos. Han var en mycket ivrig och pratsam bibelforskare, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Hans logiska sätt att förklara Bibeln gjorde starkt intryck på mina föräldrar, och de började vara med på bibelforskarnas möten i vår by. Mamma kunde varken läsa eller skriva, men hon hade en orubblig tro på Jehova och berättade mer än gärna om honom för andra. Pappa, däremot, hade tyvärr lätt för att fokusera på andras fel och brister, och så småningom slutade han gå på mötena.

Mina syskon och jag hade respekt för Bibeln, men under vår uppväxt tog olika fritidsintressen över. År 1939, när andra världskriget hade brutit ut i Europa, skakades vi om av något som hände i vår by. Vår 20-årige granne och släkting, Nicolas Psarras, som nyligen hade blivit döpt som ett Jehovas vittne, blev inkallad till grekiska armén. Han sa modigt till de militära myndigheterna: ”Jag kan inte strida eftersom jag är en Kristi soldat.” Han ställdes inför rätta i en militärdomstol och dömdes till tio års fängelse. Vi var helt chockade!

Men i början av 1941 landsteg de allierade och uppehöll sig en kort tid i Grekland, och då blev Nicolas frisläppt ur fängelset. Han tog sig tillbaka till Karitsa, och väl där blev han formligen bombarderad med frågor om Bibeln av min storebror Ilias. Jag lyssnade nyfiket på dem. Därefter började Ilias och jag och vår yngsta syster, Efmorfia, studera Bibeln och gå på vittnenas möten. Året därpå överlämnade vi oss alla tre åt Jehova och blev döpta. Senare blev ytterligare fyra av våra syskon också Jehovas vittnen.

År 1942 fanns det nio unga bröder och systrar mellan 15 och 25 år i församlingen i Karitsa. Vi visste alla att vi hade svåra prövningar framför oss. Därför samlades vi så ofta vi kunde för att studera Bibeln, sjunga andliga sånger och be. På det här sättet kunde vi uppmuntra varandra och stärka vår tro.

INBÖRDESKRIG

Kort innan andra världskriget slutade gjorde grekiska kommunister uppror mot regeringen, vilket ledde till ett fruktansvärt inbördeskrig. Kommunistiska gerillasoldater drog omkring på landsbygden och tvingade bybor att ansluta sig till dem. I en räd mot vår by kidnappade de tre unga vittnen – Antonio Tsoukaris, Ilias och mig. Vi försökte resonera med dem och sa att vi var kristna och helt neutrala. Men de tvingade oss ändå att gå till fots hela vägen till berget Olympos, och det tog omkring tolv timmar.