Men den 25 maj 1993 vanns en stor seger för religionsfriheten! Den dagen fastställde Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg i Frankrike att en grekisk medborgare har rätt att lära ut sina trosuppfattningar till andra. Härigenom skapade denna europeiska högsta domstol ett vittomfattande skydd för religionsfriheten, något som kan få djupgående verkan på människors liv överallt.

Men hur kom det sig att dessa hemska orättvisor som riktades mot Jehovas vittnen i Grekland till sist kom upp i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna?

Testfallet

Det började den 2 mars 1986. Den dagen besökte Minos Kokkinakis, som då var 77 år och pensionerad, och hans hustru en fru Georgia Kyriakaki i Sitia på Kreta. Fru Kyriakakis man, som var kantor i ortodoxa kyrkan på platsen, larmade polisen. Polisen kom och arresterade paret Kokkinakis, som sedan fördes till polisstationen på orten. Där tvingades de tillbringa natten.

Vad gällde anklagelsen? Samma sak som Jehovas vittnen anklagats för tusentals gånger under de 50 senaste åren, nämligen den att de sysslade med proselytvärvning. Den grekiska grundlagen (1975), artikel 13, säger: ”Proselytvärvning är förbjudet.” I den grekiska lagen, sektion 4, nummer 1363/1938 och 1672/1939, där det fastställs att proselytvärvning är en kriminell handling, heter det:

”Med ’proselytvärvning’ menas, i synnerhet, varje direkt eller indirekt försök att ge sig på de religiösa trosuppfattningar som någon av en annan religiös övertygelse har ..., i syfte att underminera dessa trosuppfattningar antingen genom något slags lockande erbjudande eller löfte, moraliskt stöd, materiell hjälp, bedrägliga metoder eller utnyttjande av denna persons oerfarenhet, tillit, behov, låga intellekt eller naivitet.”

Domstolen i Lasithi på Kreta hörde fallet den 20 mars 1986 och fann makarna Kokkinakis skyldiga till proselytvärvning. Båda blev dömda till fyra månaders fängelse. När domstolen fällde paret, förklarade den att de svarande hade gett sig ”på ortodoxa kristnas religiösa trosuppfattningar ... genom att utnyttja dessa personers oerfarenhet, deras låga intellekt och deras naivitet”. De svarande anklagades vidare för att ”med hjälp av sina utstuderade, skickliga förklaringar ha påverkat [fru Kyriakaki] ... att ändra sina ortodoxa kristna trosuppfattningar”.

Domen överklagades och togs upp i appellationsdomstolen på Kreta. Den 17 mars 1987 frikände den här domstolen på Kreta fru Kokkinakis, men domen mot hennes man kvarstod, även om straffet reducerades till tre månaders fängelse. I domen hette det att herr Kokkinakis hade ”utnyttjat [fru Kyriakakis] oerfarenhet, hennes låga intellekt och hennes naivitet”. Det sades att han ”började läsa skriftställen i den Heliga skrift, vilka han skickligt analyserade på ett sätt som den kristna kvinnan inte kunde ifrågasätta på grund av att hon inte hade tillräckligt god grundkunskap i läran”.

Domarna var inte helt överens, och därför skrev en av dem att herr Kokkinakis ”också borde ha frikänts, eftersom inget av bevisen talar för att Georgia Kyriakaki ... var särskilt oerfaren i den ortodoxa kyrkans lära, då hon är gift med en kantor, eller att hon har särskilt lågt intellekt eller är särskilt naiv, så att svaranden kunde utnyttja detta och ... [på så sätt] locka henne att bli medlem av Jehovas vittnens sekt”.

Minos Kokkinakis överklagade och vände sig till kassationsdomstolen, dvs. högsta domstolen i Grekland. Men den domstolen avvisade överklagandet den 22 april 1988. Den 22 augusti 1988 vände sig därför Minos Kokkinakis till Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna och vädjade om hjälp. Hans begäran accepterades till sist den 21 februari 1992, och fallet togs upp i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

Stridsfrågor i fallet

Eftersom Grekland är medlemsstat i Europarådet, måste det rätta sig efter artiklarna i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Artikel 9 i konventionen lyder: ”Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor.”

Den grekiska regeringen blev därför svarande i en europeisk domstol. Den anklagades för att öppet ha förbrutit sig mot en grekisk medborgares grundläggande mänskliga rättighet att utöva religion i överensstämmelse med Jesu Kristi befallning att undervisa människor och göra dem till lärjungar. (Matteus 28:19, 20) Aposteln Petrus sade vidare: ”[Jesus] gav oss ... order om att predika för folket och att grundligt vittna.” — Apostlagärningarna 10:42.

År 1992 hade ett specialnummer av tidskriften Human Rights Without Frontiers omslagstiteln ”Grekland begår avsiktligt brott mot de mänskliga rättigheterna”. Det förklarades på sidan 2 i tidskriften: ”Grekland är det enda land i EG [Europeiska gemenskapen] och i Europa som har en strafflagstiftning som medger möjligheten att döma någon till böter eller fängelsestraff för att denne har motiverat någon annan att byta religion.”

Spänningen och förväntningarna var nu höga bland både jurister och icke-jurister. Vad skulle man besluta beträffande den grekiska lagen som förbjuder att man undervisar andra om sina trosuppfattningar?

Förhöret i Strasbourg

Till sist kom dagen för förhöret — den 25 november 1992. Det hängde tunga moln över Strasbourg, och det var kallt och kyligt, men inne i domstolen talade sig advokaterna varma då de framförde sina argument. Under två timmar framfördes olika vittnesmål. Professor Phedon Vegleris, Minos Kokkinakis’ advokat, gick rakt på sak och tog upp kärnpunkten i stridsfrågan: ”Bör denna restriktiva lag som är avsedd att skydda medlemmar av grekisk-ortodoxa kyrkan mot att omvändas till andra religiösa trosuppfattningar fortsätta att finnas till och ha gällande kraft?”

Professor Vegleris såg uppenbart förbryllad ut och frågade: ”Jag undrar varför denna [proselytvärvnings]lag jämställer renlärighet med dumhet och okunnighet. Jag har alltid undrat varför renlärighet behöver beskydd av dumhet och andlig inkompetens. ... Detta är något som oroar och upprör mig.” Betecknande nog kunde regeringens representant inte ge något enda exempel på att denna lag hade tillämpats på några andra än Jehovas vittnen.

Den andre advokaten för Kokkinakis, Panagiotis Bitsaxis, visade hur orimlig lagen om proselytvärvning är. Han sade: ”Ett första villkor för en dialog mellan vuxna är att man accepterar varandras rätt att påverka varandra. Annars skulle vi tillhöra ett underligt samhälle av tysta odjur, som kan tänka men inte uttrycka sig, som kan tala men inte kommunicera, som kan existera men inte samexistera.”

Panagiotis Bitsaxis argumenterade också och sade att ”Minos Kokkinakis inte dömdes ’för något som han hade gjort’, utan [för] ’något som han är’”. Bitsaxis visade därför att man inte bara hade förbrutit sig mot religionsfrihetens principer, utan fullständigt slagit sönder dem.

Representanterna för den grekiska regeringen försökte presentera en helt annan bild än den verkliga och påstod att Grekland är ”ett paradis för mänskliga rättigheter”.

Domen

Så kom den länge emotsedda dagen för domen — den 25 maj 1993. Med röstetalet sex mot tre fastställde domstolen att den grekiska regeringen hade förbrutit sig mot den 84-årige Minos Kokkinakis’ rätt till religionsfrihet. Förutom att hans rätt att ägna sitt liv åt att offentligt förkunna Guds ord blev försvarad, fick han 14.400 dollar (cirka 110.000 kronor) i skadestånd. Domstolen tillbakavisade således den grekiska regeringens argument att Kokkinakis och Jehovas vittnen använder påtryckningstaktik då de resonerar med andra om sin tro.

Även om den grekiska grundlagen och en lag i den grekiska övärlden förbjuder proselytvärvning, fastställde Europadomstolen att denna lag inte får användas för att förfölja Jehovas vittnen. Den är inte i överensstämmelse med artikel 9 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.

I domstolsbeslutet förklarades det: ”Religion är en del av det ’ständigt nya flödet av mänskliga tankar’, och det är omöjligt att tänka sig att den kan utestängas från den allmänna debatten.”

En domare som var av samma mening sade: ”Proselytvärvning, som definieras som ’ett nitiskt spridande av sin tro’, kan inte bestraffas. Det är ett sätt att ’utöva sin religion’ som är fullständigt lagligt.

I det här fallet var käranden [Minos Kokkinakis] dömd enbart för att han hade visat sådan nitälskan, inte för att han hade begått en orätt handling.”

Konsekvenserna av domen

Det klara direktiv som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna gav gör att den grekiska regeringen måste upphöra med att missbruka lagen som förbjuder proselytvärvning. Man får hoppas att Grekland kommer att foga sig efter domstolens direktiv och inte fortsätta att förfölja Jehovas vittnen.