När det gäller de grekiska ord som användes för att beteckna en grav säger A. T. Robertson: ”Tafos (grav) innehåller tanken på begravning (thaptō, begrava), som i Mt 23:27; mnēmeion (av mnaomai, mimnēskō, påminna, erinra) är ett minnesmärke (en grav som ett monument).” (Word Pictures in the New Testament, 1932, bd V, sid. 87) Ordet mnẹ̄ma, som är besläktat med mnēmeion, tycks ha en motsvarande betydelse och avser också ”ett minnesmärke eller ett monument över en sak eller en död person, därefter en gravvård och följaktligen en grav”. (Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words, 1981, bd 2, sid. 173)

En sådan grav kunde vara en grävd hålighet i marken eller, vilket var vanligt bland hebréerna, en naturlig grotta eller en gravkammare som var uthuggen i ett berg. (Jfr Apg 7:16 och 1Mo 23:19, 20.) Som det framgår av ovanstående upplysningar betonar ordet tạfos (grav) tanken på begravning medan orden mnẹ̄ma och mnēmeion (minnesgrav) framhäver tanken på att bevara minnet av den avlidne. De sistnämnda orden tycks därför i högre grad än tạfos förmedla tanken på något varaktigt; de är besläktade med det latinska ordet monumentum.

I Guds minne. I Johannes 5:28 är det ordet mnēmeion (inte tạfos) som används när det talas om att ”alla som är i minnesgravarna” skall uppstå. Ordet tycks vara valt med omsorg, eftersom det innehåller tanken på hågkomst och står i skarp kontrast till det som Gehenna representerar, nämligen fullständig förkastelse och utplåning ur minnet. (Mt 10:28; 23:33; Mk 9:43)