Att bära frukt på ”Kryddornas ö”
I DET varma, kristallklara Karibiska havet ligger en liten ö som kallas ”Kryddornas ö”. Den heter egentligen Grenada och har en yta av endast 311 kvadratkilometer. Även om man inräknar de tillhörande öarna Carriacou och Petit Martinique är den totala ytan inte mer än 344 kvadratkilometer. Grenada har fått smeknamnet ”Kryddornas ö” på grund av den rika förekomsten av aromatiska kryddor, till exempel kanel, kryddnejlikor, tonkabönor och muskot.
Ön genomkorsas från norr till söder av en bergskedja som stupar brant ner i havet, i synnerhet på västra sidan. Floder och bäckar med klart vatten rinner ner mot havet, och grönskande tropiska skogar finns i rik mängd. Under den torra årstiden är bergssluttningarna och de trånga dalarna täckta av klarröda och gula blommor av vilda eterneller och flamboyantträd. Detta färgsprakande skådespel förstärks av en mängd blommande växter, till exempel bougainvillea, hibiskus, törel och den starkt doftande nattens drottning.
Ett av Grenadas framträdande drag är dess palmklädda kust, kantad av vackra, vita sandstränder. Grunden för Grenadas ekonomi har av tradition varit export av bananer, kakao och muskot, vartill kommer turistnäringen och betydande penningsummor från släktingar som har flyttat till sådana platser och länder som Aruba, Curaçao, England, Trinidad, Förenta staterna och Venezuela. Grenadas 112.000 vänliga invånare har lätt att le och en fallenhet för att förvandla korta yttranden till kvicka, aktuella kommentarer.
Sanningens säd börjar sås
Sanningens säd började sås på denna färgrika ö år 1914, det år då första världskriget bröt ut. En infödd grenadabo, Elias James, återvände då från Panama. Som gästarbetare hade han där tagit emot budskapet om Guds rike och hade blivit en överlämnad och döpt förkunnare. Han var nu ivrig att så ut sanningens säd bland de vänliga människorna på denna kryddornas ö. Det dröjde inte länge förrän han fick kontakt med en herr Briggs, en man från Barbados som bodde på Grenada. Briggs omfattade snabbt Rikets budskap och kom således att bli den första frukten på ”Kryddornas ö”. Briggs insåg behovet av en mötesplats och ställde bottenvåningen i sitt hus till förfogande som Jehovas folks första möteslokal i huvudstaden, Saint George’s.
Elias James var en hängiven förkunnare och en mycket duktig talare och hjälpte många uppriktiga människor att förstå sanningen. En av dessa var hans svägerska, Chriselda James. I dag är hon, vid 88 års ålder, den enda personen på ön som bekänner sig vara en smord kristen. Hon fostrade upp nio barn i sanningen, och trots mannens ihärdiga motstånd blev alla nio döpta vittnen. Tre av dem är nu döda, men de övriga är fortfarande aktiva förkunnare. Två av dem tjänar som reguljära pionjärer och en som pionjär med särskilt uppdrag och äldste.
När Elias James fullbordade sitt jordiska lopp, hade han gjort en bestående, banbrytande insats i fråga om att så ut sanningens säd på Grenada. I dag finns det sex församlingar där och en på Carriacou, med ett högsta antal av 353 förkunnare av Riket.
Under dessa år av långsam men stadig tillväxt har de lojala vittnena fått uppleva en rad politiska förändringar — från kronkoloni till självständig stat och sedan till oberoende av Storbritannien år 1974. Under denna period förekom inget direkt motstånd mot de goda nyheterna, och människor var i allmänhet villiga att lyssna, även om det ibland skedde av artighet. Den förändrade politiska attityden i somliga kretsar ledde år 1979 till en revolution som resulterade i att en revolutionär regering, People’s Revolutionary Government, kom till makten. Många trodde nu att den religiösa verksamheten skulle komma att kontrolleras av den nya vänsterorienterade regeringen, men så blev det inte, och arbetet med att frambringa Rikets frukt gick stadigt framåt.
En dramatisk förändring inträffade den 19 oktober 1983, ett datum som grenadaborna länge kommer att minnas. Militärregeringen RMC (Revolutionary Military Council) tog då över makten. Flera av de ledande i landets styrande skikt blev nerskjutna, tillsammans med ett okänt antal civila.
Omedelbart efter detta infördes ett utegångsförbud som omfattade både dag och natt och varade i fyra dagar. Den som bröt mot förbudet blev skjuten på stället. Dessa stormiga händelser, som var en ny erfarenhet för de fridfulla öborna, skapade allmän fruktan och osäkerhet. Eftersom ingen kunde lämna sitt hem, fick många människor utstå stora svårigheter, i synnerhet gamla och sjuka.
Tidigt på tisdagsmorgonen den 25 oktober 1983 väcktes många av Grenadas invånare av ovanligt starkt flygplansbuller, då och då accentuerat av kraftiga explosioner och stötvis återkommande häftig artillerield. Genom den lokala radiostationen fick de senare veta att främmande styrkor hade landstigit på ön. Det var trupper från OECS (Organization of Eastern Caribbean States) och den amerikanska marinen som gemensamt hade intervenerat, enligt uppgift sedan generalguvernören hade vädjat om hjälp. Inom några timmar hade öns båda flygplatser (Pearls och Point Salines) kommit under de karibiska och amerikanska styrkornas kontroll. Vid förmiddagstiden hade Grenada kommit i centrum för uppmärksamheten från internationella nyhetsmedia.
Häftiga strider utbröt mellan de utländska styrkorna och de RMC-trogna. Stridigheterna utspelade sig emellertid huvudsakligen i Saint George’s med omnejd. Många människor där tillbringade dessa stormiga dagar under sina sängar. Somliga tordes inte ens gå ut i köket för att laga mat åt familjen. Lyckligtvis blev inget av de Jehovas vittnen som bor på ön skadat under stridigheterna. Några var emellertid farligt nära döden.
Kristet mod mitt i tumultet
Ett kvinnligt vittne var, som en av traktens äldste uttryckte det, ”en hårsmån från döden”. Han berättade: ”Denna syster sökte skydd i sin grannes hus, där hon trodde att hon kunde känna sig säkrare. Hon och de andra som var där inne hörde hur skott avfyrades från en kulle med utsikt mot huset. Amerikanska marinsoldater öppnade eld mot huset, i tron att skotten hade kommit därifrån. Alla som var i huset kastade sig snabbt ner på golvet. När spärrelden bedarrade, rusade ägaren till huset i sin nervositet ut på gården med ett vitt lakan i handen. Alla i huset följde efter honom, däribland vår skräckslagna syster. Medan de stod där på gården, riktades ännu en skottsalva mot dem, men denna gång från den kulle där skottlossningen hade börjat. Mitt under kulregnet skyndade marinsoldater fram och drog i väg med dem till en säker plats. Märkligt nog blev ingen skadad. Marinsoldaterna berättade senare för dem att de verkligen haft tur, eftersom marinsoldaterna just hade tänkt spränga huset i luften, då de trodde att RMC-soldater befann sig där inne och sköt mot dem. När all uppståndelse hade lagt sig, upptäckte vår kära syster en fem centimeter lång tagg i sin fot. Hon hade inte ens känt smärtan när den trängde in i köttet!”
Medan striderna pågick föll en annan äldstes femåriga dotter omkull inne i familjens hem och bröt sin vänstra arm. Det var omöjligt att skaffa läkarhjälp just då. Det enda föräldrarna kunde göra var att ge barnet några tabletter för att lindra smärtan. Flera dagar senare, när förhållandena hade blivit lugnare, förde de barnet till en specialist. Undersökningen visade att brottet var komplicerat. Benen var emellertid redan i rätt läge, och läkningsprocessen hade kommit fint i gång utan komplikationer. De oroliga föräldrarna blev självfallet överlyckliga.
En bräcklig syster upptäckte till sin stora förvåning hur stark hon egentligen var i fysiskt avseende. Hennes man, som var diabetiker och vägde mer än dubbelt så mycket som hon, förlorade medvetandet och föll omkull på golvet en dag under utegångsförbudet. Hon var den enda vuxna personen i huset och hade ingen möjlighet att skaffa hjälp utifrån. Vad kunde hon då göra? Hon berättade: ”Jag ropade till Jehova och bad om hjälp. Jag kan uppriktigt säga att Jehova hörde min innerliga bön. Med viss ansträngning lyckades jag få upp min man i sittande ställning, tills han återfick medvetandet. Jag kan bara säga att den styrka jag fick vid det tillfället kom från Jehova.”
Under de korta men intensiva stridigheterna hade de förordnade äldste många tillfällen att visa sig vara som ”ett skydd mot störtskuren”. (Jesaja 32:1, 2) För att ge praktisk hjälp och andlig tröst riskerade de sin säkerhet och till och med sina liv när de besökte många av bröderna, i synnerhet i sådana områden där det pågick våldsamma strider.
En äldste och hans familj hörde till de hundratals människor som evakuerades från sina hem och placerades i ett flyktingläger. De var tvungna att uthärda de öronbedövande explosionerna från de stora kanonerna. En sådan explosion kastade bokstavligt talat äldstebrodern, hans hustru och deras dotter till marken. När han tillfrågades hur han kunnat bevara sitt lugn under detta eldprov, sade han: ”Min oräddhet och mitt lugn var resultatet av många års ingående studium av Guds ord, vilket har stärkt mig och förberett mig inför en sådan ovanlig situation.” Denne äldste kunde därför lugna och trösta de vittnen som befann sig i det lägret.
Några veckor senare, då de amerikanska och karibiska styrkorna fått kontroll över hela ön, upprättades en interimsregering. Härigenom skapades förutsättningar för en tämligen lugn period, då man skulle kunna hålla ett allmänt val. Detta ägde rum den 3 december 1984. Under det nya nationella partiet med premiärminister Herbert Blaize i spetsen tycks de stormiga händelserna nu höra till det förflutna, och många ser fram emot en ljus framtid.
Stärkta för det arbete som ligger framför dem
De händelser som har inträffat under de senaste åren har tjänat till att stärka alla Jehovas vittnen på Grenada. De har fått erfara Jehovas frälsande kraft och är fast beslutna att intensifiera sina ansträngningar i predikoverket. Många uppriktiga människor med ärliga hjärtan som visar stort intresse för Rikets budskap var bland de 914 närvarande vid firandet av åminnelsen av Kristi död den 4 april 1985. För vart och ett av de 350 vittnena på ön var omkring två intresserade personer närvarande vid detta tillfälle. Vilken utmärkt potential för framtida tillväxt!
Den vackra naturen på Grenada ger en viss antydan om hur det utlovade jordiska paradiset kommer att gestalta sig. Detta världsomfattande paradis är ett säkert löfte från jordens Skapare, Jehova. Snart skall de rättfärdiga ”besitta jorden, och de skall för evigt bo på den”. (Psalm 37:10, 11, 29, NW) Alla Jehovas vittnen på Grenada är glada och angelägna att få dela med sig av detta hänförande hoppets budskap till sina medmänniskor på denna ”Kryddornas ö”.