• Guadeloupe
    Jehovas vittnens årsbok 1995

    • Nu, omkring 45 år senare, blomstrar åtta församlingar i det området: tre i Basse-Terre, en i Gourbeyre, två i Baillif och två i Saint-Claude.

      I staden Moule, på östkusten av Grande-Terre, bildades en liten studiekrets sedan en broder från Pointe-à-Pitre begett sig dit för att vittna. Familjen Ruscade var bland de första i den trakten som tog ståndpunkt för sanningen, och möten hölls i deras hem. Anasthase Touchard, den förste i den studiekretsen som blev ett vittne, visade sig senare bli en mycket hängiven äldste, och han tjänade som sådan till sin död år 1986. Fem församlingar, var och en på mer än hundra förkunnare, är nu verksamma i det området.

      En präst lockar åtskilliga åhörare

      Sedan en patrull på omkring 20 förkunnare hade använt en söndagsförmiddag år 1953 till att vittna i samhället Lamentin, i nordöstra Basse-Terre, höll de ett offentligt föredrag på samhällets torg, vid vilket också katolska kyrkan låg. Efter en inledande sång började man den bibliska framställningen. Rasande över detta smällde prästen igen de stora kyrkportarna i en strävan att dränka talarens röst. Till följd av det våldsamma smällandet bröts emellertid en staty loss från väggen och slogs sönder framför kyrkan. Med fördubblat raseri började prästen ringa i alla kyrkklockorna. Många kom springande. Somliga blev upprörda över prästens uppförande. Det var omöjligt att fortsätta talet på det stället, men en butiksägare inbjöd talaren att hålla föredraget framför hans hus. Detta skedde med gott deltagarantal.

      Nu blomstrar tre församlingar, var och en med mer än hundra förkunnare, i det området. Där har vi också byggt vår rymliga sammankomsthall.

      Ungdomar följde prästernas exempel och försökte också störa våra offentliga föredrag. Under ett tal som hölls på landsbygden nära samhället Sainte-Rose omringade en grupp katolska pojkscouter talaren och det lilla antal andra Jehovas vittnen som var närvarande. En del började blåsa i sina horn, och andra slog på botten av stora kokkärl av järn för att dränka talarens röst. Léonard Clément försökte inte överrösta oväsendet; i stället mimade han bara sitt tal, när han fortsatte, och använde gester och läpprörelser. Inom kort tröttnade pojkscouterna och gick sin väg. Vår broder fortsatte då sitt tal. I det området uppodlades också intresset steg för steg, och nu finns det tre församlingar där.