Haitis pepparkakshus
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT PÅ HAITI
HAITIS charmiga pepparkakshus är inga sagohus. De är verkliga. Men de är målade i grönt, gult, rött, blått och rödbrunt, vilket ger dem en stilfullhet och pittoresk skönhet som hör hemma i en annan tidsepok, ja, de får ett sagoboksliknande skimmer. Snickarglädje kallar vi detta i Sverige.
Arkitekturen är en kombination av behagfullhet och robusthet, och husen kan vara byggda i trä, tegel eller en kombination av båda dessa byggnadsmaterial. Några har stora fönsteröppningar ute på utbyggda, täckta balkonger, vilka vilar på trästolpar, som om de stod på styltor. Ibland kan betongpelare eller järnförstärkta träpelare pryda stora pelargångar som leder in i trädgårdarna. Allting är utsmyckat med utsökta spetsarbeten i trä, och små runda fönster, vindflöjlar och kupoler bidrar till sagoatmosfären.
I början av 1900-talet var utsirade hus populära bland medelklassen i detta västindiska land. Kostnaden för att importera sådana material som gult tegel, eternitplattor och nordamerikansk tall gjorde dem alltför dyra för gemene man. Numera tjänar de som historiska turistattraktioner som lockar folk till Port-au-Prince och andra städer. Besökare beundrar dessa sirligt snidade träarbeten, som går i ett slags gotisk stil. Denna snickarglädje utvecklades i Amerika sedan träsvarven uppfunnits och gjort denna byggnadsstil möjlig.
Franskt inflytande
Arkitekten Paul Mathon, vars far, León, var en föregångsman när det gäller snickarglädje, framhöll vid ett tillfälle för Vakna! något annat som kan ha påverkat utvecklingen av den här byggnadsstilen på Haiti: ”Hur märkligt det än kan låta, känner man inte säkert till ursprunget till dessa byggnader, trots att de är mindre än hundra år gamla. Även om vi inte kan förneka att den gotiska byggnadsstilen haft sitt inflytande, måste vi leta efter inspirationskällan till denna stil i de yrkesskolor där de som gynnade snickarglädjen ofta verkade. Det franska inflytandet märks tydligt, även om stilen anpassades till livet, kulturen och klimatet på Haiti.”
Haitiska arkitekter som utbildade sig i Frankrike förde med sig den här byggnadsstilen till Haiti. Paul Mathon sade: ”De lärde upp ingenjörer och förmän för att verkställa sina planer. Skolor för snickare frambringade verkliga experter på träarbeten. Det rådde även en konstnärlig anda som uppmuntrade till detta slag av arkitektur. Med tiden försvann all denna byggnadskonst. Efterapningar har gjorts, men de har varit av låg kvalitet.”
Byggnadsstilen är väl utformad att sörja för svala bostäder i det tropiska klimatet. Rumshöjden är dubbelt så hög som i moderna byggnader, vilket gör att luftvolymen i rummet blir större och luftcirkulationen blir bättre och värmen leds bort fortare. De breda jalusidörrarna och -fönstren garanterar god ventilation i varje rum. Att man i stor utsträckning använder trägolv och träpanel på väggarna ger dessutom god isolering mot värmen utomhus. Men trots det blir den här typen av hus allt sällsyntare, medan hus i nyare stil blir allt vanligare.
Museiföremål
När luftkonditioneringen slog igenom, upphörde den här typen av hus uppenbarligen att vara attraktiv. Nu föredrar man byggnader i betong, både därför att de håller längre och därför att träkonstruktioner med tiden äts upp av termiter, som bara lämnar skalet kvar. Naturligtvis finns det en del arkitekter som blandar dessa utsirade hus med nyare hus, som är mer beständiga, och andra som restaurerar sådana gamla hus och förstärker dem med betong för att göra dem mer hållbara.
Denna snickarglädje återfår trots detta inte sina tidigare glansdagar, även om några av dessa hus fortsätter att fungera som ståtliga bostäder. Deras slutliga öde tycks vara att till sist bli museiföremål — pittoreska, stilfulla påminnelser om en unik haitisk arkitektur.