Bruket och missbruket av religiösa bilder
SCENEN är S:t Petersburg i Ryssland. Tidpunkten är den 2 augusti 1914. Upphetsade människor som viftar med ikoner har samlats utanför tsarens palats. Ett altare har byggts upp i mitten av en stor sal. En tavla som föreställer en kvinna med ett barn i sina armar står på altaret. Ikonen kallas ”Guds moder från Vladimir”. Folkmassan betraktar den som den heligaste skatten i Ryssland.
Man tror faktiskt att ikonen åstadkommer underverk. År 1812, när ryska arméer marscherade mot Napoleon, bad general Kutuzov framför den. Nu står tsar Nikolaus II framför bilden, sedan han dragit in sitt land i krig. Med högra handen upplyft svär han en ed: ”Jag svär högtidligen att jag aldrig kommer att sluta fred så länge som någon enda fiende finns kvar på rysk mark.”
Två veckor senare gör tsaren en pilgrimsfärd till Moskva för att söka Guds välsignelse över sina trupper. I Marie himmelsfärds-katedralen knäböjer han och ber framför den stora juvelprydda ikonostasen — en skärm med målningar som visar Jesus, Maria, änglar och ”helgon”.
Dessa religiösa handlingar lyckades inte förhindra olycka. På mindre än fyra år stupade mer än sex miljoner man i de ryska arméerna, och landet förlorade mycket territorium. Dessutom blev tsaren, hans hustru och deras fem barn brutalt mördade. I stället för den sekelgamla monarkin började landet styras av en revolutionär regering som var emot all religion. Tsar Nikolaus’ förtröstan på ikoner visade sig vara förgäves.
Likväl fortsätter miljontals människor i Ryssland och andra länder än i dag att vörda ikoner. Detta ger upphov åt viktiga frågor. Hur betraktar Gud vördnadsbetygelser som utförs inför sådana bilder? Och vad är att säga om bruket att hänga dem på väggen i ens hem?
Vad säger Bibeln?
När Jesus var på jorden, lydde han Guds lag som hade getts genom Mose. Detta inbegrep det andra av de så kallade tio budorden, som lyder: ”Du skall inte göra dig en skulpterad bild eller en gestalt lik något som är uppe i himlarna eller som är nere på jorden eller som är i vattnen under jorden. Du skall inte böja dig ner för dem, inte heller låta dig förledas till att tjäna dem, eftersom jag, Jehova, din Gud, är en Gud som kräver odelad hängivenhet.” — 2 Moseboken 20:4, 5.
Jesus tillbad alltså inte Gud med hjälp av bilder eller statyer som tillverkats av människohänder. I stället var hans tillbedjan i harmoni med hans Faders förklaring: ”Jag är Jehova. Detta är mitt namn; och åt ingen annan kommer jag att ge min egen härlighet, inte heller min lovprisning åt huggna bilder.” — Jesaja 42:8.
Jesus förklarade vidare varför Gud bör tillbes utan hjälp av materiella föremål. ”Den stund kommer”, sade han, ”då de sanna tillbedjarna skall tillbe Fadern med ande och sanning, och Fadern söker ju efter sådana till att tillbe honom. Gud är en Ande, och de som tillber honom måste tillbe med ande och sanning.” — Johannes 4:23, 24.
I likhet med Jesus lärde hans lärjungar andra det rätta sättet att tillbe. Så till exempel talade aposteln Paulus en gång till en skara grekiska filosofer som använde bilder för att dyrka sina osynliga gudar. Han berättade för dem om människans Skapare och sade: ”Vi [bör] inte föreställa oss att det Gudomliga väsendet är likt guld eller silver eller sten, likt något som är skulpterat genom mänsklig konst och uppfinning.” Längre fram förklarade samme apostel att vi kristna ”vandrar efter vad vi tror, inte efter vad vi ser” och att kristna måste ”fly från avgudadyrkan”. — Apostlagärningarna 17:16—31; 2 Korinthierna 5:7; 1 Korinthierna 10:14.
En erfarenhet i aposteln Petrus’ liv visar att han snabbt korrigerade handlingar som kunde leda till avgudadyrkan. När den romerske officeren Cornelius föll ner för Petrus’ fötter, protesterade denne. Han lyfte upp Cornelius och sade: ”Stig upp; jag själv är också en människa.” — Apostlagärningarna 10:26.
Aposteln Johannes blev så överväldigad av syner från Gud att han föll ner inför fötterna på en ängel. ”Akta dig!” förmanade ängeln. ”Gör det inte! Jag är bara din medslav och dina bröders, profeternas, och deras som håller denna skriftrulles ord. Tillbe Gud.” (Uppenbarelseboken 22:8, 9) Aposteln uppskattade detta råd. Kärleksfullt nedtecknade han händelsen till nytta för oss.
Men vad har de här nämnda upplevelserna med bruket av religiösa bilder att göra? Jo, om det var fel av Cornelius att böja sig ner för en av Kristi apostlar, vad kan då sägas om att vörda livlösa bilder av ”helgon”? Och om det var fel av en av Kristi apostlar att kasta sig ner inför en levande ängel, vad kan då sägas om att vörda livlösa bilder av änglar? Sådana handlingar är helt visst i strid mot Johannes’ varning: ”Små barn, var på er vakt mot avgudarna.” — 1 Johannes 5:21.
Som dekorativa hjälpmedel vid undervisning
Det här betyder inte att enbart det att man äger en bild över någon biblisk scen har med avgudadyrkan att göra. Denna tidskrift gör gott bruk av bilder över bibliska händelser som hjälpmedel vid undervisning. Scener över bibliska händelser kan också användas för att dekorera väggar i hus och byggnader. Men en sann kristen skulle inte vilja sätta fram en bild som han vet vördas av andra, och inte heller skulle han vilja hänga upp en bild som ger en felaktig uppfattning om Bibeln. — Romarna 14:13.
På de flesta av kristenhetens ikoner ser man en ljuskrets runt huvudet på Jesus, Maria, änglarna och ”helgonen”. Den kallas gloria. Varifrån härstammar glorian? ”Dess ursprung var inte kristet”, medger The Catholic Encyclopedia (1987 års upplaga), ”för den användes av hedniska konstnärer och skulptörer för att symbolisera de olika gudomligheternas stora värdighet och makt.” Boken The Christians (De kristna), av Bamber Gascoigne, innehåller ett foto som tillhandahållits av Kapitolinska museet i Rom och som föreställer en solgud med gloria. Denna gud tillbads av hedniska romare. Längre fram ”lånades solens ljuskrets av kristendomen”, förklarar Gascoigne. Ja, glorian har samband med hednisk soldyrkan.
Är det passande att i ett kristet hem hänga upp bilder som blandar bibliska händelser med symboler för hednisk avgudadyrkan? Nej. Bibeln ger rådet: ”Vilken överensstämmelse finns mellan Guds tempel och avgudar? ... ’”Därför, gå ut från dem och avskilj er”, säger Jehova, ”och sluta upp med att röra vid det orena”’; ’”och jag skall ta emot er.”’” — 2 Korinthierna 6:16, 17.
Med tiden började till bekännelsen kristna ignorera sådana råd. Ett avfall utvecklade sig, alldeles som Jesus och hans apostlar hade förutsagt. (Matteus 24:24; Apostlagärningarna 20:29, 30; 2 Petrus 2:1) I början av 300-talet v.t. gjorde den romerske kejsaren Konstantin den avfälliga kristendomen till statsreligion. Nu började en ström av hedningar förklara sig vara ”kristna”. En vanlig sedvänja bland dem var att de tillbad bilder av kejsaren. De brukade också hänga upp bilder av sina förfäder och andra berömda personer. John Taylor förklarar i sin bok Icon Painting (Ikonmålning): ”I enlighet med kejsarkulten tillbad människor hans porträtt som var målat på duk och trä, och därifrån var steget inte långt till att vörda ikoner.” Hednisk dyrkan av bilder ersattes alltså av vördandet av bilder med Jesus, Maria, änglar och ”helgon”.
Hur rättfärdigade kyrkans ledare detta?
Enligt The Encyclopedia of Religion använde kyrkans ledare samma gamla argument som de hedniska filosoferna gjorde. Sådana män som Plutarkos, Dio Chrysostomos, Maximus från Tyros, Celsus, Porfyrios och Julianus medgav att bilder var livlösa. Men dessa hedniska män rättfärdigade bruket av bilder genom att argumentera att de var hjälpmedel i att tillbe deras osynliga gudar. Den ryske ikonografen Leonid Ouspensky medger i boken The Meaning of Icons (Ikonernas innebörd): ”Kyrkofäderna använde grekisk filosofi som redskap genom att anpassa dess uppfattningar och språk till kristen teologi.” — Jämför Kolosserna 2:8.
Många människor tyckte att teologernas rättfärdigande av att vörda bilder var svårt att förstå. ”Skillnaden mellan att tillbe en ikon för det den eventuellt representerade och att tillbe den för det den själv utgjorde ... var alltför liten för att kunna uppfattas av andra än de högutbildade”, säger John Taylor i Icon Painting.
Å andra sidan är det som Bibeln säger om religiösa bilder lätt att förstå. Ta till exempel Emilia, som bor i Johannesburg i Sydafrika. Hon var hängiven katolik och brukade knäböja och be inför bilder. Så kom ett Jehovas vittne och knackade på hennes dörr. Hon blev hänförd över att i den portugisiska bibeln få se att Gud har ett namn, Jehova. (Psalm 83:18, Almeida) Medan hon studerade Bibeln frågade hon: ”Vad måste jag göra för att inte misshaga Jehova?” Vittnet pekade på bilderna som hängde på hennes vägg och bad henne läsa Psalm 115:4—8. Den kvällen, när Emilias man kom hem, berättade hon för honom att hon ville göra sig av med sina religiösa bilder. Han instämde. Nästa dag bad hon sina två söner, Tony och Manuel, att slå sönder bilderna i småbitar och bränna upp dem. Ångrar Emilia detta i dag, cirka 25 år senare? Nej. Hon har faktiskt tillsammans med sin familj hjälpt många av sina grannar att bli lyckliga tillbedjare av Jehova.
Liknande episoder har hänt många gånger. Som ett resultat av Jehovas vittnens världsvida arbete med att göra lärjungar håller miljontals människor på att lära sig att tillbe Gud ”med ande och sanning”. Du kan också få uppleva välsignelserna i samband med detta överlägsna sätt att tillbe, eftersom ”Fadern söker ... efter sådana till att tillbe honom”. — Johannes 4:23, 24.
[Bild på sidan 26]
Tsar Nikolaus II välsignar sina trupper med en ikon
[Bildkälla]
Foto: C.N.