”Kärleken tryter aldrig”

BERÄTTAT AV SAMUEL D. LADESUYI

Jag är förvånad när jag ser tillbaka på de år som gått och ser allt som har uträttats. Jehova har utfört underbara gärningar över hela jorden. I Ilesha i Nigeria har de få av oss som började predika år 1931 blivit så många att vi nu har 36 församlingar. De cirka 4.000 som tog del i predikandet i Nigeria, när de första missionärerna anlände från Vakttornets Bibelskola Gilead år 1947, har vuxit till över 190.000. Under den första tiden väntade vi oss inte, och kunde inte ens drömma om, att det skulle bli en sådan utvidgning. Jag är verkligen tacksam att jag har fått ta del i detta underbara arbete! Låt mig berätta om det.

MIN far handlade med skjutvapen och ammunition och färdades från stad till stad; han var sällan hemma. Han hade sju hustrur såvitt jag vet, men alla bodde inte tillsammans med honom. Min far ärvde min mor efter sin bror som hade dött. Hon blev hans andra hustru, och jag bodde hos henne.

En dag kom far hem efter ett besök hos sin första hustru, som bodde i en grannby. När han var där hade han fått veta att min halvbror gick i skolan. Min halvbror var tio år, lika gammal som jag. Far bestämde därför att jag också måste gå i skolan. Han gav mig nio pence — tre pence till en lärobok och sex pence till en griffeltavla. Det var år 1924.

En bibelstudiegrupp bildas

Jag hade älskat Guds ord, Bibeln, från mina tidigaste år. Jag tyckte om bibellektionerna i skolan och fick alltid beröm av mina söndagsskollärare. År 1930 tog jag därför tillfället i akt och gick och lyssnade på ett föredrag som hölls av en besökande bibelforskare, en av de första som predikade i Ilesha. Efter föredraget gav han mig ett exemplar av boken Guds Harpa på yorubaspråket.

Jag hade gått i söndagsskolan regelbundet. Nu började jag ta med mig Guds Harpa och använda den för att vederlägga några av de läror som man undervisade om där. Detta ledde till många meningsutbyten, och kyrkans ledare varnade mig ofta för att följa den här ”nya läran”.

Följande år, när jag en dag gick gatan ner, stötte jag på en grupp människor som lyssnade till en man som föreläste för dem. Föreläsaren var J. I. Owenpa, en bibelforskare. Han hade skickats dit av William R. Brown (ofta kallad Bibel-Brown), som övade tillsyn över arbetet med att predika om Guds kungarike från Lagos.a Jag fick veta att det hade bildats en liten bibelstudiegrupp i Ilesha som studerade Guds Harpa, så jag anslöt mig till den gruppen.

Jag var den yngste i gruppen — bara en skolpojke på 16 år. Normalt skulle jag ha känt mig förlägen, ja till och med rädd, i sällskap med män som var i 30-årsåldern och äldre. Men de var mycket glada att ha mig med, och de uppmuntrade mig. De var som fäder för mig.

Motstånd från prästerskapet

Snart började vi möta svårt motstånd från prästerskapet. Katoliker, anglikaner och andra, vilka tidigare hade bekämpat varandra, förenade sig nu mot oss. De konspirerade med hövdingarna på orten för att vidta åtgärder som skulle slå ner modet på oss. De skickade polisen för att konfiskera våra böcker och hävdade att de var skadliga för folket. Distriktets högste ämbetsman varnade dem emellertid och sade att de inte hade någon rättighet att ta böckerna, och två veckor senare återlämnades böckerna.

Därefter kallades vi till ett möte, där vi träffade oba, den främste hövdingen, och andra framträdande personer i staden. Vi var ungefär 30 till antalet vid den tidpunkten. Syftet var att få oss att sluta läsa de ”farliga” böckerna. De frågade om vi var främlingar, men när de granskade våra ansikten, sade de: ”De här är våra söner, även om det finns en del främlingar bland dem.” De sade till oss att de inte ville att vi skulle fortsätta att studera böckerna som utgavs av en religion som skulle vara skadlig för oss.

Vi gick hem utan att säga någonting, för vi hade bestämt oss för att inte bry oss om de här framträdande männen. De flesta av oss var mycket glada över det vi hade fått lära oss och var beslutna att fortsätta att studera. Även om några få blev avskräckta och lämnade vår grupp, fortsatte de flesta av oss därför att studera i en snickares verkstad. Vi hade ingen studieledare. Vi började med bön och turades sedan helt enkelt om att läsa paragraferna i boken. Efter omkring en timme bad vi en bön igen och gick sedan hem. Men man spionerade på oss, och hövdingarna och de religiösa ledarna fortsatte att kalla på oss varannan vecka och varna oss för att studera bibelforskarnas litteratur.

Under tiden försökte vi använda den lilla kunskap vi hade till att hjälpa människorna, och många höll med om det vi sade. En efter en började människor sluta sig till oss. Vi var mycket glada, men fortfarande visste vi inte mycket om den religion som vi omfattade.

I början av år 1932 kom en broder från Lagos för att hjälpa oss att organisera gruppen, och i april kom också ”Bibel-Brown”. När broder Brown såg att vi var en grupp på omkring 30, frågade han vilka framsteg vi gjorde i vår läsning. Vi berättade för honom allt vi visste. Han sade att vi var redo att bli döpta.

Eftersom det var torrperiod, måste vi färdas till en flod som låg 14 kilometer från Ilesha, och omkring 30 av oss blev döpta. Från och med då betraktade vi oss som förkunnare av Guds kungarike och började gå från hus till hus. Vi hade inte räknat med att göra detta, men vi var nu ivriga att dela med oss åt andra av det vi visste. Vi måste förbereda oss väl för att ha stöd i Bibeln när vi vederlade de falska läror som vi stötte på. Vid våra möten brukade vi därför resonera om olika läror och hjälpa varandra med det vi visste.

Vår predikoverksamhet

Vi täckte hela staden med vårt predikande. Människor gjorde narr av oss och skrek åt oss, men det brydde vi oss inte om. Vår glädje var stor, eftersom vi hade sanningen, även om vi fortfarande hade mycket att lära oss.

Vi gick från hus till hus varje söndag. Människor ställde frågor, och vi försökte besvara dem. På söndagskvällarna höll vi ett offentligt föredrag. Vi hade ingen Rikets sal, så vi höll möten i det fria. Vi samlade människor, höll ett föredrag och inbjöd dem att ställa frågor. Ibland predikade vi i kyrkorna.

Vi färdades också till områden där människor aldrig hade hört talas om Jehovas vittnen. För det mesta cyklade vi, men ibland hyrde vi en buss. När vi kom till en by, blåste vi högt i ett horn. Hela byn hörde oss! Människor kom rusande för att få veta vad som stod på. Sedan framförde vi vårt budskap. När vi var färdiga, rusade människor fram för att få vår litteratur. Vi lämnade stora mängder.

Vi såg ivrigt fram emot Guds kungarikes ankomst. Jag minns att när vi fick Årsboken för 1935 frågade en av bröderna, när han såg dagens text för hela året: ”Betyder det här att det kommer att gå ett helt år till innan Harmageddon kommer?”

Som svar frågade studieledaren: ”Broder, tror du att vi kommer att sluta läsa Årsboken, om Harmageddon skulle komma i morgon?” När brodern svarade nej, sade studieledaren: ”Varför oroar du dig då?” Vi såg, och ser fortfarande, ivrigt fram emot Jehovas dag.

Krigsåren

Under andra världskriget blev det förbjudet att importera våra böcker. En broder i Ilesha visade oavsiktligt boken Rikedom för en polis. Polisen frågade: ”Vem äger den här boken?” Brodern svarade att det var hans egen. Polisen sade att det var en förbjuden bok, tog honom till polisstationen och spärrade in honom.

Jag gick till polisstationen, och sedan jag gjort en del förfrågningar, släpptes brodern mot borgen som jag betalade. Sedan ringde jag till broder Brown i Lagos för att underrätta honom om vad som hade hänt. Jag frågade också om det fanns någon lag som förbjöd spridningen av våra böcker. Broder Brown talade om för mig att det bara var import, inte spridning, av våra böcker som var förbjuden. Tre dagar senare skickade broder Brown en broder från Lagos för att se vad som pågick. Den här brodern bestämde att vi alla skulle gå ut i predikoarbetet nästa dag med tidskrifter och böcker.

Vi spred oss i olika riktningar. Efter omkring en timme fick jag höra att de flesta bröderna hade arresterats. Den besökande brodern och jag gick därför till polisstationen. Polisen vägrade att lyssna till vår förklaring om att böckerna inte var förbjudna.

De 33 bröder som hade blivit arresterade sändes till en domstol i Ife, och jag följde med dem. Stadsbor som såg att vi fördes bort skrek: ”Nu är det slut med deras arbete. De kommer inte hit igen.”

Anklagelsen förelades domaren, en nigerian. Tidskrifterna och alla böckerna visades upp. Han frågade vem som hade bemyndigat polischefen att arrestera de här människorna. Polischefen svarade att han hade handlat på order av distriktets högste ämbetsman. Domaren kallade polischefen och fyra av våra representanter, däribland mig, till sitt ämbetsrum.

Han frågade vem Mr. Brown var. Vi berättade för honom att han var Sällskapet Vakttornets representant i Lagos. Han talade sedan om för oss att han hade fått ett telegram från Mr. Brown angående oss. Han sköt upp målet och beviljade att bröderna skulle försättas på fri fot mot borgen. Följande dag frikände han bröderna och frigav dem, och han beordrade polisen att återlämna böckerna.

Vi återvände till Ilesha sjungande. Människorna började skrika igen, men den här gången ropade de: ”De har kommit tillbaka!”

Jehovas normer för äktenskapet klargörs

Det var år 1947 som de tre första Gileadmissionärerna anlände till Nigeria. En av dessa bröder, Tony Attwood, tjänar fortfarande vid Betel i Nigeria. Från och med den tidpunkten fick vi se stora förändringar i Jehovas organisation i Nigeria. En av de stora förändringarna gällde vår syn på polygami.

Jag gifte mig med Olabisi Fashugba i februari 1941 och visste tillräckligt mycket för att inte skaffa mig fler hustrur. Men ända till år 1947, när missionärerna kom, var det vanligt med polygami i församlingarna. Man sade åt de bröder som levde i polygami att de hade gift sig med mer än en hustru på grund av okunnighet. Om de hade två eller tre eller fyra eller fem hustrur kunde de därför behålla dem, men de skulle inte skaffa sig fler hustrur. Det var den regel vi följde.

Många människor hade varit ivriga att förena sig med oss, i synnerhet de som tillhörde ”Cherubim and Seraphim Society” i Ilesha. De sade att Jehovas vittnen var de enda som förkunnade sanningen. De delade våra åsikter och ville göra om sina kyrkor till Rikets salar. Vi arbetade hårt för att genomföra detta. Vi inrättade till och med speciella platser för att öva deras äldste.

Sedan kom det nya anvisningar angående polygami. En av missionärerna höll ett tal vid en kretssammankomst år 1947. Han talade om gott uppförande och goda vanor. Därefter citerade han 1 Korinthierna 6:9, 10, där det står att de orättfärdiga inte skall ärva Guds kungarike. Han tillade sedan: ”Och polygamisterna kommer inte att ärva Guds kungarike!” Människor i publiken skrek: ”Jaså, kommer inte polygamisterna att ärva Guds kungarike?!” Söndringar uppstod. Det var som ett krig. Många av dem som nyligen hade förenat sig med oss slutade att komma tillsammans med oss och sade: ”Tack, Gud, för att vi inte har kommit så långt.”

Det stora flertalet av bröderna började emellertid rätta till sin äktenskapliga situation genom att ge frihet åt sina hustrur. De gav dem pengar och sade: ”Om ni är unga, så se er om efter en annan man. Jag gjorde ett misstag när jag gifte mig med er. Nu får jag bara vara en enda hustrus make.”

Snart uppstod ett annat problem. Efter att ha bestämt sig för att behålla en enda hustru och ge frihet åt de andra ändrade sig en del och bestämde sig för att de ville ta tillbaka en av de andra hustrurna och ge frihet åt den som de tidigare hade behållit! Så det blev svårigheter igen.

Ytterligare anvisningar kom från högkvarteret i Brooklyn. De grundade sig på Malaki 2:14, där det talas om ”din ungdoms hustru”. Enligt anvisningarna skulle männen behålla den första hustru som de hade gift sig med. Så avgjordes frågan till slut.

Tjänsteprivilegier

År 1947 började Sällskapet stärka församlingarna och organisera dem i kretsar. Till ”tjänare för bröderna”, nu kretstillsyningsmän, ville man förordna mogna bröder som hade god kunskap. Broder Brown frågade mig om jag ville ta emot ett sådant förordnande. Jag sade att skälet till att jag lät döpa mig var att jag ville göra Jehovas vilja, och jag tillade: ”Det var till och med du som döpte mig. Om jag nu får möjlighet att tjäna Jehova mera helt och fullt, tror du då att jag tänker vägra?”

I oktober det året kallades sju av oss till Lagos och fick övning innan vi sändes ut i kretsverksamheten. På den tiden var kretsarna stora. Hela landet var indelat i bara sju kretsar. Församlingarna var få.

Vårt arbete som tjänare för bröderna var krävande. Vi gick många kilometer varje dag, ofta genom varma och fuktiga tropiska skogar. Varje vecka måste vi ta oss från by till by. Ibland trodde jag att mina ben skulle kollapsa. Andra gånger trodde jag att jag skulle dö! Men det var mycket som var glädjande också, i synnerhet att se det ökande antalet människor som omfattade sanningen. Ja, på bara sju år fyrdubblades antalet förkunnare i landet!

Jag tog del i kretsverksamheten till år 1955, då dålig hälsa tvingade mig att återvända till Ilesha, där jag förordnades till platstillsyningsman. Att jag nu var hemma gjorde det möjligt för mig att ägna mer uppmärksamhet åt att hjälpa min familj andligen. I dag tjänar alla mina sex barn troget Jehova.

Den sanna kärleken tryter aldrig

När jag ser tillbaka på de år som gått, har jag så mycket att vara tacksam för. Det har varit besvikelser, bekymmer och sjukdom, men också många glädjeämnen. Även om vår kunskap och förståelse har utvecklats under årens lopp, har jag genom erfarenhet lärt mig innebörden i 1 Korinthierna 13:8, där det står: ”Kärleken tryter aldrig.” Om vi älskar Jehova och troget håller fast vid hans tjänst, kommer han att hjälpa oss igenom våra svårigheter och kommer rikligen att välsigna oss.

Sanningens ljus blir klarare och klarare. På den tiden då vi började predika trodde vi att Harmageddon skulle komma snart; det var därför vi skyndade oss att göra allt vi kunde. Men vi hade stor nytta av det. Jag instämmer därför i psalmistens ord: ”Jag skall lovprisa Jehova under min livstid. Jag skall lovprisa min Gud med melodier, så länge jag är till.” — Psalm 146:2.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 23]

Samuel tillsammans med Milton Henschel år 1955

[Bild på sidan 24]

Samuel tillsammans med sin hustru, Olabisi