Hatade för sin tro

”Ni skall vara föremål för hat från alla för mitt namns skull.” — MATTEUS 10:22.

1, 2. Kan du berätta någon erfarenhet ur det verkliga livet om vad Jehovas vittnen har fått utstå för att de har tillämpat sin religiösa tro i det dagliga livet?

EN ÄRLIG butiksinnehavare på Kreta arresterades gång på gång och ställdes inför rätta ett antal gånger, och i mer än sex år satt han fängslad, skild från sin hustru och sina fem barn. En 17-årig elev i Japan avstängdes från skolan, trots att han hade uppfört sig väl och var en av de bästa i sin klass på 42 elever. Ett antal personer i Frankrike avskedades utan vidare från sina anställningar, trots att de hade ord om sig att vara flitiga och samvetsgranna i sitt arbete. Vad har dessa fall ur det verkliga livet gemensamt?

² Jo, i alla dessa fall handlade det om Jehovas vittnen. Vari bestod då deras ”brott”? Det bestod kort och gott i att de hade tillämpat sin tro i sitt dagliga liv. Affärsinnehavaren hade i lydnad för Jesu Kristi befallning talat med andra om sin tro. (Matteus 28:19, 20) Han dömdes enligt en föråldrad grekisk lag som betecknade proselytvärvning som ett brott. Eleven blev avstängd på grund av att hans genom Bibeln övade samvete inte tillät honom att delta i de obligatoriska övningarna i kendo (en japansk kampsport). (Jesaja 2:4) Och de som blev avskedade från sina anställningar i Frankrike fick veta att den enda orsaken till detta var att de var Jehovas vittnen.

3. Varför hör det till undantagen att Jehovas vittnen utsätts för lidande av andra människor?

³ Detta är typiska exempel på vad Jehovas vittnen i vissa länder nyligen har fått gå igenom. Det hör dock till undantagen att Jehovas vittnen utsätts för svåra lidanden av andra människor. De är över hela världen kända för sitt goda uppförande. De tar inte del i några sammansvärjningar eller någon annan skadlig verksamhet, och det finns därför inte några välgrundade skäl för någon att vilja skada dem. (1 Petrus 2:11, 12; 4:15) De försöker i stället leva enligt Bibelns råd om att först och främst underordna sig Gud och sedan också de världsliga myndigheterna. De betalar de skatter som lagen kräver, och de vinnlägger sig om att ”hålla frid med alla människor”. (Romarna 12:18; 13:6, 7; 1 Petrus 2:13–17) I sitt bibliska undervisningsarbete uppmuntrar de till laglydnad och god moral och till att man värnar om familjen. Många regeringar har berömt dem för att de är laglydiga medborgare. (Romarna 13:3) Men som inledningen av artikeln visar har de ibland fått möta motstånd, och i vissa länder har regeringarna till och med förbjudit deras verksamhet. Bör detta förvåna oss?

”Kostnaden” för att vara en lärjunge

4. Vad kan man enligt Jesus räkna med, om man blir en av hans lärjungar?

⁴ Jesus Kristus lämnade inget tvivel om vad det skulle innebära att vara hans lärjunge. ”En slav är inte större än sin herre”, sade han till sina lärjungar. ”Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också.” Jesus blev hatad ”utan orsak”, och hans lärjungar kunde därför räkna med samma sak — att möta motstånd utan berättigad orsak. (Johannes 15:18–20, 25; Psalm 69:4; Lukas 23:22) Vid mer än ett tillfälle varnade han dem: ”Ni skall vara föremål för hat.” — Matteus 10:22; 24:9.

5, 6. a) Varför uppmanade Jesus sina blivande efterföljare att ”beräkna kostnaden”? b) Varför bör vi följaktligen inte bli förbryllade när vi möter motstånd?

⁵ Jesus uppmanade därför blivande efterföljare att ”beräkna kostnaden” för att bli en lärjunge. (Lukas 14:28, 1917) Varför det? Inte för att avgöra om de skulle bli hans efterföljare eller inte, utan för att de skulle vara fast beslutna att fullgöra det som lärjungaskapet innebär. Vi måste vara beredda att uthärda de prövningar och det lidande som följer med detta privilegium. (Lukas 14:27) Det finns ingen som tvingar oss att tjäna Jehova som en Kristi efterföljare. Det är ett frivilligt beslut, och det är också ett beslut som grundar sig på kunskap om vad saken gäller. Vi vet i förväg att vi, förutom de stora välsignelser som vi kommer att få uppleva av att komma in i ett överlämnat förhållande till Gud, också kommer att bli ”föremål för hat”. Vi blir därför inte förbryllade när vi möter motstånd. Vi har ”beräknat kostnaden”, och vi är beredda att betala den. — 1 Petrus 4:12–14.

⁶ Varför skulle somliga, inbegripet vissa statliga myndigheter, vilja motstå de sanna kristna? För att få svar på detta skall vi undersöka två religiösa grupper under det första århundradet v.t., vilka båda var hatade, men av olika orsaker.

Hatiska och hatade

7, 8. Vad lärde de religiösa ledarna som återspeglade förakt för icke-judar, och vilken inställning utvecklades därför bland judarna?

⁷ Under det första århundradet v.t., då Israel var under romerskt styre, behärskades judendomen, det judiska religiösa systemet, i huvudsak av sådana förtryckande ledare som de skriftlärda och fariséerna. (Matteus 23:2–4) Den mosaiska lagen föreskrev avskildhet från nationerna, något som dessa fanatiska ledare förvrängde till att kräva förakt för icke-judar. Därigenom skapade de en religion som födde hat till icke-judar och som i sin tur uppväckte hat hos dessa.

⁸ Då judarna på den tiden betraktade icke-judar som usla kräk, var det inte svårt för de judiska religiösa ledarna att predika förakt för dessa. De religiösa ledarna lärde att en judisk kvinna aldrig fick vara ensam med icke-judar, då dessa var ”misstänkta för liderlighet”. En judisk man fick inte ”vara ensam med dem”, då de var ”misstänkta för att utgjuta blod”. Mjölk som en icke-jude hade mjölkat kunde inte användas, såvida inte en jude hade bevittnat mjölkningen. Inflytandet från de religiösa ledarna fick judarna att utveckla en högdragen inställning och att hålla sig strängt avskilda. — Jämför Johannes 4:9.

9. Vilken verkan fick det de judiska ledarna lärde om icke-judar?

⁹ Att man lärde sådant om icke-judar främjade inte goda relationer mellan judar och icke-judar. De senare kom att betrakta judarna som sådana som hatade mänskligheten. Den romerske historikern Tacitus (född omkring år 56 v.t.) sade om judarna att ”de betraktar den övriga mänskligheten med en fiendes fulla hat”. Tacitus påstod också att icke-judar som blev judiska proselyter fick lära sig att ta avstånd från sitt land och att ringakta sina släktingar och vänner. Eftersom judarna var tillräckligt många för att inge respekt, tolererades de i allmänhet av romarna. Men en judisk revolt år 66 v.t. fick romarna att utföra hårda vedergällningsattacker, vilket ledde fram till ödeläggandet av Jerusalem år 70 v.t.

10, 11. a) Hur krävde den mosaiska lagen att man behandlade utlänningar? b) Vad kan vi lära av det som hände med judendomen?

¹⁰ Hur skilde sig dessa judars syn på utlänningar från den syn som angavs i den mosaiska lagen? Lagen främjade visserligen avskildhet från nationerna, men det var för att skydda israeliterna och i synnerhet då deras rena tillbedjan. (Josua 23:6–8) Men Lagen krävde också att utlänningar behandlades rättvist och korrekt och att de, så länge som de inte gjorde sig skyldiga till allvarliga brott mot Israels lagar, togs emot gästfritt. (3 Moseboken 24:22) Genom att inte följa Lagens anda när det gällde hur utlänningar skulle behandlas skapade de judiska religiösa ledarna på Jesu tid en form av tillbedjan som födde hat och som kom att bli hatad. Under det första århundradet förlorade så den judiska nationen till slut Jehovas ynnest. — Matteus 23:38.

¹¹ Kan vi lära något av detta? Ja, det kan vi! En egenrättfärdig och överlägsen inställning, där man ser ner på dem som inte delar ens religiösa tro, ger inte någon rätt bild av den rena tillbedjan av Jehova, och en sådan inställning behagar inte heller honom. Tänk på de trogna kristna under det första århundradet. De hatade inte dem som inte var kristna, och de gjorde inte heller uppror mot Rom. Men trots det blev de ”föremål för hat”. Varför blev de det, och från vilka?

Av vilka var de första kristna hatade?

12. Hur visar Bibeln att Jesus ville att hans efterföljare skulle ha en balanserad syn på icke-kristna?

¹² Det är uppenbart av Jesu undervisning att han ville att hans lärjungar skulle ha en balanserad syn på icke-kristna. Även om han sade att hans efterföljare skulle vara avskilda från världen, dvs. att de skulle sky de attityder och det uppförande som var i strid med Jehovas rättfärdiga vägar och att de skulle vara neutrala i krig och politik, så förespråkade han inte förakt för icke-kristna, utan han sade i stället till sina efterföljare att de skulle älska sina fiender. (Johannes 17:14, 16; Matteus 5:44) Och aposteln Paulus uppmanade de kristna: ”Om din fiende är hungrig, så ge honom att äta; om han är törstig, så ge honom att dricka.” (Romarna 12:20) Paulus uppmanade dem också att ”göra vad som är gott mot alla”. — Galaterna 6:10.

13. Varför var de judiska religiösa ledarna så emot Kristi lärjungar?

¹³ Kristi lärjungar upptäckte dock snart att de var ”föremål för hat” från tre håll. För det första ådrog de sig hat från de judiska religiösa ledarna. De kristna hade höga principer i fråga om moral och hederlighet, och de predikade med stort nit ett hoppingivande budskap, som fick tusentals att överge judendomen och i stället omfatta kristendomen. Det var därför inte så underligt att de kristna snabbt ådrog sig de religiösa ledarnas uppmärksamhet. (Apostlagärningarna 2:41; 4:4; 6:7) Jesu judiska lärjungar var för dem inget annat än avfällingar! (Jämför Apostlagärningarna 13:45.) Dessa uppbragta religiösa ledare tyckte att kristendomen upphävde deras traditioner. Ja, kristendomen hade en helt annan syn på icke-judar. Dessa kunde ju från och med år 36 v.t. bli kristna och ha samma tro och få samma privilegier som kristna judar. — Apostlagärningarna 10:34, 35.

14, 15. a) Varför ådrog sig de kristna hat från tillbedjare av hedniska gudar? Ge exempel. b) Från vilken tredje grupp var de första kristna ”föremål för hat”?

¹⁴ För det andra ådrog sig de kristna hat från tillbedjare av hedniska gudar. I det forntida Efesos var det en lönsam affär att tillverka tempel åt gudinnan Artemis. Men genom Paulus predikande där kom många efesier att överge dyrkan av Artemis. Silversmederna, som såg sina affärer hotade, ställde då till upplopp. (Apostlagärningarna 19:24–41) Något liknande hände när kristendomen hade spritts till Bithynien (nu nordvästra Turkiet). Kort efter det att de kristna grekiska skrifterna var fullbordade rapporterade Plinius den yngre, ståthållare i Bithynien, att hedniska tempel hade övergetts och att försäljningen av foder till offerdjur hade minskat kraftigt. De kristna, vars tillbedjan inte tillät avgudadyrkan eller offrandet av djur, fick skulden och förföljdes. (Hebréerna 10:1–9; 1 Johannes 5:21) Det är uppenbart att de som hade ekonomiska intressen i dyrkan av hedniska gudar ogillade kristendomen, då ju kommersen i samband med denna dyrkan minskade och de förlorade pengar.

¹⁵ För det tredje blev de kristna ”föremål för hat” från nationalistiska romare. Till en början betraktades de kristna av romarna som en liten och kanske fanatisk religiös grupp. Men så småningom blev det belagt med dödsstraff att bara bekänna sig till kristendomen. Varför skulle redbara medborgare, som levde ett kristet liv, betraktas som lämpliga att förfölja och döda?

Varför blev de första kristna hatade i den romerska världen?

16. Hur höll de kristna sig avskilda från världen, och varför gjorde detta att de blev impopulära i den romerska världen?

¹⁶ Att de kristna kom att hatas i den romerska världen berodde i huvudsak på att de tillämpade sin tro i det dagliga livet och därför inte ville vara någon del av världen. (Johannes 15:19) De innehade därför inte några politiska ämbeten och utförde inte heller militärtjänst. Därför var de ”menniskor, som äro afdöda för werlden, som äro obrukbara till allmänna ärender”, skriver historikern August Neander i boken Den Christna Religionens och Kyrkans Allmänna Historia. Detta att de inte ville vara någon del av världen innebar också att de inte följde det onda handlingssättet i den fördärvade romerska världen. ”De små kristna grupperna oroade den nöjesgalna hedniska världen genom sin fromhet och anständighet”, förklarar historikern Will Durant. (1 Petrus 4:3, 4) Det var kanske för att tysta sitt oroade samvetes röst som romarna förföljde och avrättade de kristna.

17. Vad visar att de första kristnas predikoarbete var effektivt?

¹⁷ De kristna under det första århundradet predikade också de goda nyheterna om Guds kungarike med oförtrutet nit. (Matteus 24:14) Omkring år 60 v.t. kunde Paulus säga att de goda nyheterna hade ”predikats i hela skapelsen under himlen”. (Kolosserna 1:23) Vid slutet av det första århundradet hade Jesu efterföljare gjort lärjungar i hela romarriket, dvs. i Asien, Europa och Afrika! Till och med några medlemmar av ”kejsarens hushåll” hade blivit kristna.a (Filipperna 4:22) Detta nitiska predikande väckte förbittring. Neander skriver: ”Man såg nu huru Christendomen bland alla stånd oupphörligt utbredde sig och hotade statsreligionen ... med omstörtning.”

18. Varför blev de kristnas förhållande till de styrande i Rom spänt för att de visade Jehova odelad hängivenhet?

¹⁸ Jesu efterföljare visade Jehova odelad hängivenhet, och det var kanske detta som mer än något annat gjorde att deras förhållande till de styrande i Rom kom att bli spänt. (Matteus 4:8–10) Romarna tolererade andra religioner så länge som deras anhängare också deltog i kejsardyrkan. Men de första kristna kunde helt enkelt inte delta i en sådan dyrkan. De betraktade sig själva som ansvariga inför en högre myndighet än den romerska staten, nämligen Jehova Gud. (Apostlagärningarna 5:29) Detta medförde att en kristen, hur exemplarisk medborgare han än var i alla andra avseenden, betraktades som en fiende till staten.

19, 20. a) Vilka var i huvudsak ansvariga för det illvilliga skvaller som spreds om trogna kristna? b) Vilka falska anklagelser väcktes mot de kristna?

¹⁹ Det fanns ytterligare en orsak till att trogna kristna kom att bli ”föremål för hat” i den romerska världen, och det var att man gärna trodde på det illvilliga skvaller som spreds ut om dem, i huvudsak av de judiska religiösa ledarna. (Apostlagärningarna 17:5–8) Omkring år 60 eller 61 v.t., då Paulus var i Rom och väntade på att bli dömd av kejsar Nero, sade ledande judar om de kristna: ”Det är oss faktiskt bekant om den sekten att den blir motsagd överallt.” (Apostlagärningarna 28:22) Förtalet och ryktena om de kristna kan knappast ha undgått Nero. Det sades att Nero, då han blev beskylld för att ha anlagt den brand som härjade Rom år 64 v.t., utsåg de redan nedsvärtade kristna till syndabockar. Och detta verkar ha utlöst en våg av våldsam förföljelse som syftade till att utrota de kristna.

²⁰ De falska anklagelser som framfördes mot de kristna var ofta en blandning av rena lögner och en förvrängning av deras trosuppfattningar. På grund av att de kristna var monoteister och inte tillbad kejsaren stämplades de som ateister. Och eftersom de ibland mötte motstånd från sina icke-kristna familjemedlemmar, anklagades de för att splittra familjer. (Matteus 10:21) De stämplades som kannibaler, en anklagelse som enligt vissa källor grundade sig på en förvrängning av det som Jesus hade sagt vid Herrens kvällsmåltid. — Matteus 26:26–28.

21. Av vilka två orsaker blev de kristna ”föremål för hat”?

²¹ Det var därför i huvudsak av två orsaker som de kristna blev ”föremål för hat” från romarna: 1) deras på Bibeln grundade trosuppfattningar och 2) falska anklagelser mot dem. Oavsett orsaken hade deras motståndare bara ett mål, nämligen att få bort kristendomen. De verkliga upphovsmännen till förföljelsen av de kristna var naturligtvis övermänskliga motståndare, nämligen osynliga onda andemakter. — Efesierna 6:12.

22. a) Vilket exempel visar att Jehovas vittnen vinnlägger sig om att ”göra vad som är gott mot alla”? (Se rutan på sidan 11.) b) Vad skall behandlas i följande artikel?

²² I likhet med de första kristna har Jehovas vittnen i modern tid blivit ”föremål för hat” i olika länder. Men Jehovas vittnen hatar inte dem som inte är vittnen, och de har inte heller gett upphov till uppror mot regeringar. Över hela världen är de i stället kända för att visa verklig kärlek, en kärlek som överbryggar alla skrankor på grund av ras eller samhällsställning. Varför har de då blivit förföljda? Och hur reagerar de för motståndet? Dessa frågor skall vi behandla i följande artikel.

Vi försvarar vår tro

”Helga Kristus såsom Herre i era hjärtan, i det ni alltid är redo att komma med ett försvar inför var och en som av er kräver ett skäl för det hopp som är i er.” — 1 PETRUS 3:15.

1, 2. Varför blir Jehovas vittnen inte förvånade över att möta motstånd, men vad önskar de?

JEHOVAS VITTNEN är kända för att vara ärliga människor med god moral. Många tycker att de är bra grannar som inte skapar några problem. Men ironiskt nog har dessa fredsälskande kristna i både krigstid och fredstid med orätt fått utstå förföljelse. Detta är dock inte något som förvånar dem, utan de räknar faktiskt med att de, i likhet med Kristi sanna efterföljare under det första århundradet v.t., skall bli ”föremål för hat” och få möta motstånd. (Matteus 10:22) Dessutom säger Bibeln: ”Alla de som önskar leva i gudaktig hängivenhet i förbund med Kristus Jesus skall också bli förföljda.” — 2 Timoteus 3:12.

² Det är inte så att Jehovas vittnen söker förföljelse, och inte heller tycker de om de problem och de svårigheter förföljelsen kan föra med sig, exempelvis att de blir bötfällda, fängslade eller på annat sätt illa behandlade. De önskar ”föra ett lugnt och stilla liv”, så att de utan hinder kan predika de goda nyheterna om Guds kungarike. (1 Timoteus 2:1, 2) De uppskattar att de i de flesta länder har frihet att utöva sin tillbedjan, och de gör allt de kan för att ”hålla frid med alla människor”, inbegripet de styrande. (Romarna 12:18; 13:1–7) Varför blir de då ”föremål för hat”?

3. Nämn en orsak till att Jehovas vittnen med orätt blivit hatade.

³ Jehovas vittnen blir med orätt hatade och förföljda av i huvudsak samma orsaker som de första kristna blev det. För det första blir Jehovas vittnen impopulära bland somliga för att de handlar enligt sin tro och nitiskt predikar de goda nyheterna om Guds kungarike. Människor missförstår ofta deras nit och betraktar deras predikande som ”aggressiv proselytvärvning”. (Jämför Apostlagärningarna 4:19, 20.) Vittnenas neutralitet när det gäller politik och krig har ibland felaktigt tolkats som att de är illojala medborgare. — Mika 4:3, 4.

4, 5. a) Hur har Jehovas vittnen blivit föremål för falska anklagelser? b) Vilka har ofta varit de främsta anstiftarna av förföljelse av Jehovas vittnen?

⁴ För det andra har Jehovas vittnen blivit föremål för falska anklagelser — man har spritt ut fräcka lögner om dem och gett en förvrängd bild av deras tro. Detta har lett till att de i vissa länder helt obefogat har blivit utsatta för angrepp. Man har också stämplat dem som ”barnamördare” och en ”självmordssekt”, och detta för att de i lydnad för Bibelns befallning att ”avhålla” sig ”från blod” har sökt blodfri medicinsk behandling, när de har varit i behov av vård. (Apostlagärningarna 15:29) Det verkliga förhållandet är i stället att Jehovas vittnen sätter stort värde på livet och söker få bästa möjliga medicinska vård för sig själva och sina barn. Anklagelsen att många barn till Jehovas vittnen dör varje år på grund av att vittnena vägrar blodtransfusion är helt grundlös. Då Bibelns sanning inte har samma verkan på alla i en familj, har somliga kommit att anklaga vittnena för att upplösa familjer. Men de som känner Jehovas vittnen vet att de sätter familjelivet högt och försöker följa Bibelns befallningar att man och hustru skall älska och respektera varandra och att barnen skall lyda sina föräldrar oavsett om dessa är troende eller inte. — Efesierna 5:21–6:3.

⁵ De främsta anstiftarna av förföljelse av Jehovas tjänare har i många fall visat sig vara religiösa motståndare som har använt sitt inflytande hos politiker och i medier för att försöka få slut på vittnenas verksamhet. Hur bör då vi Jehovas vittnen reagera för sådant motstånd, antingen vi möter det på grund av vår tro och vårt handlingssätt eller på grund av falska anklagelser?

”Låt er resonlighet bli känd för alla människor”

6. Varför är det viktigt att ha en balanserad syn på dem som inte tillhör den kristna församlingen?

⁶ Vi måste för det första ha en rätt syn, Jehovas syn, på dem som inte delar vår religiösa övertygelse. Annars kanske vi i onödan framkallar fientlighet hos andra och får dem att smäda oss. ”Låt er resonlighet bli känd för alla människor”, skrev aposteln Paulus. (Filipperna 4:5) Bibeln uppmuntrar oss därför att ha en balanserad syn på dem som inte tillhör den kristna församlingen.

7. Vad är inbegripet i att bevara sig ”utan fläck från världen”?

⁷ Bibeln uppmanar oss å ena sidan att bevara oss ”utan fläck från världen”. (Jakob 1:27; 4:4) Uttrycket ”värld” åsyftar här, precis som på många andra ställen i Bibeln, den stora massan av människor, frånsett de sanna kristna. Vi lever mitt i detta samhälle av människor, och vi kommer i kontakt med dem på vårt arbete, i skolan och i grannskapet. (Johannes 17:11, 15; 1 Korinthierna 5:9, 10) Vi håller oss utan fläck från världen genom att sky attityder, tal och uppförande som är i strid med Guds rättfärdiga vägar. Det är också viktigt att vi inser risken med att ha ett nära samröre med den här världen, och i synnerhet då med dem som helt saknar respekt för Jehovas normer. — Ordspråken 13:20.

8. Varför ger rådet att bevara sig utan fläck från världen oss inte någon orsak att se ner på andra?

⁸ Men rådet att bevara sig utan fläck från världen ger oss å andra sidan ingen orsak att tala nedsättande om dem som inte är Jehovas vittnen. (Ordspråken 8:13) Tänk på exemplet i föregående artikel med de judiska religiösa ledarna. Den form av gudsdyrkan som de utvecklade vann inte Jehovas ynnest, och inte heller bidrog den till goda relationer med icke-judar. (Matteus 21:43, 45) Dessa egenrättfärdiga och fanatiska män hade alltför höga tankar om sig själva och betraktade icke-judar med förakt. Vi intar inte en sådan trångsynt inställning till dem som inte är vittnen och behandlar dem inte heller med förakt. Likt aposteln Paulus önskar vi i stället att alla som får höra budskapet om Bibelns sanning skall få Guds ynnest. — Apostlagärningarna 26:29; 1 Timoteus 2:3, 4.

9. Vilken verkan bör en balanserad bibelenlig syn ha på vårt sätt att tala om dem som inte delar vår tro?

⁹ Vi bör ha en balanserad biblisk syn på dem som inte är vittnen, och den bör påverka vårt sätt att tala om dem. Paulus förmanade Titus att påminna de kristna på Kreta att ”inte bespotta någon, att inte vara stridslystna, att vara resonliga och lägga i dagen all mildhet mot alla människor”. (Titus 3:2) Lägg märke till att de kristna inte skulle bespotta ”någon”, inte ens dem på Kreta som inte var kristna och som i några fall var kända för att vara lögnare och lata matvrak. (Titus 1:12) Vi skulle således handla i strid med Bibeln om vi talade om dem som inte delar vår tro i förklenande ordalag. En överlägsen inställning drar inte människor till tillbedjan av Jehova. Men om vi betraktar och behandlar andra enligt de förnuftiga principerna i Jehovas ord, blir vi en ”prydnad” för Guds ”lära”. — Titus 2:10.

När man skall tiga och när man skall tala

10, 11. Hur visade Jesus att han visste när det var a) ”tid att tiga” och b) ”tid att tala”?

¹⁰ I Predikaren 3:7 heter det att det finns ”en tid att tiga och en tid att tala”. Det svåra är dock att avgöra när vi skall ignorera motståndare och när vi skall försvara vår tro. Vi kan lära mycket av vårt föredöme Jesus. Han visade alltid ett fullkomligt omdöme. (1 Petrus 2:21) Han visste när det var ”tid att tiga”. När de främsta prästerna och de äldre männen anklagade Jesus inför Pilatus, ”gav han inget svar”. (Matteus 27:11–14) Han ville inte säga något som skulle kunna hindra genomförandet av Guds vilja med avseende på honom. Han valde i stället att låta de gärningar han hade utfört få tala för sig själva. Han visste att inte ens sanningen skulle ändra deras stolta sinnen och hjärtan. Han ignorerade således deras anklagelse och vägrade att svara. — Jesaja 53:7.

¹¹ Men Jesus visste också när det var ”tid att tala”. Ibland tog Jesus öppen strid med sina kritiker och vederlade deras falska anklagelser. Som exempel kan nämnas hur Jesus, när de skriftlärda och fariséerna försökte misskreditera honom inför en folkskara genom att anklaga honom för att driva ut demoner med hjälp av Beelsebub, valde att inte låta en sådan falsk anklagelse få stå oemotsagd. Med förödande logik och en kraftfull liknelse vederlade han deras lögn. (Markus 3:20–30; se också Matteus 15:1–11; 22:17–21; Johannes 18:37.) Det var också ”en tid att tala”, när översteprästen Kaifas, efter det att Jesus hade blivit förrådd, gripen och förd inför Sanhedrin, listigt krävde: ”Vid den levande Guden tar jag ed av dig att du skall säga oss om du är Kristus, Guds Son!” Om Jesus nu hade tigit, skulle det ha kunnat tolkas som att han förnekade att han var Kristus. Därför svarade han: ”Det är jag.” — Matteus 26:63, 64; Markus 14:61, 62.

12. Vilken situation var det som fick Paulus och Barnabas att tala med dristighet i Ikonion?

¹² Tänk också på exemplet med Paulus och Barnabas. I Apostlagärningarna 14:1, 2 heter det: ”I Ikonion gick de nu tillsammans in i judarnas synagoga och talade på sådant sätt att en stor hop av både judar och greker blev troende. Men de judar som inte trodde eggade upp folk av nationerna och påverkade deras själar i orätt riktning emot bröderna.” Enligt 1981 års översättning lyder vers 2: ”Men de judar som inte ville tro hetsade upp hedningarna mot bröderna och förgiftade deras sinnen.” Dessa judiska motståndare nöjde sig inte med att själva förkasta budskapet, utan de satte också i gång en förtalskampanj mot de kristna och försökte få den icke-judiska befolkningen att bli avogt inställd till dem.a De måste verkligen ha hyst ett djupt hat till kristendomen! (Jämför Apostlagärningarna 10:28.) Paulus och Barnabas tyckte att detta var ”en tid att tala”, då nya lärjungar annars skulle ha kunnat bli modfällda av att bli smädade offentligt. ”Därför använde de [Paulus och Barnabas] avsevärd tid till att tala dristigt med bemyndigande från Jehova”, som visade sitt godkännande genom att ge dem kraft att utföra mirakulösa tecken. Detta ledde till att somliga var ”för judarna men andra för apostlarna”. — Apostlagärningarna 14:3, 4.

13. När är det i allmänhet ”tid att tiga” i samband med att vi blir smädade?

¹³ Hur bör vi då reagera när vi blir smädade? Det beror helt på omständigheterna. I vissa situationer måste vi tillämpa principen att det finns ”en tid att tiga”, och i synnerhet då när avgjorda motståndare försöker dra in oss i meningslösa diskussioner. Vi får inte glömma att vissa människor helt enkelt inte vill lära känna sanningen. (2 Thessalonikerna 2:9–12) Det är meningslöst att försöka resonera med dem som har en djupt rotad vantro i sina stolta hjärtan. Och om vi skulle engagera oss i debatter med alla som kommer med falska anklagelser mot oss, skulle det kunna avleda oss från den mycket viktigare och mycket mer tillfredsställande verksamheten att hjälpa de uppriktiga människor som verkligen vill lära känna Bibelns sanning. När vi möter motståndare som är inställda på att sprida lögner om oss lyder det inspirerade rådet: ”Undvik dem.” — Romarna 16:17, 18; Matteus 7:6.

14. Hur kan vi försvara vår tro inför andra?

¹⁴ Detta innebär naturligtvis inte att vi inte skall försvara vår tro. Det finns ju trots allt också ”en tid att tala”. Vi är med rätta bekymrade över de uppriktiga människor som har fått höra eller läsa nedsättande uttalanden om oss. Vi är villiga och välkomnar tillfällen att klart och tydligt få förklara vår uppriktiga övertygelse för andra. Petrus skrev: ”Helga Kristus såsom Herre i era hjärtan, i det ni alltid är redo att komma med ett försvar inför var och en som av er kräver ett skäl för det hopp som är i er, men gör det med mildhet och djup respekt.” (1 Petrus 3:15) När uppriktigt intresserade människor ber om bevis för vår dyrbara tro och när de frågar om de falska anklagelser som motståndare har riktat mot oss, då är det vår skyldighet att försvara vår tro med hjälp av Bibeln. Vårt goda uppförande talar också sitt tydliga språk. När fördomsfria iakttagare lägger märke till att vi verkligen försöker leva i enlighet med Guds rättfärdiga normer, är det inte svårt för dem att se att anklagelserna mot oss är falska. — 1 Petrus 2:12–15.

Hur är det då med ärekränkande publicitet?

15. Nämn ett exempel på hur medierna har gett en felaktig bild av Jehovas vittnen.

¹⁵ Ibland har medierna gett en felaktig bild av Jehovas vittnen. Den 1 augusti 1997 publicerade till exempel en rysk tidning en ärekränkande artikel om Jehovas vittnen, i vilken man bland annat påstod att vittnena kategoriskt kräver att deras medlemmar ”förskjuter sina hustrur, män och föräldrar, om dessa inte har samma tro eller inte förstår deras tro”. Alla som verkligen känner till Jehovas vittnen vet att den anklagelsen är falsk. Bibeln visar att de kristna skall behandla icke troende familjemedlemmar med kärlek och respekt, något som vittnena försöker följa. (1 Korinthierna 7:12–16; 1 Petrus 3:1–4) Men trots detta publicerades artikeln, och många läsare blev på så sätt felunderrättade. Hur kan vi försvara vår tro när vi blir falskeligen anklagade?

16, 17 och rutan på sidan 16. a) Vad skrev Vakttornet en gång om hur vi bör förhålla oss till felaktig information i medierna? b) Under vilka förhållanden kan Jehovas vittnen svara på negativa rapporter i medierna?

¹⁶ Här finns det återigen ”en tid att tiga och en tid att tala”. Så här uttrycktes det en gång i Vakttornet: ”Om vi skall ignorera falska uppgifter i massmedier eller försvara sanningen med lämpliga medel beror på omständigheterna, den som är upphovet till kritiken och vilken målsättning den som kritiserar har.” Det kan i vissa fall vara bäst att ignorera negativa rapporter och på så sätt undvika att lögnerna får ytterligare publicitet.

¹⁷ I andra fall kan det vara ”en tid att tala”. En ansvarskännande journalist eller reporter, som har blivit felunderrättad om Jehovas vittnen, kan välkomna sanningsenliga upplysningar om oss. (Se rutan ”Att rätta till en felaktig bild”.) Om negativa rapporter i medierna väcker fördomar som hindrar vårt predikoarbete, kan representanter för Sällskapet Vakttornets avdelningskontor ta initiativet till att på lämpligt sätt försvara sanningen.b Om vägran att framträda i ett TV-program skulle kunna ge intrycket att Jehovas vittnen inte kan försvara sig, kan kvalificerade äldste få i uppdrag att framföra fakta i ett sådant program. Enskilda Jehovas vittnen rättar sig i sådana fall efter anvisningarna från Sällskapet Vakttornet och dess representanter. — Hebréerna 13:17.

Att lagligen försvara de goda nyheterna

18. a) Varför behöver vi inte tillåtelse av mänskliga regeringar för att predika? b) Vilken kurs följer vi när man inte ger oss tillåtelse att predika?

¹⁸ Vi har himmelskt bemyndigande att predika de goda nyheterna om Guds kungarike. Jesus, som har gett oss i uppdrag att utföra detta arbete, har fått ”all myndighet i himlen och på jorden”. (Matteus 28:18–20; Filipperna 2:9–11) Därför behöver vi inte tillåtelse av mänskliga regeringar för att predika. Men vi inser dock att religionsfrihet främjar spridandet av budskapet om Guds kungarike. I de länder där vi har frihet att utöva vår tillbedjan kommer vi att utnyttja rättsväsendet till att skydda den. Där vi har vägrats den friheten kommer vi att inom lagens ramar försöka få den. Vi har inte som mål att reformera samhället, utan att ”försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”.c — Filipperna 1:7.

19. a) Vad kan bli följden av att vi betalar tillbaka ”till Gud de ting som är Guds”? b) Vad är vi fast beslutna att göra?

¹⁹ Som Jehovas vittnen erkänner vi Jehova som universums Suverän. Hans lag är den högsta lagen. Vi lyder samvetsgrant mänskliga regeringar och betalar därigenom ”tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens”. Men vi kommer inte att låta något hindra oss från att fullgöra vår långt viktigare skyldighet, nämligen att betala tillbaka ”till Gud de ting som är Guds”. (Matteus 22:21) Vi är väl införstådda med att detta gör att vi blir ”föremål för hat” från nationerna, men vi accepterar detta som en del av kostnaden för att vara en lärjunge. Jehovas vittnens rättsliga kamp nu på 1900-talet vittnar om deras beslutsamhet att försvara sin tro. Med Jehovas hjälp och stöd kommer vi att ”utan uppehåll” fortsätta att ”undervisa och förkunna de goda nyheterna”. — Apostlagärningarna 5:42.

[Fotnoter]