HALSHUGGNING

En avrättningsmetod som inte är föreskriven i den mosaiska lagen men som tillämpades i de flesta icke-israelitiska nationer. När någon blev halshuggen i Israel var personen i fråga som regel redan död, och avsikten var att göra detta offentligt känt som ett varnande exempel eller som ett tecken på vanära.

Farao ”lyfte upp” förste bagarens huvud från honom, uppenbarligen genom att han lät halshugga honom. (1Mo 40:19, 20) När David hade fällt Goljat med en slungsten tog han Goljats svärd och ”gav honom dödsstöten” genom att halshugga honom inför ögonen på den israelitiska och den filisteiska hären. Detta injagade skräck i filistéerna, och de flydde i förvirring. (1Sa 17:51, 52) Filistéerna högg huvudet av Saul sedan han hade dött och hängde hans och hans söners kroppar på Bet-Sans mur. (1Sa 31:9, 12) Rekab och Baanah, två onda män, dödade Sauls son Is-Boset och högg av honom huvudet för att ta med det till David i tron att de därigenom skulle vinna Davids gillande. David lät emellertid avrätta dem för detta. (2Sa 4:5–12) För att rädda sin stad följde invånarna i Abel vid Bet-Maaka en vis kvinnas råd och högg huvudet av Sheba, Bikris son, och kastade det över muren till Joab. Det sägs inte om Sheba dödades innan hans huvud höggs av. (2Sa 20:15, 21, 22) De äldste och stormännen i Samaria dödade Ahabs 70 söner och sände deras huvuden i korgar till Jehu i Jisreel. Där lades de i två högar vid stadsporten som ett vittnesbörd om att Jehovas dom som uttalades genom Elia hade verkställts. (2Ku 10:6–10; 1Ku 21:20–22)

Bibeln berättar att Herodes Antipas på begäran av Herodias dotter lät halshugga Johannes döparen i fängelset. (Mt 14:8–11; Mk 6:24–28; Lu 9:9) Aposteln Johannes såg i en syn ”själarna av dem som hade avrättats med yxa för det vittnesbörd de hade avgett om Jesus och för att de hade talat om Gud”. (Upp 20:4; se BROTT OCH STRAFF.)