Hälsa för alla — När?

”Den allmänna hälsovården i de 67 fattigaste utvecklingsländerna med undantag av Kina offrar sammanlagt mindre pengar på hälsovård än de rika länderna lägger ner enbart på lugnande medel.” — Health Crisis 2000.

”HÄLSA för alla år 2000” — denna slogan har upprepats gång på gång, i synnerhet sedan år 1978, då en internationell hälsovårdskonferens, International Conference on Primary Health Care, anordnades på initiativ av WHO (Världshälsoorganisationen) och UNICEF (Förenta nationernas barnfond). Denna konferens, som besöktes av delegater från omkring 134 länder, riktade världens uppmärksamhet på hur bristfällig hälsovården egentligen är, globalt sett.

Den dåvarande UNICEF-chefen, Henry R. Labouisse, sade: ”Ett av skälen till att vi träffas här i dag är vår djupa övertygelse om att de skandalösa orättvisorna när det gäller tillgången till hälsovård i olika delar av världen, och även inom enskilda nationer, inte längre kan tolereras.”

Före konferensen talade en rapport om den oerhörda, världsomspännande klyftan mellan de bemedlade i de rikare nationerna och de obemedlade på andra håll. Samma år hette det i en UNICEF-rapport om situationen i några av de fattigare länderna: ”Endast 10 % av dessa människor har tillgång till någorlunda god hälsovård.” Det sades också: ”Det är — i bästa fall — tjugo procent som har rent vatten att dricka.”

Konferensen efterlyste ”ökade ansträngningar vad beträffar tillgången på föda och lämpliga näringsämnen, tillräckliga resurser med avseende på fullgott vatten och grundläggande sanitära anordningar; mödra- och barnavård, ... anskaffning av nödvändiga läkemedel”.

Alla dessa saker är mycket kostnadskrävande, i synnerhet för människor i de fattiga länderna. Varifrån skulle de få pengar att fylla dessa behov? Konferensen förklarade att genom ”fred, avspänning och avrustning” skulle enorma penningsummor kunna frigöras för sådana ändamål. Världshälsoorganisationens tidskrift, World Health, såg sig därför föranlåten att skriva: ”Föreställ er en idealisk värld, där allt det skarpsinne, alla de utgifter och alla de mänskliga och materiella resurser som nu läggs ner på militära vapen i stället användes till att förbättra världshälsan!”

Men har du, under de år som har gått sedan 1978, sett några tecken på sådan fred, avspänning och avrustning? Är inte nationerna på väg i rakt motsatt riktning, medan hälsoproblemen fortsätter att öka?

[Bild på sidan 3]

Vaccinering av colombianska skolbarn

[Bildkälla]

P. Almasy/WHO

Hälsa för alla — ett grundläggande behov

DEN moderna läkarvetenskapen har gjort oerhörda landvinningar. Orsakerna till forna tiders stora farsoter är inte längre ett mysterium. Förbluffande framsteg har lett fram till nutida medicinska mirakel.

Men trots detta är hälsoproblemen fortfarande överväldigande. Vid tiden för den internationella hälsovårdskonferensen år 1978 var det fortfarande 80 procent av världens landsbygdsbefolkning och fattiga stadsbefolkning som inte hade tillgång till någon som helst hälsovård, och 30 av 31 barn under fem år som skulle komma att dö det året bodde i de fattigare länderna. I de ”utvecklade” länderna utgör miljöförstöring, föroreningar och skadliga avfallsprodukter fortfarande ett växande hot mot allt liv.

Världshälsoorganisationens regionalkontor i Europa har förutspått, inte att hälsa skall uppnås år 2000, utan att en kris kan komma att inträffa då. År 1983 lät man publicera en bok, Health Crisis 2000, av Peter O’Neill, som talar om det ”skrämmande faktum” att en mängd ”nya sjukdomar” har smugit sig på den civiliserade världen. Vilka sjukdomar? Miljöbetingad cancer, hjärtsjukdomar, narkotikamissbruk, psykiska sjukdomar, sexuellt överförda sjukdomar, ”den självförstörande driften hos rökare och drinkare” och ”’epidemin av trafikolyckor’, som skövlar människoliv och åderlåter våra ekonomiska resurser”. Dessa ”överflödssamhällets sjukdomar” sprider sig nu också till de fattigare länderna.

Nutida problem

Låt oss betrakta några av dessa nutida problem:

CANCER är den näst största dödsorsaken i Förenta staterna. En amerikan av fyra drabbas av denna sjukdom. Över hela världen kan det finnas ända upp till 40 miljoner fall. Det finns en uppsjö av cancerframkallande ämnen.

MILJÖFÖRSTÖRING. Farliga produkter och giftigt avfall förstör vår miljö. Kemiska bekämpningsmedel finns i maten vi äter. Floder och sjöar är nersmutsade. På somliga håll är till och med grundvattenkällorna förorenade.

NARKOTIKAMISSBRUK. ”En långsam kana ner till helvetet” är vad boken Health Crisis 2000 kallar narkotikamissbruk. Det sägs där att ”nedbrytningsprocessen i den unges sinne och kropp ... är så fruktansvärd och rehabiliteringsprocessen så långvarig och svår för patienten och för dem som hjälper honom att detta problem förtjänar särskild uppmärksamhet”.

SEXUELLT ÖVERFÖRDA SJUKDOMAR. I och med det moraliska sammanbrottet har spridningen av veneriska sjukdomar nått så långt att den har betecknats som en pandemi — en vittutbredd epidemi. Tidskriften World Health förklarar: ”Sjukdomsspridningen bland befolkningen är i dag så allmän att varje sexuellt aktiv person [underförstått i det här fallet: en som har flera sexualpartner] löper risk att bli smittad.”

ALKOHOLMISSBRUK. På många platser har kvinnor, ungdomar och till och med barn sällat sig till skaran av alkoholister. Alkohol anses vara en bidragande faktor i 40 procent av alla trafikolyckor. Även en sällskapsdrinkare kan äventyra familjens liv när han försöker visa att han är kapabel att köra bil.

MODERNA KOMMUNIKATIONER. De moderna bekväma kommunikationerna har gjort att epidemier snabbt kan spridas över hela världen. Aids och penicillinresistenta former av gonorré har spritt sig till olika delar av världen via utlandsresenärer, och spridningen av dessa sjukdomar sägs ha ”gynnats av de dramatiska folkförflyttningar som kännetecknat 1900-talet”.

BEFOLKNINGSPROBLEM. Befolkningsexplosionen och den snabba avflyttningen från landsbygden till redan överbefolkade städer gör att världens hälsoproblem kompliceras ytterligare. År 1983 fanns det 26 städer i världen som hade över fem miljoner invånare. År 2000 kommer det kanske att finnas 60 sådana städer. Tidskriften World Health förklarar att det då kan komma att finnas mer än en miljard människor som ”lever i stadsområden i ett tillstånd av yttersta fattigdom”. Förre världsbankschefen Robert McNamara sade varnande: ”Om inte storstäderna börjar göra något konstruktivt åt fattigdomen, kan fattigdomen komma att göra något destruktivt med storstäderna.”

Trots många hängivna människors ihärdiga ansträngningar tycks således målet ”hälsa för alla” vara långt utom räckhåll. Denna slogan bör i själva verket inte tas bokstavligt. Innebörden i den var inte att alla människor skulle åtnjuta god hälsa, utan att alla åtminstone skulle ha tillgång till grundläggande hälsovård. Målet är, enligt en broschyr från Världshälsoorganisationen, att ”hälsovårdsresurserna skall bli rättvist fördelade, ... att grundläggande hälsovård skall vara tillgänglig för alla ... och att människor skall använda bättre metoder än de nu gör” för att förebygga och lindra sjukdomar och handikapp.

[Bildkälla på sidan 4]

P. Almasy/WHO