Det gick sedan ytterligare 60 år innan det uppenbarades för aposteln Johannes att det var bara 144.000 som skulle tas från jorden för att få del i det himmelska kungariket tillsammans med Kristus. — Upp. 7:4—8; 14:1—3.

Charles Taze Russell och hans medförbundna hade detta himmelska hopp, liksom de flesta av Jehovas vittnen fram till mitten av 1930-talet. Genom sitt studium av Bibeln visste de också att detta att några blev smorda med helig ande inte bara betecknade att de hade utsikten att få tjäna som kungar och präster tillsammans med Kristus i himlen, utan också att de hade ett speciellt arbete att utföra medan de ännu befann sig i köttet. (1 Petr. 1:3, 4; 2:9; Upp. 20:6) Vad var det för ett arbete? De kände väl till det som stod i Jesaja 61:1 och citerade ofta det här skriftstället: ”Den suveräne Herren Jehovas ande är över mig, eftersom Jehova har smort mig till att kungöra goda nyheter för de saktmodiga.”

De insåg att det vid den tiden var bara en ”kallelse” som gick ut till alla sanna kristna. Det var en inbjudan att bli medlemmar av Kristi brud, som till slut skulle omfatta 144.000. (Ef. 4:4; Upp. 14:1—5) De försökte stimulera alla som bekände sig tro på Kristi lösenoffer, vare sig de tillhörde ett kyrkosamfund eller inte, till att uppskatta ”de dyrbara och mycket storslagna löftena” som Gud hade gett. (2 Petr. 1:4; Ef. 1:18) De strävade efter att väcka en nitälskan hos dem i fråga om att uppfylla de krav som gällde för den lilla hjorden av dem som skulle ärva det himmelska kungariket. Genom Zion’s Watch Tower och andra på Bibeln grundade publikationer gjorde broder Russell och hans medförbundna ihärdiga ansträngningar att tillhandahålla andlig ”mat i rätt tid” för att styrka alla dessa som de betraktade som medlemmar av ”trons hus” (därför att de bekände sig tro på återlösningen). — Matt. 24:45, 46; Gal. 6:10, Åkeson.

De kunde emellertid se att inte alla som gjorde gällande att de hade ”invigt sig” (eller ”fullständigt givit sig själva åt Herren”, vilket var den innebörd man lade i detta) därefter fortsatte att leva ett liv i villig självuppoffring genom att sätta Herrens tjänst främst i livet. Men, som de förklarade, invigda kristna hade villigt samtyckt till att avstå från sin mänskliga natur med tanke på ett himmelskt arv; det fanns ingen återvändo. Om de inte uppnådde liv i andevärlden, väntade dem den andra döden. (Hebr. 6:4—6; 10:26—29) Men många till synes invigda kristna tog lätt på saken. De visade inte någon verklig nitälskan för Herrens sak och hade ingen önskan att vara självuppoffrande. Ändå hade de av allt att döma inte förnekat återlösningen, och de levde ett någorlunda rent liv. Hur skulle det gå med sådana människor?

Under många år trodde bibelforskarna att detta var den grupp som beskrivs i Uppenbarelseboken 7:9, 14, där det talas om ”en stor skara” som kommer ut ur den stora vedermödan och står inför Guds tron och inför Lammet, Jesus Kristus. De tänkte sig att även om dessa inte hade någon önskan att leva ett självuppoffrande liv, skulle de ställas inför trosprov som slutade i döden under en tid av vedermöda, som skulle komma efter det att de sista medlemmarna av Kristi brud hade blivit förhärligade. De trodde att om dessa som sades tillhöra den stora skaran var trogna vid den tidpunkten, skulle de bli uppväckta till himmelskt liv — inte för att härska som kungar, utan för att inta en plats inför tronen. Man drog den slutsatsen att de skulle få en sådan andrahandsställning därför att deras kärlek till Herren inte hade varit så brinnande som den borde, därför att de inte hade visat tillräckligt stor nitälskan. Man trodde att de var människor som hade blivit pånyttfödda av Guds ande men som hade varit försumliga i fråga om att lyda Gud och som kanske också fortsatte att hålla fast vid kristenhetens kyrkor.

De trodde också att ”de gamla värdiga”, eller ”forntidens värdiga”, som skulle tjäna som furstar på jorden under tusenårsriket, kanske — men bara kanske — vid slutet av den tiden på något sätt skulle få himmelskt liv. (Ps. 45:16) De tänkte sig att de som ”invigde sig” efter det att de 144.000 arvingarna till det himmelska kungariket slutgiltigt hade utvalts, men innan tiden av återställelse på jorden hade börjat, möjligen hade en liknande framtidsutsikt. I viss mån var det här något som härrörde från kristenhetens uppfattning att alla som är tillräckligt goda kommer till himlen.