I egenskap av go’ẹl, återköpare, hämnades Jehova således det orätta som hade begåtts mot hans tjänare, något som gjorde att hans namn blev rentvått från de anklagelser som hade riktats mot honom av dem som tog Israels olycka som en anledning till att bespotta honom. (Ps 78:35; Jes 59:15–20; 63:3–6, 9) Som både hela nationens och de enskilda individernas nära släkting och store friköpare tog han sig an israeliternas ”rättssak” för att skipa rättvisa. (Ps 119:153, 154; Jer 50:33, 34; Klag 3:58–60; jfr Ord 23:10, 11.)

En nära släkting, en go’ẹl, var således ”återköpare” (Rut 2:20; 3:9, 13) eller, om det gällde ett dråp, ”blodshämnare” (4Mo 35:12).

Lagen föreskrev att om en fattig israelit på grund av omständigheterna blev tvungen att sälja sin arvsbesittning, sitt hus i en stad eller rentav sig själv som slav, hade ”en återköpare” som var ”nära släkt med honom”, en go’ẹl, rätt att ”köpa tillbaka [ga’ạl] det hans bror ... [hade] sålt”; säljaren kunde eventuellt göra detta själv om han kunde skaffa fram de medel som behövdes. (3Mo 25:23–27, 29–34, 47–49; jfr Rut 4:1–15.)

Om det hade begåtts ett mord, kunde mördaren inte få beskydd i någon av tillflyktsstäderna. När saken hade behandlats skulle domarna i stället överlämna honom åt ”blodshämnaren [go’ẹl]” – en nära släkting till offret – som sedan skulle döda honom.