Nej, det är det inte. Redan i Bibelns första bok, Första Moseboken, får vi veta att själen inte är något som man har, utan någonting man är. När den första människan, Adam, skapades, sägs det: ”Människan blev en levande själ.” (1 Moseboken 2:7) Det hebreiska ord som här översatts med ”själ”, nẹ·fesh, förekommer över 700 gånger i de hebreiska skrifterna och syftar inte en enda gång på en separat, översinnlig, andlig del av människan. Tvärtom beskrivs själen som materiell, konkret, fysisk.

Slå upp de nedan angivna verserna i din egen bibel, för det hebreiska ordet nẹ·fesh förekommer i alla dessa bibeltexter. De visar tydligt att själen kan utsättas för hot och risker och till och med bli kidnappad (5 Moseboken 24:7; Domarna 9:17; 1 Samuelsboken 19:11); röra vid saker och ting (Job 6:7); slås i järn (Psalm 105:18); åstunda att äta kött, utsättas för betryck genom fasta, försvagas av hunger och törst, lida av en tärande sjukdom och drabbas av sömnlöshet på grund av sorg. (5 Moseboken 12:20; Psalm 35:13; 69:10; 106:15; 107:9; 119:28) Ja, eftersom din själ är du, ditt eget jag, kan din själ uppleva allt som du själv kan uppleva.c

Det är därför inte så underligt att The Encyclopedia Americana säger beträffande ordet ”själ” i de hebreiska skrifterna: ”Gamla testamentets uppfattning är att människan är en enhet, inte en förening av själ och kropp.” Det sägs vidare i samma verk: ”Nefesh ... uppfattas aldrig som något som är i verksamhet skilt från kroppen.”