AVKOMMA, SÄD

Det hebreiska ordet zẹra‛ och det grekiska ordet spẹrma, som båda återges med ”avkomma” och ”säd”, förekommer många gånger i Bibeln och används 1) i botaniska sammanhang (säd, frö), 2) i fysiologiska sammanhang (säd) eller 3) bokstavligt och bildligt om avkomma.

Botanisk. Israels ekonomi grundade sig huvudsakligen på lantbruk. Därför talas det i Bibeln mycket om att så, plantera och skörda, och ordet zẹra‛ används ofta i betydelsen ”frö” eller ”säd”. Första exemplet på det är i skildringen av den tredje skapelsedagen. Jehova gav befallningen: ”Må jorden få gräs att spira upp, fröbärande växter, fruktträd som enligt sina arter ger frukt som har frö i sig – på jorden.” (1Mo 1:11, 12, 29) Här visade Skaparen att han hade för avsikt att klä jorden med växter genom en fortplantningsprocess med frön, och de olika skapade arterna skulle hållas isär så att var och en förökade sig ”enligt sin art” genom sina egna särskilda frön.

Fysiologisk. Det hebreiska ordet zẹra‛ används i fysiologisk betydelse i 3 Moseboken 15:16–18 och 18:20 (not), där det talas om sädesuttömning. I 3 Moseboken 12:2 har den kausativa (förorsakande) formen av verbet zarạ‛ (”att så”) återgetts med sådana uttryck som ”bli havande”, ”befruktas” eller ”befruktas med säd”. I 4 Moseboken 5:28 förekommer en passiv form av verbet zarạ‛ tillsammans med zẹra‛ i ett uttryck som kan återges ”bli havande genom mannens säd” (NV), ”ta emot mannens säd” (2000) eller ”befruktas” (Åk).

Bokstavlig och bildlig. I de flesta fall där ordet zẹra‛ förekommer i Bibeln används det i betydelsen avkomma eller efterkommande. I Första Moseboken 7:3 används det om djurs avkomma. I Första Moseboken 9:9 avser det Noas avkomma, och i 1 Moseboken 16:10 används det om kvinnan Hagars avkomma. Gud befallde att Abram och hans köttsliga ”avkomma” skulle omskäras som ett tecken på det förbund Gud ingick med dem. (1Mo 17:7–11)

Det grekiska ordet spẹrma används i samma betydelser som det hebreiska zẹra‛. (Jfr Mt 13:24; 1Kor 15:38; Heb 11:11; Joh 7:42.) I den liknelse där Jesus Kristus låter ”utsäde” symbolisera Guds ord används det besläktade ordet spọros (det som har såtts). (Lu 8:11)

En person förutsagd. När Abrahams och andras avkomma omtalas står det hebreiska och det grekiska ordet i singular och syftar i regel på avkomma i kollektiv bemärkelse. Det tycks finnas goda skäl till att det kollektiva uttrycket zẹra‛, ”avkomma”, användes så ofta om Abrahams efterkommande i stället för det plurala ordet banịm, ”söner” (sing.: ben). Aposteln Paulus framhåller detta när han förklarar att Gud först och främst hade en person, nämligen Kristus, i tankarna när han talade om välsignelserna som skulle komma genom Abrahams avkomma. Paulus säger: ”Nu uttalades löftena till Abraham och till hans avkomma. Det sägs [el.: ”Han säger”] inte: ’Och åt dina avkomlingar [grek.: spẹrmasin]’, som när det är många sådana, utan som när det är en enda: ’Och åt din avkomma [grek.: spẹrmati]’, som är Kristus.” (Gal 3:16, not)

En del kännare har gjort invändningar mot det Paulus sade om hur ordet för ”avkomma” används i singular och plural. De påpekar att det hebreiska ordet zẹra‛ aldrig ändrar form när det används i betydelsen ”avkomma”, ”efterkommande” (något som i vissa avseenden kan jämföras med att det svenska ordet ”avkomma” har samma form oavsett om det avser en eller flera avkomlingar). De tillhörande verben och adjektiven visar inte heller om ordet skall uppfattas som singular eller plural. Allt detta är riktigt, men det finns en annan omständighet som visar att Paulus förklaring är korrekt såväl grammatiskt som läromässigt. Den omständigheten förklaras i M’Clintock och Strongs Cyclopædia (1894, bd IX, sid. 506): ”När det gäller pronomen skiljer sig konstruktionen helt från de två föregående [dvs. verb och adjektiv som används tillsammans med ordet för ”avkomma”]. Ett pronomen i singular [som syftar på zẹra‛ ] betecknar en enskild person eller en av många, medan ett pronomen i plural betecknar alla avkomlingarna. Denna regel följs konsekvent i Sept[uaginta]. ... Petrus förstod denna konstruktion, för i hans tal till judarna i staden Jerusalem före Paulus omvändelse (Apg iii, 26) finner vi att han av 1Mo xxii, 17, 18 drog slutsatsen att avkomman är en enda person i likhet med vad David hade gjort tusen år tidigare (Ps lxxii, 17).”

I uppslagsverket sägs det vidare: ”Paulus framhåller inte skillnaden mellan en avkomma och en annan, utan mellan en avkomma och många; och om vi tar i betraktande att han citerar samma avsnitt som Petrus [som nämndes tidigare], förstår vi att hans argument är väl underbyggt av att pronomenet i uttrycket ’sina fiender’ står i singular [i grundtexten, dvs. hans fiender, inte deras]. Avkomma med ett pronomen i singular är en exakt motsvarighet till son.”