Detta framgår av det förhållandet att när vokaltecken började användas under andra hälften av det första årtusendet v.t. satte de judiska avskrivarna in vokaltecknen för antingen ’Adhonạj eller ’Elohịm när de skrev tetragrammet. Avsikten var tydligtvis att påminna läsaren om att han skulle säga dessa ord i stället för att uttala Guds namn.

Under senare hälften av det första årtusendet v.t. införde alltså judiska lärda ett system av prickar och streck som skulle motsvara de vokaler som saknades i den hebreiska konsonanttexten. När det gällde Guds namn satte de inte in de rätta vokaltecknen utan använde andra vokaltecken för att påminna läsaren om att säga ’Adhonạj (”suveräne Herre”) eller ’Elohịm (”Gud”).

I Codex Leningradensis B 19^A, som är från 1000-talet v.t., är tetragrammet försett med vokaltecken så att uttalet blir Jehwạh, Jehwịh och Jehowạh. I Ginsburgs utgåva av den masoretiska texten anger vokaltecknen uttalet Jehowạh. (1Mo 3:14, not)