Längre fram, sedan han själv hade sett vad Bibeln egentligen lär, sade han, enligt ett citat av en av hans medförbundna: ”Om bibeln lär, att evig pina är allas öde, utom de heligas, så borde detta predikas — ja, dundras från hustaken varje vecka, dag och timme, men om bibeln icke lär något sådant, så borde detta faktum kungöras, och denna nedsättande, Guds namn vanhedrande, fläck borttagas.”

På ett tidigt stadium i sitt bibelstudium såg C. T. Russell klart och tydligt att det som i många bibelöversättningar kallas ”helvetet” inte är någon plats där själar pinas efter döden. Han fick med all sannolikhet hjälp att komma fram till den här slutsatsen av redaktören för Bible Examiner (Bibelgranskaren), George Storrs, som broder Russell nämnde med varm uppskattning i sina skrifter och som själv hade skrivit mycket om vad han med hjälp av Bibeln hade förstått var de dödas tillstånd.

”Brandsprutestrålen” riktas mot helvetet

I enlighet med sin starka önskan att från Guds namn utplåna den skamfläck som läran om en helveteseld med evig pina hade gett upphov åt skrev broder Russell en traktat med rubriken: ”Lära de heliga skrifterna att evig pina är syndens lön?” (Den gamla Teologien, utgiven på engelska år 1889; på svenska år 1891) I den framhöll han:

”Teorien om evig pina hade ett hedniskt ursprung, fast den, såsom hållen af hedningen, icke var den obarmhertiga lära, den sedermera blef, efter att hafva allt mer och mer lyckats hänga sig fast vid den kristna religionen under dess sammanblandning med hednisk filosofi i det andra århundradet. Det återstod för det stora affallet från den kristna läran, katolicismen, att med hednisk filosofi förena de ohyggliga saker nu så allmänt trodda, att måla dem på kyrkoväggarne såsom gjordes i Europa, att skrifva dem i trosartiklar och andliga sånger och att så förvränga Guds ord, att det till ytan tycktes gifva guddomligt stöd åt den gudsförnedrande hädelsen. Vår tids lättrogenhet, derföre, mottager den såsom ett arf, icke af Herren, ej heller af apostlarne eller profeterna, utan af den kompromisserande ande, som uppoffrade sanning och sundt förnuft, och nesligt förvrängde den kristna religionen i en ohelig ärelystnad och kamp för magt, rikedom och antal. Evig pina såsom syndastraff var ej bekant för patriarkerna af flydda tidsåldrar; den var okänd af den judiska tidsålderns profeter, och den var okänd af Herren och apostlarna; men, den har varit den kristna verldens förnämsta lärosats, sedan det stora affallet — det gissel, hvarmed de lättrogna, okunniga och vidskepliga i verlden hafva blifvit piskade till slafvisk lydnad, under tyranni. Evig pina afkunnades för alla, som sökte motstå eller föraktade Roms myndighet; och dess tillämpning i detta lifvet begyntes så långt som hon [kyrkan i Rom] hade magt.”

Broder Russell var väl medveten om att flertalet förnuftiga människor egentligen inte trodde på helvetesläran. Men som han påpekade i broschyren Vad säger skriften om helvetet? (utgiven på engelska år 1896): ”Då de emellertid tro, att bibeln lär den, blir varje framsteg i verklig intelligens och broderlig välvilja ... i de flesta fall ett steg bort ifrån Guds ord, som de falskeligen anklaga för denna lära.”

För att leda sådana tänkande människor tillbaka till Guds ord anförde han i den här broschyren alla ställen i King James Version (Kung Jakobs översättning) där ordet helvete förekommer, så att läsarna själva kunde se vad det stod där, och sedan sade han: ”Gud vare tack, vi finna ingen sådan plats för evig pina, som trosbekännelser och sångböcker samt många lärostolar falskeligen lära. Likväl hava vi funnit ett ’helvete’ (’dödsrike’), nämligen scheol eller hades, till vilket hela vårt släkte var dömt på grund av Adams synd, och från vilket alla äro återlösta genom vår Frälsares offerdöd. Detta ’helvete’ är graven — dödstillståndet. Och vi finna ett annat ’helvete’ (gehenna, den andra döden = tillintetgörelse), varpå vår uppmärksamhet blivit fäst såsom varande det slutliga straffet för alla, vilka, sedan de blivit återlösta och fått full kunskap om sanningen och full förmåga att lyda den, likväl komma att välja döden genom att ställa sig i opposition mot Gud och rättfärdigheten. Och härtill säga våra hjärtan: Amen! ’Rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung. Vem skulle icke frukta dig, Herre, och prisa ditt namn? Ty du allena är helig; ty alla folk skola komma och tillbedja inför dig, ty dina domar (rättfärdiga handlingssätt) hava blivit uppenbara.’” — Upp. 15:3, 4.

Det som han förkunnade var en källa till irritation och obehag för kristenhetens prästerskap. År 1903 blev han utmanad till offentlig debatt. De dödas tillstånd var en av de frågor som togs upp i den serie debatter som följde mellan C. T. Russell och dr E. L. Eaton, som fungerade som talesman för en inofficiell allians av protestantiska präster i västra Pennsylvania.

I dessa debatter höll broder Russell orubbligt fast vid att ”döden är döden och att våra kära, som har lämnat oss, verkligen är döda, att de varken lever tillsammans med änglarna eller tillsammans med demonerna i en hopplöshetens boning”. Till stöd för detta hänvisade han till sådana skriftställen som Predikaren 9:5, 10; Romarna 5:12; 6:23 och 1 Moseboken 2:17. Han sade också: ”Skriften är i full harmoni med vad ni och jag och varje annan normal, förnuftig människa i världen skulle anse vara en rimlig och passande uppfattning om vår Guds personlighet. Vad är sagt om vår himmelske Fader? Att han är rättvis, att han är vis, att han är kärleksfull, att han är full av kraft. Alla kristna människor erkänner dessa egenskaper i Guds personlighet. Om så är fallet, kan vi då finna någon betydelse av ordet genom vilken vi skulle kunna föreställa oss att Gud är rättvis och ändå straffar en av sina egna skapelser i all evighet, oavsett vad synden har bestått i? Jag urskuldar inte synder; jag lever inte själv i synd, och jag predikar aldrig synd. ... Men jag säger er att alla dessa människor här omkring, om vilka vår broder [dr Eaton] säger att de talar vanvördigt med sina hädelser av Gud och Jesu Kristi heliga namn, är allesammans människor som har blivit lärda att det finns en evig pina. Och alla mördarna, tjuvarna och ogärningsmännen i fängelserna har alla blivit lärda detta. ... Dessa läror är usla; de har skadat världen hela denna långa tid; de hör över huvud taget inte hemma i vår Herres undervisning, och vår käre broder har ännu inte fått bort de mörka tidsåldrarnas rök från sina ögon.”

Det uppges att en av de närvarande prästerna efter debatten gick fram till Russell och sade: ”Det gläder mig att se hur ni riktar brandsprutestrålen mot helvetet och släcker elden.”