En spännande rapport från Sovjetunionen

En glädjande klimax på hundra år av vittnande

”FÖR att registrera stadgarna för administrationscentrum för den religiösa organisationen ’Jehovas vittnen i SSSR’.”

Detta är en översättning av de första orden i det dokument på ryska som finns avbildat på denna sida. Dessa ord representerar verkligen svaret på många böner. Dokumentet undertecknades i Moskva och försågs med en stämpel av en högt uppsatt tjänsteman i justitiedepartementet för RSFSR (Ryska socialistiska federativa sovjetrepubliken). Det innebär att Jehovas vittnen nu är en erkänd religiös organisation utöver hela Sovjetunionen. De har alltså nått en vändpunkt i sin hundra år långa historia i detta vidsträckta land.

En mycket liten början

En hundraårig historia? Ja. Den tidigaste kände förkunnaren av de goda nyheterna i detta land i modern tid var Charles Taze Russell, som rapporterade ett besök där år 1891. I septembernumret 1891 av Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence berättar han att han under en resa i Europa reste till Kishinev (Kisjinjov) i Ryssland. Där träffade han en viss Josef Rabinowitch, som trodde på Kristus och som försökte predika för judiska familjer i trakten. Russell berättar utförligt om sitt besök hos Rabinowitch och om deras djupa och intressanta samtal om Riket.

De goda nyheterna hörs igen

Efter Russells besök hörs det inte mycket om vittnande i det som nu är Sovjetunionen, men det betyder inte att inte något uträttades. År 1927 sände tre församlingar i Sovjetunionen rapporter om sina åminnelsemöten till Sällskapet. Men tillväxten verkar ha varit långsam fram till andra världskriget. Det kriget ledde till dramatiska omflyttningar för många människor i Europa. Ett oförutsett resultat av dessa flyttningar var att många Rikets förkunnare kunde tränga in i Sovjetunionen.

I numret för 1 februari 1946 av The Watchtower heter det till exempel: ”Över tusen förkunnare som tidigare förkunnade på ukrainska i östra Polen har nu förflyttats långt in i Ryssland. ... Och två hundra bröder, som bodde i Bessarabien, vilket tidigare var en del av Rumänien, bor nu i Ryssland och fortsätter där sitt arbete med att göra lärjungar bland alla nationer.”

Under andra världskriget fick också många sovjetmedborgare lida i nazistiska koncentrationsläger, men för somliga ledde detta till oväntade välsignelser. En rapport berättar om ett antal unga ryska kvinnor, som var fängslade i Ravensbrück. Där träffade de Jehovas vittnen, reagerade positivt för sanningen och gjorde framsteg ända därhän att de blev döpta. Liknande saker hände också i andra läger. När dessa nyligen döpta vittnen efter kriget blev frigivna, tog de de goda nyheterna om Riket med sig tillbaka till Sovjetunionen. På så sätt ledde andra världskriget till en snabb ökning av antalet Rikets förkunnare på det sovjetiska distriktet. Man beräknar att 1.600 förkunnare var verksamma där år 1946.

Predikande i fängelser

Fängelserna fortsatte att spela en framträdande roll i spridandet av de goda nyheterna i Sovjetunionen. Efter kriget betraktade myndigheterna felaktigt vittnena som ett hot, och många blev fängslade. Men detta fick dem inte att upphöra med att predika. Hur skulle det ha kunnat göra det, då de verkligen trodde att budskapet om Guds rike är de bästa nyheterna för mänskligheten? För många av dem blev således fängelset deras distrikt, och många av de fångar som hörde dem reagerade positivt. I en rapport från år 1957 heter det: ”Man menar att av alla dem som man nu vet är med i sanningen i Ryssland har fyrtio procent fått sanningen i fängelser eller läger.”

Blev vittnena modfällda av det ständiga hotet att bli fängslade? Inte alls! I en rapport från år 1964 heter det: ”Det finns Jehovas vittnen i dessa läger, som på grund av att de inte har slutat upp att predika budskapet när de har frigetts är där för andra eller tredje gången.” Det heter vidare att andra var brottslingar som hade satts i fängelser eller läger och hade träffat på vittnena och tagit emot sanningen och som innan de frigavs hade gjort framsteg ända därhän att de hade blivit döpta.

Pressen minskar

Under mitten av 1960-talet intog myndigheterna en mindre hård inställning till vittnena. De insåg antagligen att Jehovas folk inte på något sätt utgjorde ett hot mot den allmänna ordningen. Så även om dessa ödmjuka kristnas verksamhet ännu inte var lagligt erkänd, utsattes de nu för färre arresteringar och husrannsakningar, och de var tacksamma över att pressen på så sätt minskade. Deras största önskan var att, så långt det berodde på dem, i lugn och ro få fortsätta med sitt kristna liv och arbete. — Romarna 12:17—19; 1 Timoteus 2:1, 2.

År 1966 blev alla de som under lång tid hade varit förvisade till Sibirien frigivna och fick lov att bege sig vart de önskade inom landet. Många återvände hem efter många år av bortovaro, men somliga valde att stanna kvar på detta fruktbärande fält. Och bland dem som återvände var det inte alla som valde att stanna. En syster, vilken som ung flicka hade blivit deporterad till Sibirien tillsammans med sin familj, återvände till västra Ryssland tillsammans med sina föräldrar. Men hon stannade inte länge. Hon älskade de ödmjuka och gästfria människorna i Sibirien så mycket att hon lämnade sin familj och flyttade tillbaka österut för att fortsätta att predika för dessa mottagliga människor.

Typisk för den här tiden är en erfarenhet om en broder som flyttade från en stad till en annan. Efter ett tag träffade han två andra vittnen. Dessa tre bad Gud om hjälp och kontaktade snart en ung kvinna med grekisk-ortodox bakgrund. Hon tog snabbt emot sanningen och förde bröderna till två andra intresserade personer, nämligen sin mamma och sin syster. Rapporten avslutas med orden: ”Nu finns det fyrtio personer förenade med dessa bröder, och trettio av dem har lärt känna sanningen under de sex senaste månaderna.”

Men att inte vara lagligen erkända hämmade dock Jehovas vittnen i deras verksamhet. De måste visa stor försiktighet när de höll möten och predikade, eftersom de fortfarande kunde bli fängslade. Och det var omöjligt att vittna från hus till hus. Men trots detta fortsatte dessa trogna sovjetiska kristna att troget tjäna sin Gud och att vara goda medborgare i sitt land. (Lukas 20:25) En av dem skrev och gav uttryck åt deras inställning på följande sätt: ”Det är ett storslaget privilegium att få uthärda alla prövningar och förbli trogen mot Jehova Gud och att alltid få lovprisa Gud i sitt liv för att vinna evigt liv från Jehova genom Jesus Kristus.” Vilka fina föredömen i fråga om uthärdande och trohet har inte dessa sovjetiska vittnen varit!

Lagligt erkännande till slut!

År 1988 började saker och ting förändras i länder som är förenade med Sovjetunionen. Ett klimat av större frihet började råda, och i länder där man tidigare hade begränsat Jehovas vittnens verksamhet började man införa en ny politik. Polen, Ungern, Rumänien och andra länder gav dessa uppriktiga kristna lagligt erkännande och lät dem verka öppet utan fruktan för repressalier. Hur lyckliga har inte de tre senaste åren varit i Östeuropa! Bröderna där har verkligen utnyttjat sin nyfunna frihet till att sprida det fridfulla budskapet om Riket! Och Jehovas vittnen i den övriga delen av världen har glatt sig tillsammans med dem!

De sovjetiska vittnena har redan fått gagn av sin utökade frihet. Tusentals — somliga så långt ifrån som Stillahavskusten i Asien — var med vid de epokgörande sammankomsterna i Polen år 1989 och sedan också år 1990, när 17.454 vittnen från Sovjetunionen var med i Warszawa. Vilka minnen tog de inte med sig hem! De flesta av dem hade aldrig tillbett tillsammans med mer än en handfull medkristna. Nu hade de fått vara tillsammans med skaror på tiotusentals!

De for tillbaka till ett Sovjetunionen där man blev mer och mer tolerant. Vittnena runt om i världen följde utvecklingen och undrade: När skall Jehovas vittnen bli lagligen erkända i Sovjetunionen? Ja, det hände år 1991 — exakt hundra år efter det att Charles Taze Russell var på besök där! Den 27 mars 1991 inregistrerades ”administrationscentrum för den religiösa organisationen ’Jehovas vittnen i SSSR’” i ett dokument undertecknat i Moskva av justitieministern för RSFSR. Vad slags frihet fick då vittnena?

Stadgarna för den nyligen inregistrerade organisationen innehåller följande deklaration: ”Syftet med den religiösa organisationen är att utföra den religiösa verksamheten att bekantgöra Jehova Guds namn och kärleksfulla anordningar för mänskligheten genom hans himmelska rike genom Jesus Kristus.”

Hur skall detta utföras? De sätt som räknas upp inbegriper att predika offentligt och att besöka människors hem; undervisa de människor som är villiga att lyssna om bibelns sanningar; leda kostnadsfria bibelstudier med dem med hjälp av bibelstudiepublikationer och att ombesörja att bibeln översätts, importeras, förkunnas, trycks och sprids.

Dokumentet redogör också i stora drag för vittnenas organisation under den styrande kretsen, inbegripet församlingar med äldstekretsar, en presiderande kommitté på sju medlemmar för avdelningskontoret i landet och krets- och områdestillsyningsmän.

Det är uppenbart att Jehovas vittnen nu kan verka lika fritt och öppet i Sovjetunionen som i många andra länder. Föreställ dig vilken glädje fem av avdelningskontorets kommittés sju medlemmar och fem församlingsäldste med lång tjänst bakom sig kände, som fick privilegiet att underteckna detta historiska dokument och se det förses med en officiell stämpel av chefen för departementet för inregistrering av allmänna och religiösa samfund! Som sig bör var Milton Henschel och Theodore Jaracz från Jehovas vittnens styrande krets också närvarande för att bevittna denna viktiga händelse. Av de grupper som har godkänts av RSFSR var Jehovas vittnen den första grupp som mottog sitt officiella dokument på inregistrering. Verkligen en belöning för så många år av tålmodigt uthärdande för dessa trogna ryska bröder!

Jehovas vittnen överallt är tacksamma mot de sovjetiska myndigheterna som beviljade detta lagliga erkännande. Och de tackar i all synnerhet Jehova av hela sitt hjärta för sina sovjetiska bröders nya frihet. De gläder sig med sina medvittnen i Sovjetunionen och i andra östeuropeiska länder, som nu kan tjäna Jehova Gud så mycket mer öppet. Må Jehova välsigna dem rikligen när de nu helt och fullt gör bruk av denna frihet till att lovprisa hans heliga namn.

[Bild på sidan 9]

Kreml i Moskva

[Bild på sidan 10]

Ryska delegater vid en sammankomst utanför Sovjetunionen år 1990