När Hiskia ställdes inför hotet om ett nära förestående angrepp från den girige Sanherib, visade han stor vishet och använde sig av militär strategi. Han täppte till alla vattenkällor utanför Jerusalem, så att assyrierna vid en eventuell belägring inte skulle finna vatten. Han stärkte stadens befästningar och ”gjorde kastvapen i stor mängd och sköldar”. Men det var inte den militära utrustningen han satte sin förtröstan till, för när han samlade krigsbefälhavarna och folket uppmuntrade han dem och sade: ”Var modiga och starka. Var inte rädda och var inte förfärade för Assyriens kung och för hela den skara som är med honom; ty det är fler med oss än med honom. Med honom är en arm av kött, men med oss är Jehova, vår Gud, för att hjälpa oss och för att utkämpa våra strider.” (2Kr 32:1–8)

Hiskia befann sig i en mycket svår situation, men han fortsatte att sätta sin förtröstan till Jehova och bad till honom i templet, samtidigt som han sände några av folkets överhuvuden till profeten Jesaja. Jesajas svar, som kom från Jehova, gick ut på att Sanherib skulle höra ett rykte och vända tillbaka till sitt eget land, där han till sist skulle falla för svärd. (2Ku 19:1–7; Jes 37:1–7) Vid det här laget hade Sanherib brutit upp från Lakis och lägrat sig vid Libna, där han fick höra att Tirhaka, Etiopiens kung, hade dragit ut för att strida mot honom. Likväl sände Sanherib budbärare till Hiskia med brev där han fortsatte att komma med sina hotelser och sina smädelser mot Jehova, Israels Gud. När Hiskia hade fått det starkt kränkande brevet bredde han ut det inför Jehova, som på nytt svarade genom Jesaja. Nu var det Sanherib som blev smädad, medan Hiskia blev försäkrad om att assyrierna inte skulle få lov att tränga in i Jerusalem. Jehova sade: ”Jag skall försvara denna stad för att rädda den för min egen skull och för min tjänare Davids skull.” (2Ku 19:8–34; Jes 37:8–35)