Författaren James Barr uttryckte vad många känner då han sade: ”Min beskrivning av den bibliska traditionens uppkomst är en beskrivning av ett mänskligt verk. Det är människans redogörelse för hennes trosuppfattningar. ... Det lämpliga namnet på bibeln skulle vara Israels ord, några framträdande forntida kristnas ord.” — James Barr: The Bible in the Modern World.

På 1600-talet drogs boken öppet i tvivelsmål av den förre katoliken Pierre Bayle, som ifrågasatte bibelns kronologi och historiska exakthet. Andra vidareutvecklade hans tankegångar, och på 1800-talet slog skepticismen ut i full blom i den högre kritiska skolan. Den högre bibelkritiken hävdar att bibeln inte är vad den ger intryck av att vara. Enligt den var det inte Mose som skrev Moseböckerna. Man menar att de i stället sammanställdes tämligen sent i den judiska historien från ett antal källor skrivna flera hundra år efter Mose tid. Alla profetior som gick i uppfyllelse måste ha skrivits efter uppfyllelsen. Jesaja skrevs således av flera olika människor under en period av hundratals år. Och Daniel skrevs omkring år 165 f.v.t.

Vilken verkan den högre bibelkritiken fick kommer till synes hos den tyske bibelforskaren David Friedrich Strauss: ”Är vi ännu kristna? Nej, sade Strauss, åtminstone inte de av oss, som har tillägnat sig den moderna historiska bibelkritiken, ty vi kan inte längre godta bibeln såsom Guds ord.” — Franklin L. Baumer: Skeptiker och sökare.

Den nya, sekulariserade tidsåldern förde också med sig nya upptäckter inom vetenskapens område. En del av dessa bestyrkte bibeln, medan andra tycktes strida mot den. Många fick därför den uppfattningen att bibeln var föråldrad. Denna uppfattning växte sig ännu starkare i mitten av 1800-talet, då evolutionsteorin började bli populär — en teori som går stick i stäv med skapelseberättelsen i Första Moseboken. Denna teori omfattades ivrigt av större delen av den vetenskapliga världen och av bibelkritikerna. I dag godtas den av många präster och lärs ut som ett faktum i skolorna.