En grundprincip som de följer är att de antar, allmänt talat, att alla bibelverser där det hebreiska ordet för Gud (’Elo·hím) står självständigt har skrivits av en skribent, medan alla verser som omnämner Gud vid hans namn, Jehova, måste ha skrivits av en annan skribent — som om en skribent inte kunde använda båda uttrycken.⁴

⁸ Och varje gång en händelse nedtecknats mer än en gång i en bok, tas det som bevis för att mer än en individ skrivit verket, trots att forntida semitisk litteratur innehåller andra liknande exempel på upprepning. Dessutom antar man att varje stiländring innebär en ny skribent. Men till och med nutida skribenter skriver ofta i olika stilar under olika perioder av sitt liv eller när de behandlar olika ämnen.b

¹⁰ Gleason L. Archer j:r visar en annan brist i resonemanget hos den högre bibelkritiken. Problemet, säger han, är att ”Wellhausens skola började med det rena antagandet (som de knappast har brytt sig om att bevisa) att Israels religion var av enbart mänskligt ursprung, precis som alla andra religioner, och att den kunde förklaras som blott och bart en produkt av evolution”.⁶ Wellhausen och hans efterföljare började med andra ord med antagandet att bibeln var endast människors ord och resonerade sedan vidare från den utgångspunkten.

¹¹ I The Jewish Encyclopedia omtalades sedan, år 1909, två andra svagheter i Wellhausens teori: ”Argumenten med vilka Wellhausen nästan helt har fångat samtliga nutida bibelkritiker grundar sig på två antaganden: för det första att ritual är något som blir mer utstuderat under religionens utveckling; för det andra att äldre källor med nödvändighet hör samman med de tidigare stadierna av ritualernas utveckling. Det förra antagandet strider mot det faktum att det finns primitiva kulturer, och det senare finner inget stöd i förekomsten av sådana ritualkoder som de som finns i Indien.”