ELI (1)

[Ẹli] Betyder ”stigit upp”, ”gått upp”.

En överstepräst i Israel; tydligtvis en avkomling av Itamar, den som nämns som nummer fyra av Arons söner. (Jfr 2Sa 8:17; 1Ku 2:27; 1Kr 24:3; 2Mo 6:23.) Som överstepräst var Eli domare över Israel i 40 år. Det var under Elis livstid som Samuel började verka som profet. (1Sa 4:18; 3:10–13, 19–21) Det rådde andlig hungersnöd i Israel på Elis tid, för ”Jehovas ord hade blivit sällsynt i de dagarna; syner var inte vanliga”. (1Sa 3:1)

Den första inblicken i Elis personlighet får man i 1 Samuelsboken, kapitel 1. Han sitter vid dörrposten till tältboningen och förebrår den rättfärdiga kvinnan Hanna, som han tror är drucken men som i själva verket har bett länge inför Jehova framför tältboningen. När Hanna svarar att hon inte är drucken utan har talat på grund av sitt stora bekymmer och sin grämelse låter Eli henne gå i frid. Jehova besvarar Hannas bön, och hon föder en son som hon ger namnet Samuel. Så snart han är avvand överlämnar hon honom till tjänsten vid tältboningen i enlighet med det löfte som hon har avlagt. (1Sa 1:9–18, 20, 24, 28; 2:11, 18)

Alltför eftergiven mot sina söner. Som far och som överstepräst i Israel är Eli alltför släpphänt när det gäller att ge tuktan. Hans två söner, Hofni och Pinehas, tjänar som präster, men de är ”oduglingar” som bara är intresserade av att fylla sin buk och tillfredsställa sina orena sexuella begär. De är inte nöjda med den andel av offret som tillfaller dem enligt Guds lag, och de kräver till och med att få en andel före Jehova genom att låta en av medhjälparna begära rått kött av dem som frambär offer innan fettet bränts på altaret. Elis giriga och liderliga söner utnyttjar sin ställning vid mötestältet till att leva ut sina lustar och stjäla, något som var till skada för den rena tillbedjan av Jehova. Trots att de går så långt i sitt fördärv att de begår otukt med de kvinnor som tjänar vid ingången till tältboningen avlägsnar inte Eli dem från deras ämbete utan ger dem bara en mild tillrättavisning. Han ärar sina söner mer än Jehova. (1Sa 2:12–17, 22–25, 29)

En dag kommer en av Guds profeter med ett dystert budskap: Elis hus kommer att mista sin makt och sitt inflytande så att det inte kommer att finnas en gammal man i hans hus. Hans omoraliska söner skall dö på en och samma dag. (1Sa 2:27–36) Jehova bekräftar den ogynnsamma domen genom pojken Samuel. (1Sa 3:11–14) Samuel är rädd för att tala om vad budskapet går ut på, men gör det ändå när Eli ber honom om det. Eli accepterar ödmjukt domen och säger: ”Det är Jehova. Låt honom göra det som är gott i hans ögon.” (1Sa 3:15–18)

Jehova dömer Elis hus. Vedergällningen kommer i enlighet med Guds ord. Israel förlorar omkring 4 000 man i en strid med filistéerna. Israeliterna bestämmer sig för att hämta arken från Silo och föra den till lägret, därför att de tror att detta skulle leda till att de blir befriade från sina fiender. Men filistéerna kämpar bara ännu hårdare, och 30 000 israeliter dödas. Arken erövras. Hofni och Pinehas, som är där vid arken, dödas. En man av Benjamins stam skyndar sig från slaglinjen för att rapportera till Eli vad som hänt. Eli, som nu är 98 år och blind och kraftlös, sitter på en stol vid sidan av vägen. Hans hjärta skälver av oro för arken. När han hör att arken har erövrats faller han baklänges av stolen och bryter nacken och dör. (1Sa 4:2–18)

Ytterligare vedergällning drabbade Elis hus genom kung Saul. Han gav hänsynslöst order om att prästerna i Nob, som var avkomlingar av Eli genom Pinehas son Ahitub, skulle dödas. (1Sa 14:3; 22:11, 18) Det var bara Ebjatar, son till Ahimelek, som lyckades komma undan massakern, och han fortsatte att tjäna som präst under hela Davids regering. (1Sa 22:20; 2Sa 19:11) Ebjatar blev emellertid avsatt som präst av Salomo för att ha erbjudit hjälp åt konspiratören och upprorsmakaren Adonia. (1Ku 1:7; 2:26, 27) Därmed hade Jehovas dom över Elis hus blivit fullständigt verkställd, och hans avkomlingar var nu för alltid avlägsnade från ämbetet som överstepräst. (1Sa 3:13, 14)