Flera av Hannas’ söner innehade längre fram ämbetet som överstepräst, men vid det här tillfället är det hans svärson Kaifas som innehar den ställningen.

Efter denna ordväxling sänder Hannas i väg Jesus bunden till Kaifas.

Vid det här laget har alla de främsta prästerna, de äldste och de skriftlärda, ja hela Sanhedrin, börjat församlas. Deras mötesplats är tydligen översteprästen Kaifas’ hem.

”Har du inget att säga till svar?” frågar Kaifas. ”Vad är det som dessa vittnar emot dig?” Men Jesus tiger. Till Sanhedrins skam kan vittnena inte heller i fråga om denna falska anklagelse få sina vittnesmål att stämma överens. Översteprästen tillgriper därför en annan taktik.

Kaifas vet hur känsliga judarna är när någon påstår sig vara Guds egen Son. Vid två tidigare tillfällen hade de förhastat anklagat Jesus för att vara en hädare som var värd döden — en gång hade de av misstag fått för sig att han kraftigt försäkrade att han var jämlik Gud. Den listige Kaifas kräver därför nu: ”Vid den levande Guden tar jag ed av dig att du skall säga oss om du är den Smorde, Guds Son!”

Jesus är verkligen Guds Son, oavsett vad judarna tror. Att förbli tyst vid det här tillfället skulle kunna tolkas som ett förnekande av att han är den Smorde. Jesus svarar därför frimodigt: ”Det är jag; och ni skall få se Människosonen sitta på kraftens högra sida och komma med himmelens skyar.”

När Kaifas hör dessa ord, sliter han med en teatralisk gest sönder sina kläder och utropar: ”Han har hädat! Vilket ytterligare behov har vi av vittnen? Se! Nu har ni hört hädelsen. Vad är er mening?”