Kobradyrkan och vidskepelse

KOBRADYRKAN har förekommit sedan urminnes tider. Kobramotiv har påträffats på lersigill i Mohenjo-daro, en av de äldsta civilisationer som arkeologer grävt fram. Från 2000-talet f.v.t. och fram till våra dagar har miljontals indier betraktat kobror med vidskeplig vördnad. Intressant nog är många indiska kobramyter i själva verket förvrängda skildringar av verkliga historiska händelser.

En ”skapelseberättelse” talar om en tid då det inte fanns något ljus i universum. Av den mörka kosmiska oceanen skapades först den strålande guden Vishnu och därefter himlen, jorden och den underjordiska världen. Av det som blev över skapades en jättelik kobra, Shesha (som betyder ”rester”). Enligt myterna hade Shesha mellan 5 och 1.000 huvuden, och Vishnu avbildas ofta vilande på den hopringlade Shesha, skyddad av de utspända sköldarna på dess många huvuden. Jordbävningar sägs bero på att Shesha gäspar, och eld från hans mun eller hans gift tillintetgör världen vid slutet av en tidsålder.

Den hinduiska mytologin talar också om kobraliknande varelser som kallas ”nagas” och som bebor den underjordiska världen — Nagalok eller Patala. Enligt myterna har apguden Hanuman berättat att det fanns en tid som kallades ”den fullkomliga tidsåldern”, då alla människor var goda, det endast fanns en enda religion och det inte existerade några demoner eller nagas. Enligt legenden var det ormarna som bevakade jordens rikedomar, och de ägde stor kunskap och magiska förmågor. Shesha, som ibland också kallas Vasuki, fick av gudarna i uppdrag att kärna en ocean av mjölk för att framställa amrit, en sorts nektar som kunde ge odödlighet. Den underjordiska världen, som behärskas av nagas, framställs som en mycket åtråvärd plats — krigare som dör i strid utlovas obeskrivliga njutningar där.

Enligt myterna är emellertid inte alla kobror välvilligt inställda. En legend berättar om ett möte mellan Krishna, en inkarnation av Vishnu, och Kaliya, en stor och ondskefull demonkobra. Bilder visar ofta hur den segerrike Krishna står med sin fot på den jättelika ormens huvud.

Manasa eller Durgamma, nagas’ drottning, dyrkas av många kvinnor för att deras barn skall skyddas mot ormbett. Under högtiden nagapanchami gjuter ormdyrkare mjölk och till och med blod över bilder av kobror och ner i ormbon. Kobrabilder av sten eller silver tillbes och frambärs i templen av kvinnor som hoppas bli havande med ett gossebarn.

En dokumentärfilm, ”Shakti”, spelades in under en högtid i Rajasthan i Indien, där hundratusentals ormdyrkare samlas ute i öknen i augusti varje år. I den stekande solen, där temperaturen kan överstiga 50 grader Celsius, gisslar de sig själva med järnstänger och ålar sig fram på magen mer än två kilometer i den brännheta sanden till ett tempel som är tillägnat ormguden Gogha. Gogha lär i själva verket ha varit en historisk person, en kung som levde på 900-talet v.t. och som sägs ha räddat sitt folk från en muslimsk invasion genom att locka in fienden i ett ormrikt område, där många soldater dog av ormbett.