Djuroffer betraktades en tid som en viktig del av hinduernas tillbedjan, och detta skapade behov av ett prästerskap som kunde utföra de nödvändiga ceremonierna. Brahmanerna blev så mäktiga att en gren av den hinduiska religionen kom att kallas brahmanism. ”Prästerna fruktades och ärades mer än gudarna”, förklarar T. W. Organ, ”eftersom prästerna kunde tillintetgöra fiender blott och bart genom att förändra ritualen.” Allteftersom offerriterna blev mer och mer invecklade, uppstod en tendens att betona asketism och självförsakelse.

En grundläggande trosuppfattning var ”samsara”. Denna lära är klart formulerad redan i Upanishaderna, en grupp hinduiska skrifter som troligen daterar sig till mitten av det första årtusendet f.v.t. Den går ut på att en individ efter döden och en kortare vistelse i himmelen eller helvetet återföds som en människa eller ett djur i en ställning som antingen är högre eller lägre än den som åtnjöts i föregående liv, allt i enlighet med ”karmas lag”. Livets mål är att uppnå ”moksha”, befrielse från det ändlösa kretsloppet av födelse och återfödelse och uppgå i urkällan, Brahma.

Vedareligionen hade många gudar. Men enligt boken Concepts of Indian Philosophy fann dess anhängare detta otillfredsställande och började ”gradvis ansluta sig till en monoteistisk uppfattning av gudomen. ... En fas i denna process var att slå ihop alla de tidigare gudarna ... [till] en begreppsmässig enhet.” Brahma kom därför att bli en opersonlig gud som saknade karakteristiska drag och egenskaper men som förkroppsligades i olika gudomligheter.

Denna önskan att uppnå ”moksha” grundar sig enligt historikern Will Durant på den ”motvilja mot livet ... , som löper som en mörk tråd genom allt hinduiskt tänkande”. Denna dystra och pessimistiska inställning kommer tydligt till uttryck i Maitri Upanishad, där denna fråga ställs: ”I denna kropp, som är behäftad med begär, vrede, girighet, villfarelse, fruktan, missmod, avundsjuka, avsaknad av det önskvärda, samröre med det icke önskvärda, hunger, törst, ålderdomssvaghet, död, sjukdom, sorg och liknande ting — vad tjänar det till att ägna sig åt njutningar?”

Under senare hälften av 1800-talet försökte en präst från Calcutta, Ramakrishna, att sammansmälta hinduismen med vad han ansåg vara det bästa av västerlandets religiösa tänkande. Han gjorde gällande att precis som vatten har olika namn på olika språk, så åkallas också ”Sat-chit-ananda, den eviga, förnuftsbegåvade saligheten, av somliga som Gud, av somliga som Allah, av somliga som Jehova, av somliga som Hari och av somliga som Brahma”. Precis ”som man kan ta sig upp på taket till ett hus med hjälp av en stege eller en bambustav eller en trappa eller ett rep, så finns det också en mångfald sätt och metoder att nalkas Gud. ... Olika trosbekännelser är bara olika vägar som leder fram till den Allsmäktige.”

Denna toleranta inställning ger rum för stora variationer inom hinduismen. Den tillåter vissa sekter att i första hand rikta sin tillbedjan till Brahma (brahmanism), andra till Vishnu (vaishnavism) och åter andra till Shiva (saivism).