En dag i Calcutta — att nå ”alla slags människor” med de goda nyheterna
CALCUTTA i Indien är en stad som myllrar av ”alla slags människor”. Bland dess mer än tio miljoner invånare är Jehovas vittnen flitigt upptagna med att predika de goda nyheterna om Guds rike. Det krävs en hel del fyndighet och uthållighet för att nå alla dessa människor med deras mångskiftande bakgrund i rasmässigt, socialt, kulturellt, religiöst och ekonomiskt avseende. Men i likhet med den kristne aposteln Paulus, vars missionsresor förde honom till den då kända världens avlägsnaste hörn, har Jehovas vittnen i Calcutta också ”blivit allt” för ”alla slags människor ... för att i alla händelser kunna frälsa några”. — 1 Korintierna 9:22; Kolosserna 1:23.
Hur går Jehovas vittnen till väga i sitt predikoarbete där, och vilka slags människor och förhållanden möter de i sin tjänst? Vid ett besök i Calcutta nyligen tillbringade jag en dag tillsammans med en pionjär, eller heltidsförkunnare. Skulle jag kunna få berätta lite för dig om denna unika erfarenhet?
Ett stort och omväxlande fält
Framemot kvällningen denna intensiva och fascinerande dag av verksamhet från hus till hus var min kamrat och jag redo att åka hem. Medan vi väntade på bussen, började vi tala om de utmaningar som han och andra pionjärer ställs inför i denna enorma stad.
”Det är sant”, påpekade han, ”men fråga vilka du vill av heltidsförkunnarna här om de skulle vilja flytta till ett lättare distrikt. Jag tror inte att de skulle ha lust att göra det.”
Han hade rätt. Pionjärerna i Calcutta betraktar sitt arbete som en av de intressantaste levnadsbanorna i världen. De har ett stort och omväxlande predikofält i denna kontrasternas stad.
Hinduismen är den religion som dominerar staden, men det finns mängder av kyrkor och muslimska moskéer, och här och där kan man finna något enstaka buddisttempel. I vissa kvarter bor några av världens rikaste människor i pampiga byggnader. Inte långt därifrån ligger fallfärdiga skjul som bebos av kringflyttande arbetare som inte kan räkna med att tjäna mer än 150 rupier (cirka 80 kronor) i månaden. Människornas sedvänjor, språk och utseende är lika mångskiftande som deras religioner och livsvillkor.
Mitt i allt detta finns en blomstrande församling av Jehovas vittnen med omkring ett hundra aktiva förkunnare av Riket. Även om deras uppgift är en verklig utmaning, finner vittnena speciell glädje och tillfredsställelse i att kunna anpassa sig för att tillgodose människornas behov.
Just då kom buss nummer 45 skumpande och stannade till framför oss. Den var så fullpackad att min första reaktion var: ”Det är omöjligt att komma på!” Jag kände en vänlig knuff bakifrån, och snart drogs vi båda in i bussen av ett hav av armar och kroppar. Minst tio personer kom på efter oss. De stod på fotsteget och klängde sig fast som bin runt ingången. Inne i bussen, som hade 46 sittplatser, räknade jag till över hundra personer innan jag gav upp och fortsatte att samtala med min vän.
”Är det alltid så här på bussarna?”
”Det är ofta lite trångt”, förklarade han, ”men det är billigt, och det innebär att vi har råd att åka mellan 10 och 15 kilometer varje dag till några av stadens avlägsnare delar för att predika.”
”Skulle det inte vara bättre att bearbeta de stadsdelar som ligger närmare hemmet lite oftare?”
”Jo, men några av oss heltidsförkunnare har beslutat att göra en särskild ansträngning för att nå människor i andra områden. Våra rapporter visar att många delar av Calcutta inte har fått besök av förkunnare av de goda nyheterna under de 50 senaste åren!”
Men att försöka nå alla människor inom ett visst område är en verklig utmaning, därför att det finns så oerhört mycket folk. För en tid sedan visade en rapport att folktätheten i Calcutta just då var tre gånger så stor som i New York, och antalet invånare har ökat de senaste åren.
Minst en tredjedel av Calcuttas befolkning bor i överbefolkade slumkvarter, som här i staden brukar kallas ”bustees”. En typisk ”bustee” består av ändlösa rader av små hyddor, vanligtvis på armlängds avstånd från varandra. Varje hydda består av ett jordgolv och väggar tillverkade av träramar som bestrukits med lera och kospillning, allt under ett tak av lerplattor. Var och en av dessa hyddor, som knappast har någon ventilation, kan härbärgera så många som sju eller åtta personer. Det finns i genomsnitt en vattenkran på omkring 150 personer, och i lite äldre områden har myndigheterna sörjt för några få kommunala latriner.
När man börjar besöka en ”bustee”, är det inte ovanligt att bli ledsagad av ända upp till hundra nyfikna åskådare, till största delen barn. Ett vittne, som började bli en smula irriterad på en ihärdig yngling som annonserade hans ankomst i vartenda hem, frågade den unge mannen om han inte lika gärna kunde göra resten av presentationen också. Vid denna i hans tycke tydliga invit tog den tjänstvillige ynglingen traktaten från vittnet och återgav förkunnarens framställning ord för ord, till och med erbjudandet av tidskrifterna Vakttornet och Vakna!
Hur man kan nå människor med skiftande religiös bakgrund
Omkring hälften av dessa slumområden bebos av muslimer. Den toleranta inställning som är så typisk för denna stad gör det emellertid möjligt att predika från hus till hus också i sådana områden, något som inte alltid är möjligt i andra länder med stora muslimska befolkningsgrupper. Jag frågade om pionjärerna i Calcutta har något särskilt sätt att nalkas människor med denna bakgrund.
”Somliga tar upp lokala problem för att belysa människans oförmåga att reda ut sin situation”, svarade min vän, ”medan andra försöker övervinna religiösa fördomar genom att dryfta gemensamma uppfattningar, till exempel tron på en enda Gud (inte en treenighet) eller vår gemensamma tro på att bibeln, som den en gång skrevs, är inspirerad av Gud.”
”Vilka resultat har ni fått?” frågade jag.
”Mycket få är tillräckligt intresserade för att önska hjälp med att studera bibeln. Att förtjäna sitt uppehälle och förbättra sin ställning här i livet tycks vara deras enda intresse. Detta, jämte deras ytterst begränsade eller obefintliga utbildning, gör det mycket svårt för dem att omfatta de goda nyheterna.”
Hinduiska uppfattningar är de man oftast träffar på i staden. Särskilt personer från Bengalen tycker om att citera ett yttrande av Ramakrishna, som levde och verkade i mitten av 1800-talet. ”Jotto moth, totto poth”, vilket fritt översatt betyder att alla religioner bara är olika vägar som leder till samma mål.
”Är det svårt att bemöta denna invändning?” frågade jag.
”Inte om personen i fråga är mottaglig för förnuftsskäl. Vi kan taktfullt redogöra för några uppenbara skiljaktigheter, till exempel vårt på bibeln grundade hopp om evigt liv på jorden i mänsklig fullkomlighet. Vi kan också påpeka att två motstridiga uppfattningar inte båda kan vara sanna. Antingen finns det, till exempel, en odödlig själ, eller också finns det det inte.”
”Det låter ju logiskt.”
”Ja, men alltför ofta vägrar människor att ta det vi säger på allvar. De är säkra på att de vet vad vi tror och att de tror samma sak. Denna inställning har en benägenhet att spoliera varje konstruktiv diskussion. Vi försöker därför få lämna någon litteratur och går sedan vidare till nästa person.”
”Har ni träffat någon hindu som varit intresserad av att skaffa sig mer ingående kunskap om Gud och hans uppsåt?”
”Ja, pionjärerna träffade en ung man som hade blivit desillusionerad på grund av sina kontakter med anhängare av Ramakrishna”, berättade min vän. ”Han skaffade sig tidskrifterna och hade läst dem när pionjärerna besökte honom två dagar senare. Efter många samtal började han studera broschyren The Path of Divine Truth Leading to Liberation. Han brukade skriva ner svaren och kommentarerna till studiefrågorna i en anteckningsbok. Inom fem månader var den här mannen döpt och tjänar nu som hjälppionjär för att kunna dela med sig av sin kunskap till många andra.”
”Vilken erfarenhet! Men hur reagerade hans familj?”
”Han bodde tillsammans med sin mor och mormor, båda änkor och hängivna hinduer. De började också visa intresse och satte i gång med att studera bibeln. Snart började grannarna lägga märke till vilka förändringar dessa kvinnor gjorde i sina liv, och resultatet blev att tre andra blev intresserade. Modern är nu döpt, och mormor, som tar lite längre tid på sig på grund av sina 70 år, hoppas kunna bli döpt inom kort.”
Av min väns entusiasm när han berättade detta förstod jag att sådana erfarenheter är en verklig sporre för pionjärerna. Ibland kan det verka som om de inte har så stor framgång, men så finner de plötsligt någon som visar ovanligt stort intresse. På detta sätt blir pionjärerna uppmuntrade att fortsätta sitt sökande efter fler intresserade personer.
Att övervinna språkliga barriärer
Folkskaran på bussen hade börjat tunnas ut en smula, och jag kunde plötsligt urskilja några engelska ord. ”Ticket, apnar ticket”, ropade en liten man i civila kläder, som hade en bunt brokiga sedlar i högra handen och en läderväska med växelpengar vid sidan för att visa att det var han som var konduktören. Jag erbjöd mig att betala, men min vän, gästfri som han var på indiskt manér, ville inte höra talas om detta. Han stack sin portfölj i händerna på mig och började gräva i skjortfickan efter växel.
”Vad i hela världen har du i väskan?” utropade jag. ”Den måste väga ett ton!”
”Ja, indiskspråkiga upplagor av bibeln är ganska stora. För att vara väl rustade här i Calcutta måste vi faktiskt ha med oss biblar på tre språk — bengali, hindi och engelska — plus biblisk litteratur, naturligtvis.”
”Men nog skulle ni väl kunna klara er med en engelsk bibel och översätta de verser ni behöver?”
”Det förmodar jag att vi skulle. Men många människor som bara kan läsa bengali eller hindi har aldrig sett en fullständig bibel på sitt eget språk. Vi tycker det är särskilt roligt att kunna visa dem en sådan och läsa för dem ur den. Det är väl värt det extra besväret.”
Pionjärerna har fullt upp att göra med att anpassa sig efter de olika språkgruppernas behov. De flesta av dem lär sig själva att vittna effektivt på de tre viktigaste språken. Somliga, som är ovanligt språkbegåvade, har lärt sig tala fem eller sex språk. Lokalbefolkningen uppskattar brödernas ansträngningar att försöka tala till dem på deras eget språk, och deras positiva gensvar är belöning nog för alla de timmar de ägnat åt språkstudier.
Att finna glädje på ett krävande distrikt
Just då stannade bussen till igen med gnisslande och för länge sedan utslitna bromsar, och jag knuffades ut.
”Varför stannar vi här?” frågade jag. ”Det är ju inte här du bor.”
”Nej, det här är ett område där man talar punjabi. Punjabfolket är de som gör det bästa teet, förstår du. Jag tänkte att du kanske ville smaka en kopp.”
Teet var utmärkt.
”Hur kommer det sig att du känner till den här platsen?” undrade jag.
”När vi pionjärer bearbetar alla områden, lär vi känna vilka olika specialiteter de har och var de bästa och billigaste affärerna finns. Om du har tillräckligt stark mage, kan vi gå ut och provsmaka några intressanta maträtter i kväll.”
Med några av mina mer försiktiga vänners goda råd i färskt minne tackade jag nej till denna inbjudan. Men jag tyckte verkligen om teet. Jag märkte att pionjärerna är balanserade och har lärt sig att göra det bästa av sin situation. Även sådant som till en början tycks vara hinder kan övervinnas och uppskattas.
”Finns det någonting du inte tycker om i samband med ditt arbete här?” frågade jag till sist.
Min vän begrundade denna fråga en liten stund. ”Jag tror att sommarvädret och monsunen är något vi aldrig riktigt kommer att vänja oss vid. Men det är ju ett problem man måste brottas med vare sig man är pionjär eller inte. Hettan och luftfuktigheten blir så intensiv att svetten droppar från nässpetsen och ner i bibeln när man läser. Men det är något vi får lära oss att stå ut med. I maj, den kanske varmaste månaden på året, är ett rekordstort antal hjälppionjärer med oss ute i predikoarbetet.”
När jag ser tillbaka på den här dagen och mitt samtal med min pionjärvän, imponeras jag av det sätt varpå Calcuttas pionjärer har anpassat sig till så många olika slags situationer och människor för att kunna nå dem med de goda nyheterna. Jag inser naturligtvis att pionjärerna gör samma sak världen utöver. De är verkligen glada över att ha ”blivit allt” för ”alla slags människor”. — Från en av våra läsare.
[Karta/Bild på sidan 26]
[För formaterad text, se publikationen]
INDIEN
Calcutta