Velloo Naicker föddes 1915 som fjärde sonen i en familj med nio barn. Hans föräldrar, som arbetade på sockerrörsfälten, var hängivna hinduer. Hans intresse för Bibeln väcktes i skolan, och när han var en ung man fick han en bibel. Han läste i den varje dag, och på fyra år hade han läst ut den. Han skrev: ”Matteus 5:6 tilltalade mig. När jag läste detta insåg jag att Gud blir glad om man hungrar efter sanning och det som är rätt.”

Velloo kontaktades slutligen av ett vittne och började studera Bibeln. Som en av de första indier i Sydafrika blev han döpt 1954. Den hinduiska befolkningen där han bodde i Actonville i Gautengprovinsen var mycket emot Jehovas vittnen, och en framstående person hotade till och med att döda Velloo. På grund av att han tagit ståndpunkt för Bibelns sanning förlorade han sitt arbete som föreståndare för en kemtvätt. Men han fortsatte att troget tjäna Jehova till sin död 1981, och hans goda exempel har burit frukt. I hans släkt tjänar nu över 190 familjemedlemmar i fyra generationer (inbegripet ingifta medlemmar) Jehova.

Gopal Coopsammy var 14 år när han först fick höra om sanningen av sin farbror, Velloo. ”Han talade med några av oss yngre om Bibeln, men jag hade inte något bibelstudium”, erinrar han sig. ”Bibeln var en märklig bok för mig, en hindu. Men en del av det jag läste verkade förnuftigt. En dag, när jag fick se Velloo vara på väg till ett församlingsbokstudium, frågade jag om jag fick följa med. Det fick jag, och alltsedan dess har jag varit med vid mötena. Eftersom jag ville skaffa mig mer kunskap i Bibeln, gick jag till ett offentligt bibliotek och fann några publikationer av Jehovas vittnen. Min familj motarbetade mig, men jag tänkte alltid på orden i Psalm 27:10: ’Om så min egen far och min egen mor övergav mig, skulle Jehova ta mig till sig.’ Jag blev döpt 1955 vid 15 års ålder.”

Gopal är presiderande tillsyningsman i den församling där han nu tjänar tillsammans med sin hustru Susila. De har hjälpt omkring 150 personer att bli överlämnade tjänare åt Jehova. När de tillfrågades hur de hade lyckats med detta förklarade han: ”Vi hade många släktingar i vårt grannskap som jag kunde vittna för, och några av dem tyckte om det de fick höra. Jag hade också min egen firma, och det gjorde att jag kunde använda en hel del tid i tjänsten. Jag var pionjär i fyra år. Jag arbetade hårt i tjänsten och följde flitigt upp det intresse jag hittade.”

Isabella berättade följande erfarenhet: ”Medan jag tog del i tjänsten talade jag med en man som tog emot ett par tidskrifter. Hans hustru, Darishnie, som just hade varit i kyrkan, kom också och lyssnade. Hon höll deras lilla barn. Vi hade ett fint samtal, och jag avtalade om att komma tillbaka. Men Darishnie var aldrig hemma. Längre fram berättade hon för mig att hennes pastor hade sagt till henne att hon måste gå ut när jag kom på besök. Han menade att jag därigenom skulle tro att hon inte var intresserad. När jag for till England för att besöka min familj, kunde jag inte släppa tanken på Darishnie. När jag kom tillbaka till Sydafrika gick jag därför till henne. Hon ville veta var jag hade varit. Hon sade: ’Jag var övertygad om att du trodde att jag inte var intresserad. Jag är så glad över att se dig igen.’ Vi började studera, men hennes man ville inte vara med. Hon studerade flitigt och blev med tiden döpt.

Hennes religion lärde att en gift kvinna skall bära ett föremål av guld i ett gult band runt halsen. Det kallas en tali. Det är bara om hennes man dör som hon kan ta det av sig. När Darishnie ville börja ta del i predikoarbetet insåg hon att hon måste ta av sig sin tali. Hon frågade mig vad hon skulle göra. Jag rådde henne till att först tala med sin man för att höra vad han sade. Hon frågade honom, men han ville inte att hon skulle ta den av sig. Jag sade då till henne att visa tålamod och fråga igen, när han var på gott humör. Till slut gick han med på att hon kunde ta den av sig. Vi uppmuntrade dem vi studerade Bibeln med att vara taktfulla och att visa respekt för hinduernas uppfattningar, samtidigt som de själva tog fast ståndpunkt för Bibelns sanning. Därigenom undvek de att i onödan såra känslorna hos vänner och släktingar, vilket gjorde det lättare för dessa att acceptera att deras vän eller släkting hade bytt religion.”