Är det möjligt att glömma och förlåta?

ÖVER ett halvt sekel har gått sedan andra världskriget slutade år 1945. Det kriget var utan jämförelse det blodigaste och mest kostnadskrävande kriget i människans historia.

Andra världskriget varade i sex år och kostade omkring 50 miljoner människor livet, däribland många civila. Otaliga andra blev handikappade för livet i fysiskt, psykiskt och känslomässigt avseende. För många som upplevde dessa svåra år har det plågsamma minnet av krigets grymheter och sorgen över kära anförvanters död fortfarande inte utplånats.

Många minns de grymheter som begicks under den nazistiska Förintelsen, i vilken miljontals oskyldiga människor förlorade livet. Både i Europa och i Asien begicks många grymheter av invasionsarméer, som mördade, våldtog, plundrade och terroriserade civilpersoner. Andra föll offer för bombraider, som vållade stor förödelse och skadade och dödade ett oräkneligt antal oskyldiga män, kvinnor och barn. Miljontals soldater som kämpade på olika slagfält runt om i världen fick också utstå mycket lidande.

Mentala och känslomässiga sår

De fruktansvärda händelser som ägde rum under andra världskriget vållade många människor som levde på den tiden och som fortfarande är vid liv i dag oläkliga mentala och känslomässiga sår. De skulle vilja utplåna alla dessa bittra minnen, men de kan helt enkelt inte. I vissa fall fortsätter minnet av dessa skräckupplevelser att plåga dem som återkommande mardrömmar.

Andra vill inte glömma, antingen därför att de vill hämnas eller därför att de vill hedra minnet av de stupade. Det finns också många som menar att tidigare begångna grymheter bör bevaras i mänsklighetens kollektiva minne för att inte upprepas.

För några år sedan, under åren 1994 och 1995, firades 50-årsminnet av dagen D (de allierades landstigning i Normandie i juni 1944) och av slutet på den europeiska fasen av andra världskriget (i maj 1945), och atmosfären vid dessa firanden visade att många av dem som bevittnade dessa händelser har mycket svårt att glömma och förlåta. Ofta motarbetas varje försök till försoning mellan forna fiender. Brittiska veteraner vägrade till exempel att inbjuda tyska representanter till högtidlighållandet av minnet av de allierades landstigning i Normandie.

Beträffande de grymheter som begicks av nazisterna under andra världskriget och problemet med att glömma och förlåta skriver författaren Vladimir Jankélévitch: ”När det gäller ett så upprörande brott är det naturligt ... att bli upprörd och att passionerat bekämpa varje tanke på förlåtelse och att förfölja brottslingarna — som domarna vid Nürnbergrättegången lovade — till jordens ändar.” Jankélévitch fortsätter: ”Vi skulle gärna ändra ordalydelsen i den bön som Jesus riktar till Gud i Lukasevangeliet och säga: Herre, förlåt dem inte, för de vet vad de gör.” — Jämför Lukas 23:34.

Sedan år 1945 har tyvärr många andra grymheter färgat jorden röd av blod — i länder som Kambodja, Rwanda och Bosnien, för att bara nämna några få. Dessa grymheter har kostat miljontals människor livet och lämnat efter sig ett stort antal änkor och föräldralösa barn, förstörda liv och fasansfulla minnen.

Ja, 1900-talet har utan tvivel varit ett sekel som präglats av exempellös grymhet. Precis som Bibeln för länge sedan förutsade beträffande vår tid har människor visat sig vara ”vildsinta” och ”utan kärlek till det goda”. — 2 Timoteus 3:1–5; Uppenbarelseboken 6:4–8.

Hur skall vi handla?

Människor reagerar olika när de konfronteras med sådana omänskliga grymheter. Hur bör vi då handla? Skall vi minnas dem, eller skall vi glömma och förlåta? Måste ”minnas” alltid innebära att man hyser djupt rotad bitterhet och illvilja mot forna fiender och vägrar att förlåta? Och måste ”förlåta” innebära att man glömmer i den bemärkelsen att man fullständigt utplånar de plågsamma minnena ur sitt sinne?

Vad anser människans Skapare, Jehova Gud, om de fruktansvärda illdåd som har begåtts i vår tid och under historiens gång? Kommer han att förlåta förövarna? Och är det inte för sent för Gud att gottgöra dem som dött till följd av dessa illdåd? Finns det verkligen något hopp om att det skall bli ett slut på grymheter av detta slag, med tanke på att sådana har förekommit i tusentals år? Hur kommer den allsmäktige Guden till sist att rätta till dessa komplicerade förhållanden?

Skall vi minnas det förflutna?

”KAN judarna glömma Förintelsen?” Den frågan ställdes av Virgil Elizondo, som förestår ett mexikansk-amerikanskt kulturcenter i San Antonio i Texas. Hans fråga påminner oss om att de grymheter som begåtts under vårt århundrade kan lämna outplånliga spår i mänsklighetens minne. Folkmordet på armenierna (1915–1923) och massmorden i Kambodja (1975–1979) måste också räknas in i den gruppen, och ändå är listan långt ifrån fullständig.

I ett försök att få till stånd en försoning mellan offren och deras plågoandar har religiösa och politiska ledare vid olika tillfällen i historien uppmanat människor att förlåta genomlidna oförrätter. Detta hände till exempel i Athen år 403 f.v.t. Staden hade just bevittnat slutet på en förtryckande diktatur under de så kallade trettio tyrannerna, en oligarki som, även rent konkret, hade undanröjt så gott som alla motståndare. Den nya regimen försökte återställa friden genom att utfärda amnesti (av ett grekiskt ord som betyder ”glömska”) för alla som hade stött den tidigare diktaturen.

Kan man glömma på befallning?

Det är inte särskilt svårt att utfärda ett påbud för att försöka utplåna minnet av de grymheter som oskyldiga människor utsatts för. Politiska härskare kan besluta sig för att göra detta av opportunistiska skäl, såsom fallet var i det forntida Grekland och i vissa europeiska länder vid slutet av andra världskriget. I Italien, till exempel, utfärdade regeringen år 1946 ett dekret om amnesti för över 200.000 personer ”som i större eller mindre utsträckning varit delaktiga i fascistregimens missgärningar”, som tidningen La Repubblica uttryckte det.

Men beslut som fattas av regeringar eller offentliga institutioner är en sak, och de enskilda medborgarnas uppfattning är en helt annan. Man kan inte genom ett dekret tvinga enskilda individer — kanske försvarslösa offer för blodiga konflikter, massakrer eller andra grymheter — att glömma de lidanden de fått utstå.

Över hundra miljoner människor har dött i krig enbart under vårt århundrade, många efter outsägliga lidanden. Om vi till detta skulle lägga alla dem som dödats genom grymheter som begåtts i fredstid, skulle siffran bli ofattbar. Många människor är villiga att gå mycket långt för att se till att dessa illdåd inte blir bortglömda.

De som vill glömma

De som uppmanar offren eller deras efterlevande att glömma och förlåta hävdar ofta att det bara skapar splittring att minnas forna oförrätter, i synnerhet om lång tid har gått sedan de inträffade, medan det däremot främjar endräkten att glömma dem. Hur tragiska dessa händelser än var, kan man inte få dem ogjorda genom att påminna sig dem, säger de.

Somliga har emellertid gått så långt i sina försök att få människor att glömma att de påstår att några av de mest fasansfulla brott som någonsin begåtts mot mänskligheten aldrig har ägt rum. Understödda av självutnämnda experter på historierevision hävdar till exempel somliga att Förintelsen aldrig har inträffat.a De har till och med anordnat resor till olika utrotningsläger från den tiden, till exempel Auschwitz och Treblinka, och sagt till besökarna att det aldrig har funnits några gaskamrar på dessa platser — och detta trots att det finns otaliga ögonvittnen och en stor mängd urkunder och andra bevis.

Hur kan det komma sig att sådana falska, revisionistiska påståenden vinner gehör i vissa kretsar? Därför att somliga vill glömma sitt eget och sitt folks ansvar. Varför det? Orsaken kan vara nationalism, egna ideologier, eller antisemitism eller liknande åsikter. När grymheterna är bortglömda upphör också ansvaret, menar de. Många motstår emellertid energiskt dessa oansvariga revisionister — ”minnesmördare”, som en fransk historiker kallar dem.

De glömmer inte

Det är naturligtvis svårt för de efterlevande att glömma sina nära och kära som dött i krig eller genom grymheter av olika slag. De flesta av dem som vill minnas massakrer och folkmord gör emellertid detta därför att de hoppas att deras egna och deras anhörigas lidanden skall bli en tankeställare som hjälper människor att undvika sådan brutalitet i framtiden.

Den tyska regeringen har således beslutat om en årlig minneshögtid på årsdagen av upptäckten av de fasansfulla grymheter som nazisterna begick i koncentrationslägret i Auschwitz. Syftet med minneshögtiden är, enligt den tyske förbundspresidenten, att den skall ”tjäna som en varning för kommande släkten”.

Påven Johannes Paulus II uttryckte sig i liknande ordalag på 50-årsdagen av andra världskrigets slut. Han sade: ”Minnet av kriget får inte förblekna med åren, utan bör i stället tjäna som en allvarlig tankeställare för vår generation och för kommande generationer.” Det måste emellertid sägas att katolska kyrkan inte alltid är så angelägen om att komma ihåg offren och de skändligheter som begicks under de åren.

För att den yngre generationen också skall kunna ta lärdom och varning av de folkmord som begåtts under detta sekel och tidigare i historien har flera museer inrättats — till exempel Holocaust Memorial Museum i Washington D.C. och Beit Hashoah Museum of Tolerance i Los Angeles. Av samma skäl har ett antal gripande dokumentärer och andra filmer om detta ämne spelats in. Allt detta har gjorts för att försöka förhindra att mänskligheten glömmer de lidanden som människor har tillfogat andra människor.

Varför minnas?

”De som inte kan minnas det förflutna är dömda att upprepa det”, skrev den spansk-amerikanske filosofen George Santayana. Ja, sorgligt nog verkar det som om mänskligheten under årtusendenas gång mycket snabbt har glömt sitt förflutna och därigenom dömt sig själv att begå samma tragiska misstag om och om igen.

Den långa rad av grymheter och massmord som begåtts under historiens gång visar tydligt att allt mänskligt styre har varit ett fullständigt fiasko. Varför? Därför att människor gång på gång har upprepat samma elementära misstag — de har förkastat Gud och hans lagar. (1 Moseboken 3:1–6; Predikaren 8:9) Och i dag är, precis som Bibeln förutsagt, en ”förvänd generation” i färd med att göra samma sak och får också ta konsekvenserna. — Filipperna 2:15; Psalm 92:7; 2 Timoteus 3:1–5, 13.

Eftersom vi har nämnt Skaparen, Jehova Gud, i sammanhanget, kanske du undrar: Hur ser han på saken? Vad glömmer han, och vad glömmer han inte? Kan den mänskliga tendensen att begå grymheter mot andra människor någonsin brytas? Skall ”de ondskefullas uselhet få ett slut”? — Psalm 7:9.

Grymheter — Vad är Guds lösning?

HUR skall grymheter kunna förhindras? Vad är lösningen? När vi studerar historien, står det helt klart att mänskliga försök till lösningar har misslyckats. Mänskliga ledares sätt att gripa sig an problemet är faktiskt ofta inkonsekvent, om inte rentav hycklande.

Tänk till exempel på det som hände år 1995. Det året inträffade 50-årsdagen av andra världskrigets slut, av slutet på den nazistiska Förintelsen och av fällandet av den första atombomben. I många delar av världen anordnades minnesceremonier, där politiska och religiösa ledare var närvarande. Varför? För att förmedla en känsla av avsky för dessa grymheter, så att de inte skulle upprepas. Somliga observatörer lade emellertid märke till att sådana ceremonier präglades av en motbjudande inkonsekvens.

Hyckleri

Vid dessa ceremonier, som fick stor publicitet, ville alla religiösa och statliga representanter bli betraktade som välgörare, eller åtminstone undvika att bli betraktade som ogärningsmän. Många av de nationer som fördömde de grymheter som begåtts i det förgångna har emellertid själva byggt upp stora vapenarsenaler och anslår fortfarande enorma penningsummor för detta ändamål. Samtidigt har de inte lyckats lösa sådana allvarliga problem som fattigdom, det moraliska förfallet och föroreningen av miljön, och ofta säger de att det beror på att det inte finns tillräckligt med pengar.

Världens religioner vill gärna skriva om historien så att den döljer deras långa tystnad inför de skändligheter som begåtts av olika diktaturer och deras eget samröre med dem. Dessa religioner gjorde ingenting för att hindra människor av samma religion från att döda varandra. Under andra världskriget hände det till exempel ofta att katolik dödade katolik och protestant dödade protestant, bara därför att de tillhörde olika nationaliteter och befann sig på motsatta sidor. Båda sidor påstod sig vara kristna, men deras handlingssätt var helt i strid med Jesu läror. (Matteus 26:52; Johannes 13:34, 35; 1 Johannes 3:10–12; 4:20, 21) Andra religiösa grupper har handlat på samma sätt. I många delar av världen begås fortfarande liknande grymheter av medlemmar av dessa religioner.

De religiösa ledarna på Jesu tid var skrymtaktiga. Jesus fördömde dem i skarpa ordalag och sade: ”Ve er, skriftlärda och fariséer, skrymtare, därför att ni bygger upp profeternas gravar och smyckar de rättfärdigas minnesgravar och ni säger: ’Om vi hade levt i våra förfäders dagar, skulle vi inte ha varit delaktiga med dem i profeternas blod.’ Alltså vittnar ni mot er själva att ni är söner till dem som mördade profeterna.” (Matteus 23:29–31) Dessa religiösa ledare påstod sig vara gudfruktiga, men de var i själva verket skrymtare som förföljde Jesus och hans lärjungar.

Lärdomar från Bibeln

Vi kan dra lärdom av profanhistorien, men de bästa lärdomarna får vi från Bibeln. Den överlämnar inte tolkningen av historien åt mänskliga bedömningar eller fördomsfulla uppfattningar, utan förklarar historien och framtiden på ett sätt som återspeglar Guds tänkesätt. — Jesaja 55:8, 9.

Bibeln visar att det finns goda och onda gärningar, liksom det finns goda och onda människor. Ofta kan vi dra viktiga lärdomar, sådana som är i harmoni med Guds vilja, av dessa skildringar. Efter att ha beskrivit en lång rad händelser i de forntida israeliternas historia säger aposteln Paulus: ”Nu fortsatte dessa ting att hända med dem såsom exempel, och de blev nerskrivna till varning för oss.” (1 Korinthierna 10:11) Också Jesus gjorde bruk av historien, när han sade till sina lärjungar: ”Kom ihåg Lots hustru.” — Lukas 17:32.

Vad Gud glömmer och vad han kommer ihåg

Bibeln visar att Gud glömmer eller kommer ihåg enskilda individer på grundval av deras handlingssätt. De som syndar men ångrar sig och ändrar sinne får Guds förlåtelse ”i rikt mått”. (Jesaja 55:7) Om en ond person ändrar sinne och ”vänder om från sin synd och utövar rättvisa och rättfärdighet, ... kommer ... ingen av hans synder ... att bli ihågkommen till hans nackdel”. — Hesekiel 33:14–16.

Aposteln Paulus skrev: ”Gud är inte orättvis, så att han glömmer ert arbete och den kärlek ni har visat mot hans namn.” (Hebréerna 6:10) Jehova kommer följaktligen att belöna dem som han kommer ihåg med gillande. Den trogne mannen Job bad: ”O att du ville gömma mig i Sheol [hela mänsklighetens gemensamma grav], att du ville hålla mig dold, ... att du ville sätta en tidsgräns för mig och komma ihåg mig!” — Job 14:13.

Gud kommer däremot inte att komma ihåg en obotfärdig syndare, utan kommer att göra som han sade till Mose: ”Honom kommer jag att utplåna ur min bok.” (2 Moseboken 32:33) Ja, Gud kommer att glömma de onda för evigt.

Den slutlige Domaren

Gud är den som slutligen kommer att bedöma det förflutna. (1 Moseboken 18:25; Jesaja 14:24, 27; 46:9–11; 55:11) Denne rättvise Domare kommer inte att glömma alla de grymheter som begåtts mot mänskligheten. Den dag då han ger uttryck åt sin rättmätiga harm kommer han att döma alla ansvariga personer och institutioner. — Uppenbarelseboken, kapitel 18 och 19.

Till dessa hör hela det världsomfattande systemet av falsk religion, som i Bibeln fått det symboliska namnet ”det stora Babylon”. Om detta system sägs det: ”Hennes synder har hopat sig ända upp till himlen, och Gud har påmint sig hennes orättvisor.” — Uppenbarelseboken 18:2, 5.

Dessa religioner borde ha lärt sina anhängare att göra det som är rätt, men de har inte gjort det. Därför sägs det i Guds ord beträffande all världslig religion: ”I henne fann man blod av profeter och av heliga och av alla som blivit slaktade på jorden.” (Uppenbarelseboken 18:24) Eftersom de har underlåtit att lära sina medlemmar att älska sin nästa och sina medtroende, bär de på blodskuld.

En ny värld står för dörren!

Den dag då all ondska skall utplånas är nu nära förestående. (Sefanja 2:1–3; Matteus 24:3, 7–14) Därefter kommer en tid då varken ”sorg eller skrik eller smärta [skall] vara mer” och då människor skall leva i lycka på jorden. (Uppenbarelseboken 21:3–5) Massakrer och andra grymheter kommer aldrig mer att inträffa, eftersom styret över jorden kommer att tas från mänskliga härskare och överlämnas åt Guds himmelska rike med ”Fredsfursten”, Jesus Kristus, som kung. — Jesaja 9:6, 7; Daniel 2:44; Matteus 6:9, 10.

Då kommer följande profetia i Psalm 46:9 att få sin fullständiga uppfyllelse: ”[Gud] får krigen att upphöra intill jordens yttersta ända.” Den freden kommer att vara för evigt, för i Jesaja 2:4 sägs det: ”Nation kommer inte att lyfta svärd mot nation, inte heller kommer de mer att lära sig att föra krig.” I Psalm 37:11 förutsägs det likaså: ”De saktmodiga, de kommer att besitta jorden, och de kommer helt visst att finna sin rika förnöjelse i överflödet av frid.” Ja, då kan det med rätta sägas att ”hela jorden har kommit till vila, den har fått ro. Människor gläder sig verkligen med höga fröjderop.” — Jesaja 14:7.

Allt detta innebär att en rättfärdig ny värld nu står för dörren. Och i den nya världen, under Guds himmelska kungarikes styre, kommer en annan fantastisk händelse att äga rum — de dödas uppståndelse! Guds ord försäkrar: ”Det skall komma att bli en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga.” — Apostlagärningarna 24:15.

När Jesus var här på jorden gav han oss en försmak av detta genom att uppväcka människor från de döda. Bibeln beskriver till exempel hur han uppväckte en ung flicka som hade dött: ”Med ens reste sig flickan upp och började gå omkring. ... Och genast blev de [som såg detta] utom sig av stor hänryckning.” (Markus 5:42) I uppståndelsen kommer människor som dött genom våldshandlingar och andra som varit döda i många år att uppväckas och få möjlighet att leva för evigt på en paradisisk jord. (Lukas 23:43) Och så småningom kommer ”de förra tingen ... inte att bli ihågkomna, inte heller kommer de att stiga upp i hjärtat”. — Jesaja 65:17.

Du gör därför klokt i att skaffa dig exakt kunskap i Guds ord, Bibeln, och göra hans vilja. Då kommer Gud att komma ihåg dig, då han för evigt löser problemet med krig och andra grymheter och ger offren livet åter. Jesus sade: ”Detta betyder evigt liv, att de fortsätter att inhämta kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” — Johannes 17:3.