Varför har vi inte lärt av det förflutna?

”Människan har, trots de senaste triumferna inom vetenskapen, inte förändrats mycket under de senaste två tusen åren; och därför måste vi fortfarande försöka lära av historien.” – Kenneth Clark, Civilisation—A Personal View.

DET har verkligen gjorts en del fantastiska framsteg på vetenskapens område under århundradenas lopp. I tidskriften Time står det att dessa framsteg har ”gett miljoner av oss den högsta levnadsstandarden i historien”. Några av de största framstegen har gjorts inom medicinens område. Under medeltiden ”var läkarvetenskapen primitiv och brutal”, skriver historikern Zoé Oldenbourg. ”En läkare kunde lika väl döda som bota.”

Inte alltid villiga att lära

Människor har inte alltid varit villiga att lära. I slutet av 1800-talet var det många läkare som inte brydde sig om att det fanns tydliga bevis för att de på ett eller annat sätt överförde sjukdomar till sina patienter. De höll därför fast vid farliga metoder och vägrade att tvätta händerna innan de gick från en patient till en annan.

Ändå fortsatte vetenskapen och tekniken att gå framåt. Det är därför logiskt att människan genom sina tidigare erfarenheter borde ha lärt sig hur man gör världen till en lyckligare och säkrare plats att leva i. Men så har det inte blivit.

Tänk på Europa under 1600-talet. Denna tidsperiod beskrevs som en upplysningens och förnuftets tidsålder. Men faktum kvarstår att ”det, trots överflödet av särskild intellektuell och kreativ aktivitet inom konst och vetenskap, fortfarande förekom vansinnig förföljelse och brutala krig som utkämpades med exempellös grymhet”, skriver Kenneth Clark.

I vår tid finns det fortfarande en motvilja mot att lära av det förflutna för att undvika misstagen. Följden har blivit att själva vår existens på den här planeten tycks vara hotad. Joseph Needham skriver att situationen har blivit så farlig att ”allt vi nu kan göra är att hoppas och be att inga galningar skall släppa lös krafter mot mänskligheten som skulle kunna utplåna allt liv på jorden”.

Hur kommer det sig då att vi, trots människans begåvning och kunskaper, fortfarande sitter fast i en värld fylld av våld och brutalitet? Kommer det någonsin att bli en förändring? Följande två artiklar kommer att behandla dessa frågor.

Nationerna har fortfarande inte lärt sig

”Om människan hade lärt av historien – tänk vad vi hade lärt oss då! Men för de flesta människor är erfarenhet bara som ett skepps akterlanterna som lyser upp den väg den har passerat.” – Samuel Taylor Coleridge.

HÅLLER du med den engelske poeten Samuel Coleridge? Är det möjligt att vi kan bli så förblindade av en sak som vi kämpar för att vi gör om de tragiska misstag som tidigare generationer har gjort?

Korstågen

Tänk till exempel på vad människor gjorde under korstågen. År 1095 v.t. uppmanade påven Urban II de ”kristna” att ta det heliga landet från muslimerna. Kungar, baroner, riddare och ofrälse i alla länder som stod under Urban II hörsammade hans maning. Enligt en medeltida historiker fanns det ”knappast något folk som levde enligt Kristi lag” som tvekade att stödja denna sak.

Historikern Zoé Oldenbourg skriver att majoriteten av korsfararna var ”fullständigt övertygade om att de genom att bära korset tog värvning direkt hos Gud själv”. Hon skriver att de betraktade sig själva som ”mordänglar som angrep djävulens barn”. De trodde också att ”alla som dog skulle få martyrglorian i himlen”, skriver Brian Moynahan.

Kanske var korsfararna omedvetna om att deras fiende trodde någonting liknande. Historikern J. M. Roberts skriver i sin bok Shorter History of the World att muslimska soldater också gick ut i krig med övertygelsen att de stred för Gud och ”att döden på slagfältet mot de otrogna skulle ge en plats i paradiset” i himlen.

Båda sidor fick lära att deras krig var ett rättfärdigt krig – att det hade Guds godkännande och välsignelse. Religiösa och politiska ledare främjade dessa uppfattningar och underblåste känslorna hos sina undersåtar. Och på båda sidor gjorde man sig skyldig till obeskrivliga grymheter.

Vad för slags människor?

Vad för slags människor var det som gjorde dessa fruktansvärda saker? Flertalet var helt vanliga människor – inte mycket annorlunda än människor i dag. Utan tvivel drevs många av dem av idealism och en önskan att rätta till de orättvisor som de lade märke till i världen på sin tid. I sitt känslomässigt laddade tillstånd tycktes de helt ha glömt att de i sin kamp för ”rättvisan” inte gav upphov åt något annat än orättvisor, smärta och lidande för hundratusentals oskyldiga män, kvinnor och barn som hamnade i stridsområdena.

Har inte detta varit mönstret genom hela historien? Har inte karismatiska ledare gång på gång lett oräkneliga miljoner människor – som normalt aldrig skulle ha övervägt ett sådant uppförande – in i grymma och barbariska krig mot sina religiösa och politiska motståndare? Mobiliseringen på båda sidor och anspråken på att man hade Gud på sin sida legitimerade det våldsamma förtrycket av det politiska och religiösa motståndet. Det ingick i ett väl inarbetat mönster som har tjänat tyranners intressen i många hundra år. Detta, säger Moynahan, är normen som ”skulle tjäna Förintelsens upphovsmän och dem som i vår tid gjort sig skyldiga till etnisk rensning, precis som det satte i gång det första korståget”.

”Men förnuftiga människor i dag skulle inte längre låta sig bli manipulerade på det sättet”, kanske du säger. ”Är vi inte mycket mer civiliserade?” Det borde vara så. Men har vi verkligen lärt av historien? Vem kan ärligt säga att så är fallet, när man tänker på vad som har hänt de senaste hundra åren?

Första världskriget

Det mönster korsfararna gav upprepades till exempel när första världskriget bröt ut. Roberts skriver: ”En av paradoxerna med 1914 är att massor av människor i alla länder och av alla partier, trosuppfattningar och härstamningar villigt och glatt tycks ha dragit ut i krig.”

Varför drog ett stort antal människor ”villigt och glatt” ut i krig? Därför att de, liksom de som villigt gick ut i krig före dem, hade fått sina principer och trosuppfattningar formade av den tidens filosofier. Några kan ha inspirerats av principerna om frihet och rättvisa, men samtidigt råder det inget tvivel om att de övermodigt trodde att deras nation var överlägsen andras och således förtjänade att vara härskarmakt.

Dessa övertygades att tro att krig var en oundviklig del av den naturliga tingens ordning – ett slags ”biologisk nödvändighet”. ”Socialdarwinismen”, skriver Phil Williams, främjade till exempel tanken att krig var ett legitimt medel till att ”utrota de arter som inte var värda att leva”.

Alla trodde naturligtvis att deras sak var rätt. Med vilket resultat? Under första världskriget, skriver författaren och historikern Martin Gilbert, ”slog regeringarna på trumman för rasism, patriotism och militär styrka” – och människor följde blint. Nationalekonomen John Kenneth Galbraith växte upp på landet i Canada under det här kriget. Han skriver att överallt runt omkring honom talade människor om ”konflikten i Europa och dess uppenbara dårskap”. ”Intelligenta människor ... skulle inte låna sig till sådant vansinne”, sade de. Men än en gång gjorde de det. Vad blev följden? Omkring 60 000 kanadensiska soldater fanns med bland de mer än nio miljoner militärer som dog på båda sidor av den vidrighet som kom att kallas första världskriget.

Har ingenting lärt

Under de följande 20 åren visade sig denna anda på nytt genom fascismens och nazismens uppkomst. Fascisterna började använda ”traditionella propagandaverktyg med symboler och myter för att väcka människors känslor”, skriver Hugh Purcell. Ett särskilt mäktigt redskap de använde var den kraftfulla blandningen av religion och politik, i det att man bad Gud välsigna sina trupper.

En som var ”mästare i fråga om masspsykologi och därtill en lysande talare” var Adolf Hitler. Dick Geary skriver i sin bok Hitler and Nazism att Hitler, liksom många andra demagoger i historien, trodde att ”massorna styrdes, inte av sitt förstånd, utan av sina känslor”. Han spelade på denna mänskliga svaghet genom att använda den urgamla metoden att styra människors hat mot en gemensam fiende – som när han ”vände tyskarnas fruktan och agg mot judarna”, skriver Purcell. Hitler förtalade judarna genom att säga: ”Juden är den tyska nationens fördärvare.”

Det som gör hela denna tid så skräckinjagande är att miljoner till synes anständiga människor lätt eggades upp till massmord. ”Hur kunde folket i det som sades vara ett civiliserat land inte bara tolerera utan också bli delaktigt i den nazistiska statens fasansfulla barbari?” frågar Geary. Och det var inte bara ett ”civiliserat” land, utan också ett ”kristet” land! De drogs in i detta därför att de föredrog människors filosofier och system framför Jesu Kristi läror. Och tänk så många uppriktiga män och kvinnor med ideal som har letts in i fasansfulla grymheter sedan dess!

”Vad erfarenheten och historien lär”, säger den tyske filosofen Hegel, ”är detta att folk och regeringar aldrig har lärt något av historien och inte heller handlat efter de lärdomar som de skulle ha kunnat dra av den.” Många håller kanske inte med om Hegels filosofi om livet, men det är få som inte instämmer i detta uttalande. Sorgligt nog tycks människor ha mycket svårt att lära något av historien. Men måste det vara så i ditt fall?

En tydlig lärdom är i alla fall denna: Vi behöver någonting som är mer pålitligt än ofullkomliga mänskliga filosofier, om gångna generationers tragedier skall undvikas. Men vad skall vägleda vårt tänkande om inte mänsklig filosofi? Mer än tusen år före korstågens tid visade Jesu Kristi lärjungar vad den sanna kristna vägen – och den enda förståndiga vägen – bör vara. Låt oss titta närmare på vad de gjorde för att undvika att bli indragna i sin tids blodiga konflikter. Men är det sannolikt att nationerna i vår tid kommer att lära sig hur man gör det och därigenom undviker konflikter? Och oavsett vad nationerna gör, kan man fråga: Vad är Guds lösning för att göra slut på allt detta elände som människan upplever?

[Bilder på sidan 6]

Barbari och lidande har kännetecknat mänskliga konflikter

[Bilder på sidan 7]

Överst: Flyktingar i ett krigshärjat område

Hur kunde till synes civiliserade människor bli skyldiga till sådant obeskrivligt våld?

[Bildkällor]

Flyktingar från Rwanda: UN PHOTO 186788/J. Isaac; World Trade Center rasar: AP Photo/Amy Sancetta

Vi kan lära av de första kristna

”Se upp: kanske skall det finnas någon som vill bortföra er som sitt byte genom den filosofi och det tomma bedrägeri som är i överensstämmelse med människors tradition, i överensstämmelse med världens elementära ting och inte i överensstämmelse med Kristus.” (Kolosserna 2:8)

DET var så aposteln Paulus varnade de kristna under det första århundradet när det gäller farorna med att blint följa mänsklig filosofi. De kunde antingen hålla sig till den pålitliga vägledning som Jesus och hans apostlar gav, undervisning som redan hade varit till oerhört stor hjälp för dem, eller falla offer för ständigt skiftande mänskliga läror, en kurs som redan hade inneburit lidande och elände för miljoner människor. (1 Korinthierna 1:19–21; 3:18–20)

Att leva ”i överensstämmelse med Kristus”

Korsfararna, som levde för omkring tusen år sedan, hade inte förstått att detta att leva ”i överensstämmelse med Kristus” innebär mycket mer än att bara förklara sin lojalitet mot Jesus Kristus. (Matteus 7:21–23) Det innebär att leva i fullständig harmoni med Jesu läror som finns i Guds inspirerade ord, Bibeln. (Matteus 7:15–20; Johannes 17:17) ”Om ni förblir i mitt ord”, sade Jesus Kristus, ”är ni verkligen mina lärjungar.” (Johannes 8:31) ”Alla [skall] veta att ni är mina lärjungar”, sade han, ”om ni har kärlek inbördes.” (Johannes 13:35)

Dessa korsfarare hade verkligen fallit offer för ”det tomma bedrägeri som är i överensstämmelse med människors tradition”. Och det är inte så konstigt att vanliga människor blev bedragna när deras religiösa ledare, till och med deras biskopar, ”blev kända som militärer”. I ett uppslagsverk heter det att en ”krigisk anda blev så vanlig hos prästerskapet att de alltid var redo för krig närhelst det gick att vinna något [på det]”. (McClintock och Strongs Cyclopedia of Biblical, Theological, and Ecclesiastical Literature)

Vad hade lett fram till den här sorgliga situationen? Efter apostlarnas död avvek avfälliga kyrkoledare alltmer från Kristi läror, precis som Guds ord hade förutsagt. (Apostlagärningarna 20:29, 30) Den fördärvade kyrkan blev så småningom mer och mer insnärjd i den världsliga statens angelägenheter. På 300-talet blev den romerske kejsaren Konstantin ”omvänd” till kristendomen på sin dödsbädd. Sedan, heter det vidare i uppslagsverket, ”gjorde bytet av avgudastandaren mot korsbaneret att varje kristen tvingades att tjäna som soldat”.

Naturligtvis hade de kristna inte någon sådan förpliktelse. Men den mänskliga filosofins ”övertalande argument” fick dem att begå grova överträdelser mot allt det som Kristus stod för. (Kolosserna 2:4) Några mycket bedrägliga argument har länge använts för att rättfärdiga krig och konflikter. Men att en human eller gudfruktig person blir inblandad i ”krigets djävulskhet, som systematiskt har utövats i forna tider och i modern tid”, säger uppslagsverket, ”kan inte för ett ögonblick förenas med ... kristendomens principer”.

Religionssamfunden utanför kristenheten har också tagit till krig under århundradenas lopp. Precis som kristenhetens kyrkor har man slaktat medlemmar av sin egen religion men också andra på grund av nationella, politiska och religiösa olikheter. Man har också brukat våld eller hot om våld för att omvända andra till sin egen tro. Några av religionssamfunden har tagit del i historiens blodbad för att försöka nå sina syften. De skiljer sig inte från kristenhetens samfund.

Avskilda från världen

Hur kunde de kristna under det första århundradet hålla sig borta från den tidens blodiga krig och politik? Det var två grundläggande principer som hjälpte dem. För det första var det Jesu befallning till aposteln Petrus när denne använde ett svärd för att försvara honom: ”För tillbaka ditt svärd till dess plats, ty alla som tar till svärd skall gå under genom svärd.” (Matteus 26:52) För det andra var det Jesu ord till Pilatus när denne frågade av vilket slag Jesu kungadöme var: ”Mitt kungarike är ingen del av den här världen. Om mitt kungarike vore en del av den här världen, skulle mina underlydande ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt kungarike inte härifrån.” (Johannes 18:36)

Hur tillämpade de första kristna dessa principer? De höll sig helt avskilda från världen och bevarade sig strikt neutrala när det gällde politiska och militära angelägenheter. (Johannes 15:17–19; 17:14–16; Jakob 4:4) De vägrade att gripa till vapen mot sina medmänniskor. Det framgår tydligt av historien att de första kristna inte förenade sig med vare sig judiska nationaliströrelser eller Roms kejserliga armé. Men de försökte inte heller säga åt de politiska ledarna vad de skulle göra, eftersom dessa hade ansvar för sina egna gärningar. (Galaterna 6:5)

Justinus Martyren, som levde på 100-talet v.t., skrev att de kristna hade smitt ”sina svärd till plogbillar”. (Mika 4:3) Som svar till dem som kom med invändningar mot de kristnas inställning frågade Tertullianus: ”Skall det anses vara lovligt att ha till yrke att använda svärdet, när Herren förkunnar att den som använder svärd skall förgås genom svärd?”

”Lyda Gud såsom härskare mer än människor”

Att de första kristna vägrade att gå ut i krig gjorde inte saken lättare för dem. Det stämde inte med de allmänt accepterade uppfattningarna på den tiden. Kelsos, som var fiende till kristendomen, gjorde narr av deras ståndpunkt. Hans uppfattning var att alla borde gå ut i krig när de styrande krävde det. Trots stor fientlighet vägrade de första kristna att följa någon mänsklig filosofi som stred mot Kristi läror. ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor”, sade de. (Apostlagärningarna 4:19; 5:29)

Jehovas vittnen i modern tid har följt deras exempel. I Nazityskland, till exempel, vägrade de bestämt att dras in i Hitlers mordiska krig. De var villiga att uthärda svår förföljelse, och till och med dö om så var nödvändigt, hellre än att bryta sin kristna neutralitet. Det uppges att ”hälften av dem fängslades och att en fjärdedel avrättades” av nazisterna för att de höll fast vid Bibelns principer. (Of Gods and Men) Det innebär att av de tiotals miljoner människor som dödades i andra världskriget var det inte en enda som dödades av ett Jehovas vittne. Vittnena var villiga att offra sitt eget liv, vilket många av dem också gjorde, hellre än att döda andra.

Vad vi kan lära

Vad kan vi lära av historien? En sak är i alla fall att mänsklig filosofi ständigt har lett till hat och blodsutgjutelse bland nationer och folk. Predikaren 8:9 visar helt riktigt att ”människa har haft makt över människa till hennes skada”. Och skälet till att det är så finner vi i Jeremia 10:23, där Guds ord säger: ”Jordemänniskans väg ... tillkommer [inte] henne. Det tillkommer inte mannen som vandrar att ens styra sitt steg.” Nej, Gud skapade inte människor till att sköta sina angelägenheter med framgång oberoende av honom. De har inte fått den förmågan. Hela historien visar det.

Nu kan vi, som enskilda individer, inte ändra det som nationernas ledare gör, när de upprepar tragedierna från det förflutna, och inte heller är vi bemyndigade att försöka övertala dem att följa en viss kurs. Men vi behöver inte dras in i deras konflikter. Jesus sade om sina efterföljare: ”De ... är [inte] någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” (Johannes 17:14) För att undvika att bli en del av den här världens konflikter måste vi låta Guds ord, Bibeln – inte ständigt skiftande mänsklig filosofi – vägleda oss i vårt liv. (Matteus 7:24–27; 2 Timoteus 3:16, 17)

En fantastisk framtid

Guds tillförlitliga ord gör mycket mer än att bara kasta ljus över det förflutna och nuet. Det ger också säker vägledning när det gäller framtiden. (Psalm 119:105; Jesaja 46:9–11) Det ger också en klar bild av vad som är Guds avsikt med den här planeten. Han kommer inte att låta människor få förstöra jorden genom att i sitt vanvett missbruka de enorma möjligheter som vetenskapen och tekniken har gett dem. Han kommer att se till att det blir ett sådant paradis på jorden som han från början avsåg. (Lukas 23:43)

Angående detta säger Guds ord: ”Det är de rättrådiga som kommer att bo på jorden, och det är de klanderfria som kommer att lämnas kvar på den. Vad de ondskefulla angår, kommer de att avskäras från själva jorden; och vad de förrädiska beträffar, kommer de att ryckas bort från den.” (Ordspråken 2:21, 22) Detta kommer att ske snart, eftersom de problemfyllda tider vi upplever nu visar att vi lever i ”de sista dagarna” av den nuvarande onda världsordningen. (2 Timoteus 3:1–5, 13) Och helt säkert är att dessa sista dagar är räknade; de närmar sig sitt slut. Bibelns profetior lär oss: ”Världen [håller] på att försvinna, och även dess begär, men den som gör Guds vilja, han består för evigt.” (1 Johannes 2:17; Daniel 2:44)

Snart kommer Gud att ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden” och ersätta denna nuvarande våldsfyllda värld med en ny värld där ”rättfärdighet [skall] bo”. (Uppenbarelseboken 11:18; 2 Petrus 3:10–13) När det gäller dem som då blir kvar, ”skall [han] torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer”. (Uppenbarelseboken 21:1–4) Krig och våld kommer att försvinna för gott, när Jesaja 2:4 får sin fullständiga uppfyllelse: ”De måste smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Nation kommer inte att lyfta svärd mot nation, inte heller kommer de mer att lära sig att föra krig.” Du kan också få uppleva denna fantastiska, eviga framtid om du lär av historien. (Johannes 17:3)