1. Vad anser människor i allmänhet om att tillhöra en religion?

MÅNGA människor tycker att religion inte bidrar särskilt mycket till mänsklighetens bästa. En del menar att världens religioner bara skapar en negativ bild av Gud och att Gud omöjligt kan godkänna det som många religiösa står för. De tänker kanske att det finns ärliga människor överallt och att Gud ser dem och lyssnar på dem oavsett vilken religion de tillhör. De förstår inte varför man skulle behöva bekänna sig till någon särskild grupp eller religion alls. Men vad tycker Jehova själv? Vi ska hitta svaret på den frågan genom att se hur Jehova har organiserat sanna tillbedjare genom historien.

ETT FÖRBUNDSFOLK

2. Vilka blev så småningom Jehovas utvalda folk, och vad särskilde dem från andra folk? (Se bilden i inledningen.)

² Redan för 3 900 år sedan hade Jehova ett utvalt folk på jorden. Abraham, som kallades ”far till alla som har tro”, hade hand om ett hushåll på flera hundra. (Rom. 4:11; 1 Mos. 14:14) De som styrde i Kanaan på den tiden såg honom som ”en mäktig hövding” och visade honom stor respekt. (1 Mos. 21:22; 23:6, noten) Jehova slöt ett förbund med Abraham och hans avkomlingar. (1 Mos. 17:1, 2, 19) Gud sa till Abraham: ”Detta är mitt förbund som ni skall hålla, förbundet mellan mig och er, ja din avkomma efter dig: Var och en av manligt kön hos er skall omskäras ... och det skall tjäna som ett tecken på förbundet mellan mig och er.” (1 Mos. 17:10, 11) Abraham lyssnade och lät omskära alla män i sitt hushåll. (1 Mos. 17:24–27) Abrahams avkomlingar var det enda folk som hade ingått ett förbund med Jehova, och omskärelse var det fysiska kännetecknet på det.

3. Vilken utveckling gjorde att Abrahams familj blev ett folk?

³ Abrahams sonson Jakob, som senare fick namnet Israel, hade 12 söner. (1 Mos. 35:10, 22b–26) Jakobs söner blev överhuvuden för de tolv stammarna i den nation som fick namnet Israel. (Apg. 7:8) När det blev hungersnöd tog Jakob med sig sitt hushåll och bosatte sig i Egypten. Där hade en av Jakobs söner, Josef, blivit faraos närmaste man och ansvarade för livsmedelsförråden i landet. (1 Mos. 41:39–41; 42:6) Så småningom hade Jakobs avkomlingar blivit många, en ”församling av folk”. (1 Mos. 48:4; läs Apostlagärningarna 7:17.)

ETT FRIKÖPT FOLK

4. Hur var relationen mellan israeliter och egyptier till en början?

⁴ Jakobs ättlingar stannade i Egypten i över 200 år, i området Gosen vid Nildeltat. (1 Mos. 45:9, 10) Allt tyder på att israeliterna levde i fred med egyptierna de första hundra åren. De bodde i mindre städer och skötte sina får- och boskapshjordar. Jakobs familj hade blivit väl mottagen av farao, som kände Josef och uppskattade honom. (1 Mos. 47:1–6) Egyptier överlag föraktade sådana som var fåraherdar. (1 Mos. 46:31–34) Men de fick ändå finna sig i att israeliterna hade bosatt sig i landet.

5, 6. a) Hur förändrades situationen för Guds folk i Egypten? b) Hur överlevde Mose, och vad gjorde Jehova för sitt folks skull?

⁵ Men situationen för Guds folk förändrades drastiskt. Bibeln berättar: ”Med tiden uppstod det en ny kung över Egypten, en som inte kände Josef. Och han sade till sitt folk: ’Se! Israels söners folk är talrikare och mäktigare än vi.’” Det sägs vidare: ”Egyptierna lät då Israels söner utföra slavarbete under tyranni. Och de gjorde livet bittert för dem genom hårt slavarbete med lerbruk och tegel och med varje form av slavarbete på fälten, ja varje form av slavarbete som de med tyranni tvingade dem att utföra åt sig.” (2 Mos. 1:8, 9, 13, 14)

⁶ Egyptens nye farao befallde till och med att alla nyfödda israelitiska pojkar skulle dödas. (2 Mos. 1:15, 16) Vid den här tiden föddes Mose. Han var tre månader gammal när hans mamma gömde honom bland vassen i Nilen. Faraos dotter hittade Mose och adopterade honom. Men Jehova såg till att Mose fick vara hos sin mamma, Jokebed, den första tiden. Hon undervisade honom om den sanne Guden. (2 Mos. 2:1–10; Hebr. 11:23–25) När Jehova såg hur svårt förtryckt hans folk blev bestämde han att Mose skulle leda dem ut ur Egypten. (2 Mos. 2:24, 25; 3:9, 10) På det sättet blev de ett folk som Jehova hade ”friköpt”. (2 Mos. 15:13, noten; läs 5 Moseboken 15:15.)

ETT FOLK BLIR EN NATION

7, 8. Hur blev israeliterna en helig nation?

⁷ Jehova hade ännu inte gjort israeliterna till en nation, men han betraktade dem ändå som sitt folk. Därför fick Mose och Aron uppdraget att säga till farao: ”Detta är vad Jehova, Israels Gud, har sagt: ’Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i vildmarken.’” (2 Mos. 5:1)

⁸ Det krävdes att tio plågor drabbade Egypten och att farao och hans här gick under i Röda havet innan israeliterna blev fullständigt befriade från förtrycket. (2 Mos. 15:1–4) Mindre än tre månader senare slöt Jehova ett förbund med israeliterna vid berget Sinai och gav dem följande historiska löfte: ”Om ni noggrant lyder min röst och håller mitt förbund, då skall ni bli min särskilda egendom bland alla andra folk, ... en helig nation.” (2 Mos. 19:5, 6)

9, 10. a) Hur skilde lagen israeliterna från nationerna runt omkring enligt 5 Moseboken 4:5–8? b) Hur skulle israeliterna visa att de var ett folk som var heligt för Jehova?

⁹ I hundratals år hade Jehovas tjänare varit organiserade i familjer och släkter. Familjens överhuvud tog ledningen och tjänade som präst och domare för hela sin släkt. (1 Mos. 8:20; 18:19; Job 1:4, 5) I Egypten innan israeliterna blev slavar följde de samma system. Men när Jehova hade befriat israeliterna ur slaveriet gav han dem en lagsamling som gjorde dem helt unika jämfört med alla andra folk och nationer. (Läs 5 Moseboken 4:5–8; Ps. 147:19, 20) Lagen fastställde att från och med nu skulle israeliterna ha en särskild grupp som tjänade som präster. Och ”de äldste” skulle tjäna som domare och rådgivare, eftersom de var allmänt respekterade för sin ålder och erfarenhet. (5 Mos. 25:7, 8) Lagen gav den nybildade nationen riktlinjer för både tillbedjan och det dagliga livet.

¹⁰ Strax innan israeliterna fick gå in i det utlovade landet upprepade Jehova lagarna till dem, och Mose sa: ”Jehova har i dag gett dig anledning att säga att du skall vara hans folk, en särskild egendom, alldeles som han har lovat dig, och att du skall iaktta alla hans bud, och han har sagt att han skall sätta dig högt över alla de andra nationerna som han har frambringat, till lovprisning och ryktbarhet och skönhet, när du visar att du är ett folk som är heligt för Jehova, din Gud.” (5 Mos. 26:18, 19)

FOLK UR ANDRA NATIONER

11–13. a) Vilka lät Jehova bli en del av hans utvalda folk? b) Vad var icke-israeliter tvungna att göra för att tjäna Jehova?

¹¹ Nu hade Jehova en utvald nation på jorden, men han förbjöd inte människor från andra nationer att tillhöra den. Han tillät att ”en stor blandad hop”, bland annat egyptier, följde med israeliterna när han befriade dem ur Egypten. (2 Mos. 12:38, se noten.) När den sjunde plågan kom över Egypten sägs det att några ”bland faraos tjänare” trodde på Jehovas ord. Och de var helt säkert med i den blandade hop som följde med israeliterna när de längre fram lämnade landet. (2 Mos. 9:20)

¹² Innan israeliterna skulle gå över Jordan och inta Kanaan uppmanade Mose dem att ”älska den bofaste främlingen”. (5 Mos. 10:17–19) Guds utvalda folk skulle välkomna alla utlänningar som visade att de ville följa lagarna som Jehova gav genom Mose. (3 Mos. 24:22) Några av utlänningarna blev tjänare åt Jehova. De hade samma inställning som moabitiskan Rut. Hon sa till sin svärmor Noomi som var israelitiska: ”Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.” (Rut 1:16) Utlänningarna blev proselyter, och männen lät sig omskäras. (2 Mos. 12:48, 49) Jehova välkomnade dem som medlemmar av hans utvalda folk. (4 Mos. 15:14, 15)

¹³ När Salomos tempel invigdes och överlämnades till Jehova gjordes en särskild anordning för dem som inte var israeliter. Det ser man i Salomos bön vid det tillfället: ”Om en främling, en som inte är av ditt folk Israel, kommer från något land långt borta för ditt stora namns och din starka hands och din uträckta arms skull, ja, om han kommer och ber, vänd mot detta hus, må du då höra det från himlen där du bor och göra allt vad främlingen ropar till dig om. Så skall alla folk på jorden lära känna ditt namn och frukta dig, som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus, som jag har byggt, är uppkallat efter ditt namn.” (2 Krön. 6:32, 33, Svenska Folkbibeln) Alla som ville tjäna Jehova och som inte var israeliter var tvungna att tillbe honom tillsammans med Jehovas utvalda folk. Så var det också på Jesus tid. (Joh. 12:20; Apg. 8:27)

EN NATION AV VITTNEN

14–16. a) På vilket sätt skulle israeliterna vara en nation av vittnen för Jehova? b) Vilken moralisk skyldighet har Jehovas folk i vår tid?

¹⁴ Israeliterna tjänade sin Gud, Jehova, medan de andra folken tillbad sina egna gudar. En viktig fråga behövde få ett svar: Vem är den sanne Guden? På Jesajas tid sa Jehova att den frågan krävde att bli besvarad på samma sätt som en rättslig fråga blir besvarad i en domstol. Jehova utmanade folkens gudar att ta fram vittnen som kunde bevisa deras existens: ”Låt alla nationerna församlas på en och samma plats, och låt folkgrupper föras samman. Vem bland dem [gudarna] kan förkunna detta? Eller kan de låta oss få höra rentav de första tingen? Låt dem ställa fram sina vittnen, så att de kan få rätt, eller låt dem höra och säga: ’Det är sanning!’” (Jes. 43:9)

¹⁵ De andra folkens gudar kunde inte lägga fram några som helst bevis. De var bara döda avgudar som varken kunde tala eller röra sig. (Jes. 46:5–7) Jehova däremot sa till sitt folk Israel: ”Ni är mina vittnen ... ja, min tjänare som jag har utvalt, för att ni skall veta och ha tro på mig och förstå att jag är densamme. Före mig blev ingen Gud formad, och efter mig är det fortfarande ingen. Jag, jag är Jehova, och förutom mig finns ingen som kan ge räddning. ... Ni är mina vittnen ... och jag är Gud.” (Jes. 43:10–12)

¹⁶ Jehovas utvalda folk skulle få vittna klart och tydligt om att han är den ende sanne Guden, som om de var inbegripna i en universell rättsprocess. Jehova kallade israeliterna ”det folk som jag har format åt mig, för att de skall förkunna mitt lov”. (Jes. 43:21) Israeliterna var det folk som fick bära hans namn. Moraliskt sett var de skyldiga att försvara hans ställning som den högste Guden, eftersom han hade befriat dem ur fångenskapen i Egypten. De borde ha haft samma inställning som Jehovas nutida folk som lever efter orden i Mika 4:5: ”Alla andra folk vandrar vart och ett i sin guds namn, men vi skall vandra i Jehovas, vår Guds, namn till oöverskådlig tid, ja för evigt.”

ETT AVFÄLLIGT FOLK

17. Hur blev Israel en förvildad vinstock i Jehovas ögon?

¹⁷ Tragiskt nog svek israeliterna Jehova. De tog intryck av andra folk och nationer och började tillbe gudar av trä och sten. Under 700-talet f.v.t skrev profeten Hosea: ”Israel är en vinstock som håller på att förvildas. ... Fler altaren skaffar han sig. ... Deras hjärta är hycklande; nu skall de befinnas skyldiga.” (Hos. 10:1, 2) Omkring 150 år senare skrev profeten Jeremia vad Jehova sa till sitt otrogna folk: ”Jag planterade dig som ett ädelt vin, en ranka av yppersta slag. Hur kunde du förvandlas till en usel och främmande vinstock? ... Var finns då de gudar du gjort åt dig? Låt dem komma till din räddning i olyckan om de kan! ... Mitt folk har glömt mig.” (Jer. 2:21, 28, 32, Bibel 2000)

18, 19. a) Hur förutsade Jehova att han skulle utvälja ett nytt folk? b) Vad får vi svar på i nästa artikel?

¹⁸ Israeliterna utövade inte sann tillbedjan och var inga trogna vittnen för Jehova. De dyrkade avgudar, deras frukt var rutten. Därför sa Jesus till de skenheliga judiska ledarna på sin tid: ”Guds kungarike skall tas ifrån er och ges åt en nation som frambringar dess frukter.” (Matt. 21:43) Vilka skulle få bli en del av den här nya nationen, ett andligt Israel? Bara de som blev utvalda av Jehova. Han skulle sluta ”ett nytt förbund” med dem. Jehova beskrev vilket förhållande han skulle ha till de här andliga israeliterna: ”Jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk.” (Jer. 31:31–33)

¹⁹ Den bokstavliga nationen Israel övergav Jehova. Så under det första århundradet utvalde han det andliga Israel som sitt folk.

1, 2. På vilket sätt var pingsten år 33 v.t. historisk, och vilka blev medlemmar av Jehovas nya folk? (Se bilden i inledningen.)

PINGSTEN år 33 v.t. var en historisk händelse för Jehovas folk. Då grundade Jehova en ny nation, det andliga Israel, som också kallas ”Guds Israel”. (Gal. 6:16) Jehova använde sin heliga ande för att välja ut dem som skulle ingå i den nya nationen. Nu var inte längre fysisk omskärelse ett krav för att få vara en del av Guds folk. I stället skulle medlemmarna av den nya nationen genomgå ”hjärtats omskärelse genom ande”. (Rom. 2:29)

² Vilka utvaldes som de första medlemmarna av Jehovas nya folk eller nation? Det var apostlarna och mer än hundra andra lärjungar som hade samlats i ett rum i Jerusalem. (Apg. 1:12–15) Där fick de helig ande och blev smorda som Guds söner. (Rom. 8:15, 16; 2 Kor. 1:21) Det här var ett bevis på att Jehova hade tagit emot Jesus offer och ersatt det gamla lagförbundet med ett nytt förbund. (Luk. 22:20; läs Hebréerna 9:15.) De smorda apostlarna och lärjungarna fick dessutom helig ande för att kunna predika på många olika språk. Judar och proselyter hade kommit till Jerusalem från hela det romerska riket för att fira veckohögtiden, dvs. pingsten. Medlemmarna av Jehovas nya folk kunde förkunna om ”Guds storslagna gärningar” för besökarna på deras språk. (Apg. 2:1–11)

JEHOVAS NYA FOLK

3–5. a) Vad sa Petrus till judarna på pingstdagen? b) Beskriv i vilka steg den nybildade nationen växte till.

³ Som första steg fick Petrus uppdraget av Jehova att inbjuda judar och proselyter att ansluta sig till den nybildade nationen, det andliga Israel. På pingstdagen sa Petrus modigt och utan omsvep till judarna att de hade dödat Jesus men att de nu måste tro på honom, eftersom Gud hade gjort honom till ”både Herre och Kristus”. Folkskaran fick dåligt samvete och frågade vad de behövde göra. Petrus svarade: ”Ändra sinne, och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder, och ni skall få den heliga andens fria gåva.” (Apg. 2:22, 23, 36–38) Samma dag fick det andliga Israel 3 000 nya medlemmar. (Apg. 2:41) Apostlarna fortsatte att vittna med glädje, och många fler tog emot sanningen. (Apg. 6:7) Den nya nationen växte.

⁴ I nästa steg var det samarier som fick samma möjlighet som judar och proselyter. Många tog emot sanningen och blev döpta av Filippus, men de fick inte helig ande omedelbart. Den styrande kretsen i Jerusalem skickade Petrus och Johannes till de nydöpta samarierna. Petrus och Johannes lade ”sina händer på dem, och de fick helig ande”. (Apg. 8:5, 6, 14–17) Nu var också samarier smorda medlemmar av det andliga Israel.

⁵ År 36 v.t. fick Petrus inbjuda ytterligare en grupp av människor till den nya nationen – oomskurna icke-judar. Han predikade för den romerske officeren Cornelius och hans släktingar och vänner. (Apg. 10:22, 24, 34, 35) Bibeln berättar: ”Medan Petrus ännu talade ... föll den heliga anden på alla [icke-judar] som hörde ordet. Och de trogna som hade kommit tillsammans med Petrus och som hörde till de omskurna blev förundrade, därför att den heliga andens fria gåva nu blev utgjuten också över folk av nationerna.” (Apg. 10:44, 45) Från och med då fick alltså hedningar möjlighet att bli medlemmar av den nya nationen.

”ETT FOLK FÖR SITT NAMN”

6, 7. På vilket sätt skulle medlemmarna i den nya nationen vara ett folk för Jehovas namn, och hur levde de upp till sitt uppdrag?

⁶ Vid ett möte med den styrande kretsen år 49 kommenterade Jakob utvecklingen under de senare åren och sa: ”Simeon [Petrus] har ingående berättat om hur Gud för första gången vände sin uppmärksamhet till nationerna för att från dem ta ut ett folk för sitt namn.” (Apg. 15:14) Både judar och icke-judar ingick i det nya folk som bar Jehovas namn. (Rom. 11:25, 26a) Längre fram påminde Petrus: ”En gång var ni ju inte ett folk, men nu är ni Guds folk.” Han beskrev också deras uppgift: ”Ni är ’ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, en helig nation, ett folk till att vara en särskild egendom, för att ni vitt och brett skall förkunna hans dygder’ – han som har kallat er ut ur mörkret in i sitt underbara ljus.” (1 Petr. 2:9, 10) Deras uppgift var att modigt stå upp för Jehovas namn och offentligt vittna om att han är den högste i universum.

⁷ Jehova hade nu ett nytt folk med andliga israeliter. Den här nya nationen passade verkligen in på Jehovas beskrivning: ”Det folk som jag har format åt mig, för att de skall förkunna mitt lov.” (Jes. 43:21) De första kristna förkunnade modigt att Jehova är den ende sanne Guden och avslöjade att alla andra gudar var falska. (1 Thess. 1:9) De vittnade om Jehova och Jesus ”i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och till jordens mest avlägsna del”. (Apg. 1:8; Kol. 1:23)

8. Vilken varning gav Paulus till Jehovas folk under det första århundradet?

⁸ En som verkligen visade att han ville vara ett vittne för Jehova och stå upp för honom var Paulus. Han försvarade till exempel modigt Jehova inför filosofer i Athen och sa att Jehova är ”den Gud som har gjort världen och allt som är i den, han som verkligen är Herre över himmel och jord”. (Apg. 17:18, 23–25) Under sin tredje missionsresa varnade Paulus de kristna som bar Jehovas namn: ”Jag vet att sedan jag gått bort, skall förtryckande vargar komma in bland er, och de skall inte behandla hjorden skonsamt, och ur er egen krets skall det träda fram män som skall förvränga sanningen för att dra bort lärjungarna efter sig.” (Apg. 20:29, 30) Situationen bland de kristna mot slutet av det första århundradet visade att hans ord uppfylldes mer än väl. (1 Joh. 2:18, 19)

9. Vad hände med Jehovas folk efter apostlarnas död?

⁹ Efter apostlarnas död fortsatte de kristna att avfalla från den sanna läran, och kristenhetens kyrkor började ta form. I stället för att vara ett folk för Jehovas namn har avfälliga kristna tagit bort hans namn ur många av sina bibelöversättningar. De har tagit över hedniska traditioner och dragit vanära över Jehovas namn genom obibliska läror, förtryck, omoral och krig. Under flera hundra år hade inte Jehova något organiserat ”folk för sitt namn”. Det fanns bara ett fåtal trogna tjänare på jorden.

JEHOVAS FOLK FÖDS PÅ NYTT

10, 11. a) Vilken liknelse använde Jesus för att belysa vad som skulle hända i ändens tid? b) Hur gick det i uppfyllelse, och vad bidrog det till?

¹⁰ I sin liknelse om vetet och ogräset förutsade Jesus hur avfallet från sanningen skulle orsaka andligt mörker. ”Medan människorna sov” skulle Djävulen så ogräs på den åker där Människosonen hade sått vete. Båda skulle växa tillsammans fram till ”avslutningen på tingens ordning”. Jesus förklarade att ”den utmärkta säden” representerar ”kungarikets söner” och att ”ogräset är den ondes söner”. Under ändens tid skulle Människosonen sända ut ”skördefolket”, dvs. änglar, för att skilja det symboliska vetet från ogräset. Kungarikets söner skulle samlas in. (Matt. 13:24–30, 36–43) Hur uppfylldes det här? Och hur bidrog det till att Jehova kunde få ett organiserat folk på jorden igen?

¹¹ ”Avslutningen på tingens ordning” började 1914. Under första världskriget som bröt ut det året bestod ”kungarikets söner” bara av några få tusen smorda män och kvinnor, och de var i andlig fångenskap i det stora Babylon. Jehova befriade dem 1919 och skilde de smorda från ”ogräset”, de falska kristna. Jehova samlade in ”kungarikets söner” och organiserade dem som ett folk, och på det sättet uppfylldes Jesajas profetia: ”Kan ett land framfödas under födslosmärtor på en enda dag? Eller kan en nation födas på en enda gång? Ty Sion fick födslosmärtor och födde också sina söner.” (Jes. 66:8) Sion är här en bild av Jehovas stora skara av änglar. Att Sion ”födde” är en bild av något efterlängtat – att de smorda på jorden organiserades som Jehovas folk, hans nation.

12. Hur visar de smorda att de är ett folk för Jehovas namn?

¹² Alla smorda i dag är vittnen för Jehova, precis som de första kristna. (Läs Jesaja 43:1, 10, 11.) Som vittnen utmärker de sig genom sitt kristna uppförande och sitt arbete med att predika ”goda nyheter om kungariket ... till ett vittnesbörd för alla nationerna”. (Matt. 24:14; Fil. 2:15) Tack vare det här arbetet har miljoner människor lärt känna Jehova och blivit sanna kristna. (Läs Daniel 12:3.)

”VI VILL GÅ MED ER”

13, 14. Vad behöver de som inte är smorda göra för att kunna tjäna Jehova, och hur är det förutsagt i Bibeln?

¹³ I det forntida Israel var andra folk också välkomna att tillbe Jehova, men på villkoret att de gjorde det tillsammans med Jehovas folk. (1 Kung. 8:41–43) Det är på samma sätt i dag. De som inte själva är smorda måste tjäna Jehova tillsammans med hans utvalda folk, ”kungarikets söner”, alltså Jehovas smorda vittnen.

¹⁴ För mer än 2 000 år sedan förutsade två av Bibelns profeter att många människor i vår tid skulle ansluta sig till Jehovas folk för att tjäna den sanne Guden. Jesaja skrev: ”Många folk skall gå i väg och säga: ’Kom och låt oss gå upp till Jehovas berg, till Jakobs Guds hus; och han skall undervisa oss om sina vägar, och vi vill vandra på hans stigar.’ Ty lag skall gå ut från Sion och Jehovas ord från Jerusalem.” (Jes. 2:2, 3) Och profeten Sakarja förutsade: ”Många folk och mäktiga nationer skall komma och söka härarnas Jehova i Jerusalem för att blidka Jehovas ansikte.” Han sa att de här människorna skulle komma från ”alla språk bland nationerna”. De vill tjäna Jehova tillsammans med de andliga israeliterna och säger: ”Vi vill gå med er, för vi har hört att Gud är med er.” (Sak. 8:20–23)

15. Vilket arbete utför de andra fåren tillsammans med de andliga israeliterna?

¹⁵ Vilka syftar de här orden i Sakarja på? Det är de andra fåren. De ”vill gå med” de andliga israeliterna och predika de goda nyheterna om riket. (Mark. 13:10) På det sättet blir de en del av Guds folk, och de blir ”en enda hjord” tillsammans med de smorda och leds av Jesus Kristus, ”den rätte herden”. (Läs Johannes 10:14–16.)