Historien — Kan vi lita på den?

”Kunskaper i historia ger ... en känsla av att vi ingår i en gemenskap som löper genom tidsåldrarna från långt före vår födelse till långt efter vår död.” — HANDBOK I HISTORISKA STUDIER, AV MICHAEL STANFORD.

ATT leva utan historia är som att ha minnesluckor. Utan historia skulle du, din familj, din stam eller till och med ditt land tyckas vara utan rötter, utan ett förflutet. Nuet skulle tyckas sakna grund och ha föga eller ingen mening alls.

Historien kan bli en väldig reservoar av lärdomar för livet. Den kan hjälpa oss att undvika att hamna i samma gamla fallgropar gång på gång. En filosof sade att de som glömmer det förflutna är dömda att upprepa det. Om vi är förtrogna med historien, kan det hjälpa oss att förstå tidigare kulturer, fantastiska upptäckter, fascinerande människor och andra sätt att se på saker och ting.

Men eftersom historien handlar om människor och händelser för länge sedan, hur vet vi då att man kan lita på den? Om vi skall kunna hämta värdefulla lärdomar av historien, är det uppenbart att dessa måste vara grundade på sanning. Och när vi upptäcker sanningen, måste vi acceptera den, även om detta kanske inte alltid är så tilltalande. Det förflutna kan vara som en rosengård — den har sin skönhet, men också sina taggar; den kan vara inspirerande, men den kan också stickas.

I följande artiklar skall vi begrunda några aspekter av historien som kan hjälpa oss att bedöma riktigheten i det vi läser. Vi skall dessutom begrunda hur tillförlitlig historia kan vara till hjälp för den skarpsynte läsaren.

[Bild på sidan 3]

Drottning Nefertiti

[Bild på sidan 3]

Vad kan man lära av historien?

[Bildkällor på sidan 3]

Nefertiti: Ägyptisches Museum der Staatlichen Museen Preußischer Kulturbesitz, Berlin

Kanten: Foto taget genom tillmötesgående från British Museum

Vad kan vi lära av det förflutna?

”Det finns ingenting viktigare för en historiker än att skildra orsak och verkan.” — GERALD SCHLABACH, HÖGSKOLELEKTOR I HISTORIA.

HISTORIKER ställer ofta frågan: Hur och varför har vissa saker inträffat? Historien berättar till exempel att romarriket föll. Men varför föll det? Var det på grund av korruption eller nöjeslystnad? Hade detta världsvälde blivit för svårhanterligt och dess härar för kostsamma? Hade Roms fiender helt enkelt blivit för många och för starka?

För inte så länge sedan föll kommunismen i Östeuropa, den som en gång betraktades som ett hot mot Väst, och detta skedde till synes över en natt i land efter land. Men varför? Och vad kan vi lära av detta? Det är frågor som historiker försöker besvara. Men i hur hög grad påverkar personliga uppfattningar deras omdöme, när de ger svar?

Kan man lita på historien?

Historiker är mer som detektiver än som vetenskapsmän. De undersöker och ifrågasätter uppgifter från det förflutna. De strävar efter att finna sanningen, men deras mål är ofta oklart. Delvis beror det på att deras arbete i stor utsträckning handlar om människor, och historiker kan inte läsa tankar — i synnerhet inte vad de döda tänkt. Historiker kanske har sina egna förutfattade meningar. Ibland är således det bästa som presteras i själva verket en tolkning — ur historikerns eget perspektiv.

Men även när en historiker har en egen synpunkt behöver det naturligtvis inte nödvändigtvis betyda att hans arbete är felaktigt. De bibliska skildringarna Samuelsböckerna, Kungaböckerna och Krönikeböckerna innehåller parallellskildringar som skrevs av fem olika personer, men ändå kan man visa att de inte innehåller några avgörande motsägelser eller felaktigheter. Detsamma gäller de fyra evangelierna. Många bibelskribenter skrev till och med om sina egna fel och dumma misstag — något man sällan ser i profana skrifter. — 4 Moseboken 20:9–12; 5 Moseboken 32:48–52.

En annan viktig faktor, förutom eventuella fördomar, att begrunda när man läser historia är vilket motiv författaren har. ”All historia som skrivs av makthavarna eller av dem som strävar efter makten eller av deras vänner måste betraktas med ytterlig misstänksamhet”, skriver Michael Stanford i sin bok Handbok i historiska studier. Att motivet kan vara tvivelaktigt framstår också tydligt när historieverk röjer en utstuderad eller rentav oförtäckt vädjan till nationalism och patriotism. Sorgligt nog finner man ibland detta i skolböcker. I ett regeringsdekret i ett land sades det ganska öppet att syftet med att lära historia är ”att stärka den nationalistiska och patriotiska känslan i folkets hjärta ... eftersom kunskapen om nationens förflutna är en av de viktigaste drivfjädrarna till patriotiskt uppträdande”.

Manipulerad historia

Ibland är historien inte bara partisk, utan också manipulerad. I det tidigare Sovjetunionen, till exempel, ”ströks namnet Trotskij ur historieböckerna, så att uppgifterna om kommissariens existens försvann”, heter det i boken Truth in History. Vem var Trotskij? Han var en av dem som ledde bolsjevikrevolutionen i Ryssland och var den högste efter Lenin. Efter Lenins död råkade Trotskij i konflikt med Stalin, tvingades lämna kommunistpartiet och blev senare mördad. Hans namn avlägsnades till och med ur sovjetiska uppslagsverk. Att man förvränger historien, ja, att man går så långt att man bränner nonkonformistiska böcker, har varit vanligt hos många diktaturregimer.

Men att manipulera historien är en gammal företeelse som man kan finna så långt tillbaka som i forntidens Egypten och Assyrien. Faraoner, kungar och kejsare var stolta och fåfänga och var noga med att deras historiska arv var smickrande. Man överdrev därför ofta sina bedrifter, samtidigt som sådant som var genant eller vanärande, till exempel förluster i krig, bagatelliserades eller ströks — och ibland blev det inte ens rapporterat. Som en skarp kontrast har vi Israels historia som är nedtecknad i Bibeln och som berättar om såväl misstag som framgångar hos både kungar och undersåtar.

Hur kan historiker kontrollera exaktheten i äldre skrifter? De jämför dessa med sådant som gamla skatteprotokoll, lagsamlingar, annonser för slavauktioner, affärsbrev och privata brev, dokument, inskriptioner på krukskärvor, loggböcker och saker man hittar i gravar. Den här blandningen kastar ofta ytterligare ljus över officiella dokument. Om det fortfarande finns luckor och det råder osäkerhet, brukar historiker som är ärliga medge det, även om de kanske kommer med egna teorier för att fylla luckorna. Under alla omständigheter kommer den förståndige läsaren att undersöka fler källor, om han eller hon är ute efter en balanserad tolkning.

Trots alla utmaningar som historikern ställs inför kan hans arbete ha mycket att erbjuda. En historiebok förklarar: ”Även om det är komplicerat att skildra världshistorien ... är den viktig, rentav nödvändig, för oss.” Förutom att historien öppnar ett fönster mot det förflutna, kan den vidga vår förståelse av människans nuvarande tillstånd. Vi kommer till exempel snart att upptäcka att antikens folk hade samma karaktärsdrag som människor har i dag. Dessa egenskaper som framträder tydligt gång på gång har haft ett stort inflytande på historien och är kanske det som har gett upphov åt talesättet att historien upprepar sig. Men är det en riktig slutsats?

Upprepar sig historien?

Kan vi exakt förutsäga framtiden på grundval av det förflutna? Det är sant att vissa typer av händelser återkommer. Henry Kissinger, före detta utrikesminister i USA, sade: ”Varenda civilisation som någonsin har existerat har till sist fallit sönder.” Han tillade: ”Historien är en berättelse om ansträngningar som inte lyckats, strävanden som inte förverkligats... . Därför måste man som historiker leva med en känsla av att tragedi är någonting oundvikligt.”

Men det finns inte två världsvälden som har fallit på samma sätt. Babylon föll över en natt för mederna och perserna år 539 f.v.t. Grekland delades upp i flera olika riken efter Alexander den stores död och lämnade så småningom plats för Rom. Roms fall är emellertid fortfarande ett kontroversiellt ämne. Historikern Gerald Schlabach ställer frågan: ”När föll Rom egentligen? Har det över huvud taget fallit? Någonting förändrades i Västeuropa mellan 400 v.t. och 600 v.t. Men mycket fortsatte att vara som tidigare.”a Det är tydligt att vissa sidor av historien upprepar sig, medan andra inte gör det.

En genomgående lärdom som historien ger är att mänskligt styre har misslyckats. I alla tider har ett bra styre ständigt kullkastats av egenintresse, kortsynthet, snikenhet, korruption, nepotism och i synnerhet begäret efter att uppnå makt och hålla fast vid den. Historien är således full av kapprustningar, misslyckade fredsfördrag, krig, social oro, våld, den orättvisa fördelningen av tillgångar och kollapsade ekonomier.

Se till exempel vad The Columbia History of the World säger om västvärldens inflytande på den övriga världen: ”Sedan Columbus och Cortés hade väckt Västeuropas folk till insikt om möjligheterna, uppstod hos dem ett mycket starkt begär efter proselyter, vinster och ryktbarhet, och den västerländska civilisationen introducerades, huvudsakligen genom våld, över nästan hela jorden. Utrustade med ett omättligt begär efter att expandera och med överlägsna vapen förvandlade erövrarna resten av världen till ett motvilligt bihang till de stora europeiska makterna. ... Folken på dessa kontinenter [Afrika, Asien och Amerika] blev, kort sagt, offer för en hänsynslös exploatering.” Orden i Predikaren 8:9 i Bibeln är verkligen sanna: ”Människa har haft makt över människa till hennes skada”!

Kanske var det dessa sorgliga fakta som fick en tysk filosof att säga att det enda man kan lära av historien är att människan inte lär sig något av historien. I Jeremia 10:23 konstateras att ”människan inte bestämmer över sin väg, att vandraren själv inte styr sina steg”. (Bibel 2000) Denna oförmåga att styra våra steg bör särskilt bekymra oss i vår tid. Varför det? Därför att vi drabbas av problem som i fråga om både mängd och omfattning saknar motstycke. Hur skall vi då klara av detta?

Problem utan motstycke

Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har hela jorden hotats av skogsskövling, jorderosion, ökenspridning, en omfattande utrotning av växt- och djurarter, uttunning av atmosfärens ozonskikt, miljöförstöring, den globala uppvärmningen, döende hav och en explosionsartad befolkningstillväxt — och allt på samma gång.

”En annan utmaning som moderna samhällen ställs inför är de snabba förändringarna”, heter det i boken A Green History of the World. Ed Ayres, redaktör på tidskriften World Watch, skriver: ”Vi ställs inför någonting så fullständigt främmande för vår gemensamma erfarenhet att vi inte riktigt kan förstå det, inte ens när bevisen är överväldigande. För oss är detta ’någonting’ ett blixtanfall med enorma biologiska och fysiska förändringar i den värld som har försörjt oss.”

Med sådana och närbesläktade problem i tankarna konstaterar historikern Pardon E. Tillinghast: ”Den riktning i vilken samhället rör sig har blivit oändligt mycket mer komplicerad, och för många av oss är dessa dilemman förskräckande. Vilken vägledning kan historiker ge förvirrade människor i dag? Inte mycket, tycks det.”

Historiker kanske står handfallna när det gäller vad man skall göra eller råda till, men så är absolut inte fallet med vår Skapare. I själva verket har han i Bibeln förutsagt att i de sista dagarna skulle världen uppleva ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med”. (2 Timoteus 3:1–5) Men Gud har gått ännu längre och gjort något som historiker inte förmår — han har visat vad som är lösningen, vilket vi skall se i följande artikel.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 5]

”All historia som skrivs av makthavarna ... måste betraktas med ytterlig misstänksamhet.” MICHAEL STANFORD, HISTORIKER

[Bild på sidan 4]

Kejsar Nero

[Bildkälla]

Roma, Musei Capitolini

[Bilder på sidan 7]

I alla tider har människa ”haft makt över människa till hennes skada”

[Bildkällor]

”Erövrarna”, av Pierre Fritel. På bilden ses (från vänster till höger): Ramses II, Attila, Hannibal, Timur Lenk, Julius Caesar (i mitten), Napoleon I, Alexander den store, Nebukadnessar och Karl den store. Ur boken The Library of Historic Characters and Famous Events, Vol. III, 1895; flygplan: USAF photo

Bibeln — tillförlitlig historia?

DE KRITISERADE styresmännen, prästerna och även vanliga människor för deras ondska. De skrev till och med öppet om sina egna fel och synder. De blev jagade och förföljda, och några blev till och med mördade för att de talade och skrev sanningen. Vilka var de? Bibelns profeter, av vilka många var med och skrev Bibeln. — Matteus 23:35–37.

I sin bok The Historian and History skriver Page Smith: ”[Hebréerna] var lika skoningslösa mot sina hjältar som mot sina skurkar och mot sig själva som mot sina fiender, eftersom de skrev under Guds vakande öga och inte hade något att vinna men mycket att förlora på att dölja fakta.” Smith skriver också att ”jämfört med de långtråkiga kronologierna över Syriens eller Egyptens krigarkungar är skildringarna av Guds utvalda folks vedermödor och segrar ... en fängslande berättelse. De hebreiska krönikeskrivarna hade upptäckt en av de mest grundläggande faktorerna när det gäller att nedteckna historia — att det handlar om verkliga människor, med alla deras fel och brister.”

Bibelskribenterna var också mycket noggranna. Efter att noggrant ha studerat Bibeln i historiens och arkeologins ljus skrev författaren Werner Keller i förordet till sin bok Men Bibeln hade rätt: ”Inför den överväldigande mängden säkra och autentiska forskningsresultat ... kom jag oupphörligt att tänka på denna sats: ’Men Bibeln hade rätt!’”

Dynamisk historia med kraftfulla lärdomar

Mestadels var bibelskribenterna vanliga, enkla människor — jordbrukare, herdar, fiskare. Ändå har det de skrev under en period på ungefär 1.600 år påverkat fler människor än någon annan skrift, forntida eller nutida. Dessutom har deras skrifter angripits från alla håll, men förgäves. (Jesaja 40:8; 1 Petrus 1:25) I dag kan Bibeln, i sin helhet eller delvis, läsas på ungefär 2.200 språk — vilket är långt mer än någon annan bok! Varför är Bibeln så annorlunda? Följande skriftställen hjälper oss att få svar på den frågan.

”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering, till tuktan i rättfärdighet, så att gudsmänniskan kan vara fullt duglig, fullständigt rustad för allt gott verk.” — 2 Timoteus 3:16, 17.

”Alla de ting som är skrivna förr, de är skrivna till vår undervisning, för att vi genom vår uthållighet och genom trösten från Skrifterna må ha hopp.” — Romarna 15:4.

”Dessa ting [fortsatte] att hända med dem [israeliterna] såsom exempel, och de blev nerskrivna till varning för oss [de kristna], över vilka sluten på tingens ordningar har kommit.” — 1 Korinthierna 10:11.

Ja, som en av Gud inspirerad och bevarad redogörelse om verkliga människor — några som behagade Gud och några som inte gjorde det — är Bibeln upphöjd över alla andra böcker. Den är långt ifrån en kylig uppräkning av vad man skall göra och vad man inte skall göra eller en samling små gulliga berättelser för att underhålla barn. Det är sant att Gud använde människor som skribenter, men detta ökar bara Bibelns värde ännu mer och gör den mer tilltalande, och den har därför rört läsares hjärtan generation efter generation. Arkeologen William Albright konstaterar: ”De djupa moraliska och andliga insikterna i Bibeln, vilka ger människan en unik uppenbarelse av Gud förmedlad genom mänskliga erfarenheter, är precis lika sanna i dag som de var för två eller tre tusen år sedan.”

Låt oss för att belysa Bibelns tidlösa värde gå tillbaka till allra första början av människans historia — dit vi kan nå enbart med Bibelns hjälp — och begrunda några viktiga lärdomar ur Första Moseboken.

Lärdomar för vår tid från en forntida skildring

Bland annat upplyser Första Moseboken oss om människosläktets början — namn och allt. I det här ämnet finns det inget annat historieverk som är så detaljerat. ”Men vad har det för värde i dag att känna till våra första förfäder?” kanske du frågar. Det har ett enormt värde, för när Första Moseboken visar att alla människor — oavsett hudfärg, stamtillhörighet eller nationalitet — härstammar från samma föräldrar, avlägsnar den varje grund för rasism. — Apostlagärningarna 17:26.

Första Moseboken ger också vägledning i moralfrågor. Den innehåller skildringen om Sodom, Gomorra och angränsande städer, som Gud förstörde på grund av invånarnas sexuella perversiteter. (1 Moseboken 18:20–19:29) I vers 7 i bibelboken Judas heter det: ”Sodom och Gomorra och städerna omkring dem [är], sedan de ... hade begått otukt till ytterlighet och hade gått ut efter kött för onaturligt bruk, ställda fram för oss som ett varnande exempel.” Människorna i Sodom och Gomorra hade inte fått några morallagar av Gud; men, liksom alla människor, hade de det gudagivna samvetet. Gud kunde därför med rätta hålla dessa människor ansvariga för deras gärningar. (Romarna 1:26, 27; 2:14, 15) På samma sätt kommer Gud i dag att hålla alla människor ansvariga för deras gärningar, vare sig de godtar hans ord, Bibeln, eller inte. — 2 Thessalonikerna 1:8, 9.

Historien visar hur vi kan överleva

En relief på Titusbågen i Rom skildrar romerska soldater som för bort kärl från templet i Jerusalem efter stadens förstöring år 70 v.t. Mer än en miljon judar dödades. Men lydiga kristna överlevde, tack vare Jesu varning: ”När ni ... får se Jerusalem vara omringat av lägrade härar, vet då att dess ödeläggande har närmat sig. Då må de som är i Judeen börja fly till bergen, och de som är mitt i Jerusalem bör dra ut, och de som är ute i bygderna bör inte gå in i det; dessa är nämligen dagar för rättskipning.” — Lukas 21:20–22.

Den vedermöda som drabbade Jerusalem är långt ifrån bara gammal historia. Den förebådade sådant som gäller en större vedermöda som snart kommer att drabba hela världen. Men också i det här fallet kommer det att finnas överlevande. De beskrivs som ”en stor skara ... ur alla nationer och stammar och folk och tungomål”. De ”kommer ut ur den stora vedermödan” tack vare sin tro på Jesu utgjutna blod — en tro som är fast grundad på Bibelns historia och profetior. — Uppenbarelseboken 7:9, 14.

Historia som aldrig kommer att upprepas

I dag lever vi i den tid då det anglo-amerikanska världsväldet härskar, det sista i Bibelns profetior. Historiens mönster visar att detta världsvälde, liksom tidigare välden, kommer att få ett slut. Men hur? Bibeln visar att slutet för denna världsmakt kommer att vara unikt i sitt slag. Daniel 2:44 pekar fram emot år 1914 v.t. och säger angående de styrande politiska makterna, eller ”kungarikena”: ”I de kungarnas dagar kommer himlens Gud att upprätta ett kungarike som aldrig kommer att fördärvas. Och kungariket självt kommer inte att överlåtas till något annat folk. Det kommer att krossa och göra slut på alla dessa kungariken, och självt kommer det att bestå till obestämda tider.”

Ja, Guds kungarike — hans himmelska regering med Kristus Jesus som kung — kommer att utplåna varje spår av förtryckande mänskligt styre vid Harmageddon, höjdpunkten på den tidigare nämnda ”stora vedermödan”. Detta kungarike kommer ”inte att överlåtas till något annat folk”, vilket betyder att det aldrig kommer att bli omstörtat eller bortröstat. Det kommer att ha herravälde ”till jordens ändar”. — Psalm 72:8.

Äntligen kommer då det grymma herraväldet med falsk religion, förtryckande politik och girig kommersialism att upphöra. I Psalm 72:7 ges löftet: ”Den rättfärdige [kommer] att spira upp och fred i överflöd, till dess månen inte mer är.” På jorden kommer att råda, inte själviskhet och stolthet, utan Guds mest framträdande egenskap, kärlek. (1 Johannes 4:8) Jesus sade: ”Älska varandra.” Angående detta sade historikern Will Durant: ”Det viktigaste jag lärt av historien är samma sak som Jesus lärde. ... Kärlek är det mest praktiska som finns i världen.”

Guds kärlek till människor drev honom till att inspirera skrivandet av Bibeln. Det är bara den som verkligen kastar ljus över det förflutna, nutiden och framtiden. Ta dig rimlig tid att studera Bibeln och ta emot dess livgivande budskap. Det är av det skälet och i lydnad för Jesu befallning som Jehovas vittnen förkunnar de ”goda nyheterna om kungariket” för sina medmänniskor. Dessa goda nyheter kommer snart att vara mer än bara profetior. De kommer att bli levande historia. — Matteus 24:14.

[Infälld text på sidan 9]

”Men Bibeln hade rätt!” — WERNER KELLER

[Infälld text på sidan 11]

”De djupa moraliska och andliga insikterna i Bibeln ... är precis lika sanna i dag som de var för två eller tre tusen år sedan.” — WILLIAM ALBRIGHT, ARKEOLOG

[Bilder på sidan 9]

Mesastenen: Innehåller kung Mesas version av konflikten mellan Moab och Israel (2 Kungaboken 3:4–27), namnen på olika bibliska platser och Guds namn skrivet med gammalhebreiska bokstäver.

[Bildkälla]

Musée du Louvre, Paris.

En silverdenar: Denna kopia har Tiberius Caesars bild och inskription (Markus 12:15–17).

Nabonidkrönikan: En kilskriftstavla som bekräftar Babylons plötsliga fall för Cyrus. (Daniel, kapitel 5)

[Bildkälla]

Foto taget genom tillmötesgående från British Museum.

Stenplatta: Bär namnet Pontius Pilatus skrivet med latinska bokstäver.

[Bildkälla]

Foto © Israel Museum, Jerusalem; genom tillmötesgående från Israel Antiquities Authority.

En av Dödahavsrullarna i bakgrunden: Ett studium av texten i Jesajas bok visade att den hade förblivit praktiskt taget oförändrad trots att man gjort avskrifter under en period av tusen år.

[Bildkälla]

Shrine of the Book, Israel Museum, Jerusalem.

[Bilder på sidan 10]

En relief på Titusbågen bekräftar att Jerusalem förstördes år 70 v.t.

[Bildkälla]

Soprintendenza Archeologica di Roma