”Om trumpeten ger en otydlig signal ...”

”OM TRUMPETEN ger en otydlig signal, vem gör sig då redo till drabbning?” (1 Korintierna 14:8) Kan den likgiltighet som visas av de tyska lutheranerna, kyrkans soldater, bero på att kyrkan ger en otydlig signal? Begrunda vittnesbörden.

En identitetskris

Den lutherske diakonen Wolfram Lackner påstår att protestantismen under de 200 senaste åren steg för steg har övergett sina ursprungliga trosbekännelser. Därför är det nu så att den tyska protestantismen ”befinner sig i en avgörande identitetskris”.

Denna identitetskris blev mer uppenbar på 1930-talet, som det förklaras i William L. Shirers bok Det tredje rikets uppgång och fall: ”Protestanterna i Tyskland var mycket splittrade. ... Nationalsocialismens framväxt ledde till ytterligare söndring. ... De mest fanatiska nazisterna bland dem bildade 1932 De tyska kristnas trosrörelse ... [och] försvarade ivrigt de nazistiska lärorna om rasen och ledarskapsprincipen. ... De tyska kristna bekämpades av en annan minoritetsgrupp som kallade sig Bekännelsekyrkan. ... Mellan de båda motpolerna befann sig den protestantiska majoriteten, ... som satt och vägde och som slutligen till största delen skulle hamna i armarna på Hitler.”

I själva verket spelade en del av Luthers lärosatser Hitler direkt i händerna. Luthers lära om de ”två rikena”, i vilken det hävdas att Gud styr världen genom både världsliga och kyrkliga myndigheter, uppmuntrade till strikt underkastelse under världsliga befattningshavare. I den evangeliska publikationen Unsere Kirche medges det därför att ”större delen av den tyska protestantismen ... firade slutet av Weimardemokratin med stor entusiasm och jublade bifall åt den nye diktatorn”. Med tanke på Luthers starka antisemitiska känslor fann kyrkan det inte svårt att avstänga från ämbetet personer som inte var av arisk härkomst.

Men hur förhöll det sig med ”Bekännelsekyrkan”? År 1934 antog den Barmendeklarationen, i vilken det uttrycktes motstånd mot den nationalsocialistiska ideologin. Men i en utställning i Berlin nyligen om protestantismen under Tredje riket visades det att bara en tredjedel av de protestantiska prästerna understödde ”Bekännelsekyrkan”. Och inte ens alla av den tredjedelen motstod verksamt Hitler. Motståndet från dem som visade sådant misstolkades tydligen av Hitler till att betyda motstånd från hela kyrkan. I boken Der deutsche Widerstand 1933—1945 (Det tyska motståndet 1933—1945) hävdas det att den evangeliska kyrkan därigenom tillskrevs en ställning av politiskt motstånd som den inte själv hade valt.

Efter Hitlers fall var kyrkan illa tilltygad. Vilken av de mot varandra stående fraktionerna hade avspeglat dess sanna identitet? Varför hade dess trumpetsignal varit så otydlig?

För att reda ut dessa frågor träffades 11 ledande protestantiska präster, bland dem Gustav Heinemann, som senare blev Västtysklands president, i oktober 1945 för att arbeta ut det så kallade Stuttgartmedgivandet om skuld. Trots sitt motstånd mot nazistregimen sade de: ”Vi anklagar oss för att inte ha varit modigare i fråga om att uttrycka våra övertygelser, trognare i att frambära våra böner, gladare i fråga om att uttrycka vår tro och ivrigare i att visa vår kärlek.” Dessa präster hoppades att denna förklaring skulle vara en klar och tydlig trumpetsignal som manade till handling och som skulle utlösa ett friskt igångsättande.

Är det en religiös eller en politisk trumpet?

Många tyska lutheraner i våra dagar, som kanske är generade över att deras kyrka gjorde så lite i fråga om att motstå Hitler, är snabba att angripa statens politik. Lutherska präster var till exempel med bland dem som ursprungligen organiserade Europas antikärnvapenrörelse. År 1984 började en grupp nordtyska evangeliska pastorer att uppmana män i värnpliktsåldern att vägra att utföra militärtjänst. Kyrkan fördömde emellertid denna handling och sade att den visade ”ansenlig politisk ofördragsamhet mot känslorna hos kristna som tänkte annorlunda”. Vid sitt allmänna kyrkomöte 1986 försvarade kyrkan sin rätt att diskutera politiska frågor och gjorde sedan detta. Den gav uttryck åt sitt missnöje med resultaten av supermakternas toppmöte på Island och debatterade utförligt statens tillvägagångssätt i fråga om flyktingar, arbetslöshet och kärnkraftsanläggningar.

Alla instämmer förstås inte i denna politiska aktivism. Om Luther levde i våra dagar, skulle han med säkerhet fördöma den, enligt professor Heiko Oberman, en auktoritet i fråga om reformationsledaren. Och Rolf Scheffbuch, en luthersk diakon, klagar över att äktheten hos den kristna tron nu för tiden alltför snabbt mäts efter vilken inställning man intar till apartheid eller utplacerandet av raketer.

Det är tydligt att politiska skiljaktigheter söndrar kyrkan. Det är också tydligt att den ”långvariga kärleksaffären” mellan kyrkan och staten håller på att visa ”tecken på att försvagas” och håller på att ”rosta”, som biskop Hans-Gernot Jung nyligen uttryckte det. Detta förklarar de tillrättavisande ord som uttalades av en framstående tysk politiker år 1986: ”När kyrkan ägnar mera tid åt att diskutera de döende skogarna än Jesus Kristus, har den förlorat sitt verkliga uppdrag ur sikte.”

Protestantismen uppstod, som dess namn antyder, ur en önskan att protestera mot vad som tidigare hade varit. Den har alltifrån det att den grundades visat en benägenhet att vara liberal, mottaglig för nya idéer, obunden i sitt tillvägagångssätt, villig att anpassa sig efter de gängse normerna. Ingenting illustrerar detta bättre än den protestantiska teologin. Utan någon slutgiltig myndighet som bestämmer om läran, något sådant som Vatikanen i fråga om katoliker, har varje teolog fått lov att blåsa sin egen trumpet när det gällt teologisk uttydning.

Disharmoniska teologiska trumpetare

Detta har resulterat i en del mycket märkliga ljud. I tidskriften Time rapporterades ett exempel år 1979: ”Måste man tro på Gud för att vara protestantisk präst? Svaret är, liksom i så många andra fall nu för tiden, ja och nej. Särskilt Tyskland har i årtionden varit en sannskyldig källa till protestantiska tvivel. Men i det att Västtysklands evangelisk-lutherska kyrka förra veckan bestämde sig för att den måste dra gränsen någonstans ... avsatte den kyrkoherde Paul Schulz för kätteri. ... Sedan 1971 har han predikat att tillvaron av en personlig Gud är ’ett trösterikt påfund av människovarelser’. ... Böner? Bara ’självbetraktelser’. ... Jesus? En normal människa, som hade mycket gott att säga och som senare förhärligades av de första kristna som Guds Son.” Något som utvisade att ”Schulz’ åsikter inte är nya eller ens sällsynta” var att han under förhöret ”spelade för ett ibland bifallsuttryckande galleri av teologie studerande”. Och trots aktionen ”hävdar kommittén att den fortfarande gynnar ’ett brett spektrum’ av enskilda uttydningar”.

I en artikel på ledarsidan i en tidning pekar man på detta breda spektrum av enskilda uttydningar och konstaterar att den protestantiska teologin saknar ”begreppsmässig klarhet och teoretisk exakthet” och kallar den ”elementärt hopkok på teologi som kommer fram lika andefattig som gammal dogmatism”. I ett schweiziskt protestantiskt informationsblad tillägger man: ”Den kristna uppfattningens ’antingen—eller’” har blivit ”ersatt av ett ’det här är lika bra som det där’”. Det är inte att undra på att teologerna inte kan komma överens!a

Är Luthers hus på väg att falla?

Krisen i kyrkan är i själva verket en kris som gäller tron. Men kan tro uppstå hos människor som blir serverade ett ”elementärt hopkok på teologi” och till vägledning får ett svävande ”det här är lika bra som det där”? Kan protestantismen förvänta att den hos sina trupper skall kunna skapa intresse för kristen verksamhet med en sådan otydlig trumpetsignal?

Redan år 1932 klagade teologiläraren Dietrich Bonhoeffer: ”Den [den evangeliska kyrkan] försöker att vara överallt, och därför slutar det med att den inte är någonstans.” Är det för sent för kyrkan att finna sin identitet? De flesta av de kyrkliga myndigheterna håller med om att de vanliga metoderna för föryngring inte kommer att fungera. Det behövs någonting nytt och annorlunda. Men vad då? Den pensionerade biskopen Hans-Otto Wölber har sagt: ”Kyrkans framtid är inte en fråga om metoder, utan om innehåll. ... Det är budskapet som betyder något. ... Vi står eller faller med andra ord med bibeln.”

Det är sant.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 7]

Vilka gav en distinkt trumpetsignal för kristen neutralitet?

”Vi vet fortfarande mycket lite om vad som hände med de samvetsömma under andra världskriget. Hittills är bara följande känt: Bland lutheranerna vägrade Hermann Stöhr och Martin Gauger kompromisslöst militärtjänst. ... Sju namn bland katolikerna kan nämnas. ... De tyska mennoniterna, som av tradition är pacifistiska, valde inte att ’utöva principen om icke-försvar’ under Tredje riket, grundat på ett beslut som fattades av ett möte av äldste och pastorer den 10 januari 1938. Det är känt att två kväkare i Tyskland vägrade militärtjänst. ... Sju medlemmar av sjundedagsadventisterna kan nämnas, vilka vägrade att svära trohetseden ... och dödades. Jehovas vittnen (bibelforskarna) sörjde det största antalet offer. År 1939 fanns det omkring 20.000 personer i ’Stortyska riket’ som hörde till denna ... religiösa organisation. Det har beräknats att enbart i Tyskland omkring 6.000—7.000 Jehovas vittnen vägrade att utföra militärtjänst under andra världskriget. Gestapo och SS ägnade därför särskild uppmärksamhet åt denna grupp.” — Eberhard Röhm: ”Sterben für den Frieden” (De dog för freden), utgiven år 1985.